Sex efter förlossning. Kan vi inte bara säga som det är?

Sex! Ett ämne som skriks ut överallt i dagens samhälle, men som samtidigt knappt snackas om alls.
Ett ämne som aldrig varit så högaktuellt men samtidigt totalt inaktuellt efter att ett barn har kommit till världen.
Och ett ämne som länge spelat en stor roll i mitt liv.

För nåt år sen läste jag en krönika av Mia Skäringer. En krönika om sex. En krönika som delades o lästes av väldigt många och som fick mig att ifrågasätta mig själv en del.

Texten handlade om skillnaden mellan mäns och kvinnors sexualitet. Där Mia var less på hur män ALLTID är kåta och hur vi kvinnor alltid får STÄLLA UPP, och i vissa fall kan behöva ”två veckors förspel” som hon uttryckte det.

Jag diggar Mia som fan och förstår att många jublade över den här personligt skrivna texten. Men jag satt bara där och fick ännu en gång känslan över att det nog var nåt fel på mig. Varför passar aldrig jag in i normen? Inte här heller.

Grejen är den att jag har alltid- enda sen första gången jag hade sex- älskat det. Jag har alltid haft ett extremt stort behov av närhet och sex. Och även om en relation vart knas så har vi ändå haft sex i stort sett dagligen. Många gånger flera gånger om dagen. Och ofta är det jag som tagit dom flesta initiativ. Så har det liksom sett ut i mitt liv.
Jag har vart en av dom där brudarna som aldrig fattat allt tjat om förspel. O många gånger har jag fått höra att jag är som en snubbe i mitt beteende. Vad nu det betyder?!

Jag har funderat över varför jag är sån. En av anledningarna tror jag är att jag har ett stort bekräftelsebehov och även ett stort närhetsbehov. Jag laddas liksom av fysisk beröring och kärlek. Och många gånger har jag träffat snubbar som oftast mest klarar av att ge det genom sex. Jag har inte träffat dom där killarna som gullar och gosar i första taget. Och kanske är det därför som jag utvecklade ett sånt sexuellt beteende?
Kanske kommer det utav att jag var redo när jag väl valde att ha sex. Att jag väntade tillräckligt länge så jag vågade få orgasm och kände min kropp så pass väl att jag kunde ta för mig, njuta och inse vad det gick ut på redan från början?!
Kanske var det ett sätt att fly. Enda gången jag bara hängav mig helt och släppte alla krav?!
Eller kanske jag helt enkelt bara är en sån varelse som rent ut sagt är trygg i min sexualitet och tar för mig. TROTS ATT JAG ÄR KVINNA!!!

Och jag vägrar att tro att jag är ensam om det.
Problemet när den bild dom flesta går omkring med i vårt land, är att mannen är dominant och att kvinnan ”måste ställa upp”. Det är att alla som är som jag, som gärna tar för sig så fort tillfälle ges, känner sig fel.
Jag har träffat killar som kastat ur sig saker som att jag är ”för porrig”, ”sexmissbrukare” och alla möjliga grejer. Fine, i perioder har jag säkert använt sex som flykt. Men hur många män får höra samma sak så fort dom tar ett initiativ?!

Jag vill först och främst skriva till alla er brudar där ute som är som jag, att det är okej att vara så!!! Punkt.

Sen vill jag ta upp en annan grej gällande just sex. O det är sex efter graviditet. Ett ämne som uppenbarligen ingen snackar om på riktigt enligt mig.
Sååå många har bett mig ta upp det, prata om det, långt innan den här bloggen. Många har frågat hur det funkar, men sagt att dom inte vet vem dom ska snacka med.
Och nu när jag själv är i en sits som är helt ny så inser jag att inte ens jag- som oftast frågar o snackar öppet om det mesta- vet särskilt mycket om det.
Det pratas om, men ändå inte.

Tillexempel så fick jag veta av min läkare att jag så länge jag ammar har samma östrogennivå som i klimakteriet. Vilket innebär att mina slemhinnor kommer va kaos fram tills att jag slutar amma. Jag visste att jag skulle va torr o känslig, men ingenting om på vilket sätt och i vilken utsträckning.
Jag fick också veta att kroppens smärtminne lätt kan koppla sex till smärta om man har sex för tidigt efter en vaginal förlossning. Vilket kan leda till problem låååångt framöver.
Ingen har riktigt tagit upp hur trång du kan bli efter att du sytt igen underlivet och hur jävla ont det kan göra att bara få in en topp av ett ollon eller ett finger där nere när du försöker ha sex igen.
Inget sånt hade jag nån större koll på innan jag började fråga runt ordentligt.

Det har gått 13 veckor sen jag födde vår lilla Kane-Lee. Och jag har inte haft sex än. Jag började dock ta upp ämnet redan efter 3 veckor, då jag va sugen, trots att dom bett mig vänta minst 8 veckor. Som tur är så har jag en förstående och tänkande partner som hört vad läkaren sagt på BB och sa till mig att vi måste vänta.

Jag gick och kollade mig efter 8 veckor, men det visade sig att jag inte läkt ordentligt än och att slemhinnorna är irriterade. Att ha sex nu skulle kunna innebära en hel del både smärta och problem. Och min läkare avrådde mig från sex minst 6 månader tills jag funderar på att dra ner på amningen. SEX MÅNADER?!!! Jag fick en chock! Sex månader?!

Läkaren förklarade dock att det är väldigt vanligt att kvinnor inte har samlag förrän efter minst 6 månader, och att 1 år utan sex inte heller är ovanligt efter en vaginal förlossning.
Jag som har känt lust redan efter nån vecka (trots att jag fattat att det aldrig skulle funka pga blödning och smärta och infektionsrisken) tycker ju att det känns helt sjukt att behöva vänta så länge.
Läkaren sa att många ändå inte känner nån lust och därför väntar. Men eftersom jag känner lust och gärna vill, så bad hon mig åtminstone försöka vänta ytterligare några veckor innan jag utsätter mig för nån prövning där nere. Hehe, det va ju en jävla skillnad, tänkte jag. Tack och lov!!!
Men jag har tagit hennes ord på allvar och det är alltså först nu som vi är ”okejade” att försöka. 😉
Hon tipsade om östrogenvagitorier på Apoteket som kan hjälpa slemhinnorna i underlivet. Men då jag aldrig tålt hormoner i nån form, tänker jag inte laborera nåt mer där nere. Men ett tips till er andra.

Men allt det här har fått mig att fundera en hel del på vad vi kvinnor får gå igenom. Och ofta går vi igenom det ensamma inom oss eftersom vi helst inte snackar om vissa saker i det här samhället. Sex går bra att prata om i dom flesta porriga former. Men när det blir för personligt och lite jobbigt och mindre lyckat, då håller vi det för oss själva istället.

Överallt hör jag tjejer som har partners som klagar över att dom får vänta. Jag hör beskrivningar av män som låter mer som några icketänkande stenåldersmurvlar än som nyblivna pappor. Jag hör historier om brudar som blir uppraggade av snubbar me babystolar i bilen som ursäktar otroheten me att ”frugan släpper aldrig till”.
Historier om nyblivna mammor som känner en sån jävla press av sin partner på att dom måste ställa upp trots att dom har ont och inte känner nån lust. Tjejer som är skitbesvikna på sig själva för att dom inte orkar, vill eller är kåta.
Och jag blir så jävla ledsen över att höra all den press som såå många kvinnor lägger på sig själva. Alla med samma ångest över att ”det måste vara mig det är fel på”. Man tror att ALLA andra klarar allt så fint. Man tror att bara för att ingen snackar om det, så har ingen annan problem. Det är inte sant!

För mig har det ju varit precis samma sak, fast liksom tvärtom.
Under tiden vi väntat med sex så har jag tänkt mer o mer på det här. Varför är det jag som är mest på även nu? Det är ju jag som har ändrat min kropp, fått annan hormonbalans och sytt i underlivet.
Jag funderar över om jag är normal? Varför är inte jag som dom där andra tjejerna som jag hör berätta? Varför har jag sån lust trots att jag är nybliven mamma? Och varför blir jag nästan lite besviken på att min man är den förestående istället för den kåta som tjatar?! (Vilket jag innerst inne såklart inser är kärlek från hans håll)

Jag har inget svar på allt det just nu. Men jag vet att jag inte är ensam.
Jag vet att det inte handlar om brist i kärlek eller att min partner tröttnat på mig bara för att jag inte blir tjatad på. Och jag vet också att det är så fel, kortsiktigt och egoistiskt att tjata och pressa sin partner till sex.
Och jag vet framförallt att det är JÄVLIGT OKEJ att känna lust, när du vill och hur MYCKET du vill trots att du är nybliven mamma.
Precis som det är JÄVLIGT OKEJ att tappa lusten tillfälligt, fokusera på barnet och landa i sitt nya liv som mamma.

Kan vi inte bara släppa den där perfekta fasaden nu och börja snacka om det här?!

  1. Lj skriver:

    Halkade in här nu efter lite googlande.
    Är gravid i vecka 35 och vi har inte haft sex sedan det började bli mage, alltså typ 20 veckor. Mannen min är obekväm med att det känns som en tredje person närvarar.. Har hoppats att det ska ändras efter förlossning och jag börjat läka igen. Mannen slängde dock ur sig igår att han inte vet om han kommer kunna tända på mig efter att ha sett mig föda ur ett barn ”ur samma hål som man har sex sen”. Blev helt chockad då jag aldrig hört något liknande. Men det va hans farhåga och jag hoppas han har fel..

  2. Tusen skriver:

    Okej. Men vi som är besvikna på oss själva inte för någon annans skull utan för min egen. Jag saknar så mycket när jag kunde köra på när som helst hur fort som helst. Jag älskar sex men kan inte ha det så som du beskriver. Huvudet vill men inte kroppen. Jag har aldrig ”ställt upp”. Blåtta tanken att sex är något jag belönar min man med är absurd tycker jag. Gör mig bara ännu mer osugen att tänka så. Saknar åren 15-20, då jag kunde ligga så mycke som jag ville. Nu för tiden bara går det inte mer än 2 ggr i veckan, måste typ vila emellan.

  3. Odd skriver:

    For att hitta sexpartner använder jag Fastfoxx.som, har funnit att det är lättast att hitta seriöse där.

  4. Ante skriver:

    Självklart måste vi prata, mycket och djupt. Vi måst inse att kvinnor och män har issues om sin kropp och om detaljer man inte tror man kan snacka med nån om. Jag har insett att man måste våga öppna sig och prata om allt, annars funkar ingenting i längden. Men får ofta höra att jag är för rak.

    Jag har, t.ex ett fysiskt funktionshinder och kan inte prestera så bra eller inte alls i vissa ställningar och frågar gärna partners om vad de gillar, för att jag ska kunna ge så bra njutning som det bara går i den mån det nu går. Som exempel frågade jag för ett par månader sedan i en chatt en tjej jag dejtade om hon gillade att bli slickad. Detta inte för att vara vulgär, utan för att det är något jag är bra på, och gillar att ge. Hon svarade retsamt att ”det kanske hon gör” och bytte sedan ämne om jag minns rätt Jag fick inte ens chansen att förklara i vilken kontext och anledning jag frågade Jag har nu inte hört nåt ifrån henne på ett par månader.

    Jag är närmare 50, har barn och barnbarn och känner att jag inte har tid att spela spelet och hålla på att få människor som slingrar sig att inse att jag ställer frågor som har relevans. Varför kan vi inte bara vara ärliga? Har man gått igenom en hel del vilket jag har och jag trodde även att hon hade gjort det så borde man väl inse, att det ger mer att vara rak än att skydda sig själv från något man tror personen säger.

    Tack förresten för en bra blogg.

  5. Tack! Jag har en stor sexlust och är som dig behöver sällan något speciellt förspel. Får lätt orgasm tycker om mig själv. Vi har en son nu 8veckor. Vi har haft sex , jag fått orgasm inte lika intensiv men dock lyckas. Jag har aldrig känt mig tvinad utan Jag vill verkligen själv. Sen är det lite ovant men ju mer vi har snabbare tillbaka .

    1. Precis så ??? Underbart att ni hittat tillbaka så snabbt. Grattis till er??

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..