Min relation… När pojkvännen blir pappa

Jag var precis hemma hos en vän. Vi satt i soffan och pratade om relationer. Hon blev tyst och från ingenstans frågade hon mig:

-Är du kär?

Jag blev också tyst. Jag tänkte länge.

-Ja, det är jag.
Jag var nog inte det för en vecka sedan. Men nu är jag det igen. Det går upp och ned, men den finns fortfarande där. Kärleken.

Varför jag inte kände mig kär för bara nån vecka sen har sina förklaringar. Saker hade hänt och jag började ifrågasätta oss. Jag mådde inte så bra och insåg att saker måste förändras för att jag ska orka. För att jag ska vilja fortsätta att vara ett vi, en familj.
Då kom den där avstängningen som på beställning, säkert som ett skydd för att inte bli för ledsen…. Då kände jag mig inte kär.

Jag får ofta frågor om min relation. Många undrar vart min snubbe tagit vägen eftersom jag sällan nämner honom i inlägg. Många undrar hur vi delar upp det hemma? Vad har han för roll i lillens liv? I mitt liv?

Som jag sagt tidigare så har jag till en början valt att skriva mest om mina tankar & mitt eget. Han har ju aldrig valt att blogga, eller leva offentligt på nåt sätt. Han vantrivs framför kameror och gillar att glida runt i det tysta.
Men det här me bloggande är som sagt rätt nytt för mig. Jag velade länge o väl innan jag bestämde mig för att testa, och jag måste sakta hitta mitt sätt att dela med mig på. Det är inte så självklart.
Många gånger snurrar tusen tankar inom mig och jag försöker sortera vad som kan va kul för dig att läsa, vad som tillhör mig privat och vad som känns bäst att dela. Vad som är viktigt.
Men relationen är ju liksom själva grundstenen nånstans i de flesta liv, nåt som vi nästan alla letar efter i livet och självklart bör jag kunna dela mina tankar även där. Det kan alltid hjälpa nån tänker jag.
Jag inser ju att vi alla går igenom toppar och dalar. Och den som hävdar att deras relation alltid är fantastisk, den människan lever nog ganska mycket i förnekelse. För livet ändras, relationen tar nya former och pirret går upp och ner.

Jag förstår nyfikenheten. Jag är också en person som gärna lyssnar till andra, jämför med mitt eget, analyserar, lär mig och nånstans försöker plocka ut det bästa av allt. Även om det många gånger är sjukt svårt.

Många har frågat vart min snubbe är? Varför mina föräldrar steppat in så mycket sedan lillen kom och varför han sällan är omnämnd i inlägg. Jag ska göra mitt bästa att svara på det.

Jag har i många år levt i en ganska komplicerad relation kan jag väl säga. Det finns ingen som jag älskat som min B och heller ingen som är så olik mig som person. Vi har prövats genom det mesta under våra snart 9 år tillsammans.
Vi har tagit oss igenom stora livsförändringar ihop och gått ifrån ett extremt kaotiskt leverne på många plan till ett relativt lugnt och tryggt liv.
Vi har väntat på varann under fängelsetid, vi har mött varandra i behandling, vi har tvingats att bo ifrån varann och vi har tvingats hantera svek, uppbrott, förändring och förlåtelse under våra år ihop.
Vi har skrattat, älskat, tagit hand om, festat, myst och rest ihop.
Trots att vi kommer från två helt skilda världar så har vi ändå vuxit ihop och anpassat oss för att kunna leva ihop.
O vägen hit har varit minst sagt gropig och prövande.
Men det spelar ingen roll. För den dagen du får barn ställs ändå allt på sin spets på nåt sätt som är helt nytt.

Jag kommer aldrig kunna förklara allt som hänt och heller inte vår relation eller vardag fullt ut. Precis som du säkert inte helt kan förklara din eller varför du gjort alla dom val som du gjort i ditt liv.
Många skulle missförstå. Jag har mött så mycket dömande redan under livets gång att jag istället många gånger valt att inte prata om vissa saker. Blir så svårt när helhetsbilden saknas.
Och det finns anledningar till varför jag sällan pratar om oss öppet utåt, mer än till mina närmsta.
Jag tror dock att många par kan känna igen sig i mycket. Själva grundstenarna i en relation bygger ju ofta på samma sak. Och själva grundproblematiken när ett barn kommer till tror jag ofta är ganska lika.

Det kanske låter sjukt, men jag gick in i mammalivet med inställningen att jag kommer leva som ensamstående. Åtminstone till en början.
Inte för att vi bråkade eller gjort slut, men för att jag nånstans inom mig kände att B inte va riktigt redo än för vad jag annars skulle kräva. Han som pappa skulle behöva mer tid på sig att landa i det här och skulle jag räkna me honom från start så skulle jag bara bli besviken.
Så jag beslöt mig undermedvetet för att ha den inställningen. Jag bestämde mig för att börja jobba direkt och jag bestämde mig för att klara allt på egen hand, åtminstone de första månaderna. Och så blev det.

Mina föräldrar hade redan innan sagt att dom ville vara med på tåget och inom mig fanns redan en plan.
Allt det här gjorde att jag njöt av allt och på så sätt valde att se det fina i allt istället för att känna att jag saknade nåt.
Det har inget att göra med att jag inte litar på B eller att jag inte ville släppa in honom, utan det handlar mer om vad jag såg i hans beteende och att han inte riktigt klarade av att vara där i den mån som jag kanske hade önskat.
Jag bestämde mig helt enkelt för att ha tålamod.

Månaderna har gått och jag har haft tålamod.
Jag har funderat mycket på vad det är som gör att många pappor blir rädda och nästan tar ett steg bakåt när dom får barn.
Jag har pratat me flera killpolare som väldigt många av dom berättat om det första året som pappa me väldigt blandade känslor. Beskrivningar av hur dom kände sig utanför, var rädda, ville fly undan, inte kunde connecta me barnet förrän efter 9-12 månader och massa mer.
Och jag tror att det här är vanligare än vad många vill och kan förstå.
Jag tror att många mammor bara vill ha en kram och nån som finns där och stöttar och berättar hur duktig hon är som fixar det. Men jag tror att lika många snubbar aldrig har varit så tafatta som just då. Och egentligen nånstans bara behövt precis samma sak, en kram och lite förståelse.

Plötsligt börjar tydliga könsroller att ta form och plötsligt blev jag bara den där mamman som tog på sig allt. Inte för att nån tvingade mig, men nånstans kändes det som det enda alternativet.
Och jag vet att många av er fattar exakt va jag menar.
Och i det där mönstret växer också en beskyddande sida lätt fram. En sida som kanske gör det svårare och svårare att släppa in nån annan i barnets liv, även pappan om du inte är klarsynt som mamma och ifrågasätter dig själv.

För två veckor sedan såg jag plötsligt allt klart. Jag hade nått min personliga gräns och min kropp och mitt psyke sa tydligt till mig ”hit men inte längre”.
Plötsligt såg jag vart jag var på väg. Vart vi var på väg.
Vi hade plötsligt börjat leva två separata liv som liksom aldrig möttes. Vi möttes inte emotionellt och vi möttes inte praktiskt. Jag började känna mig tagen för givet och jag är säker på att min man i sin tur började känna sig överflödig.
O jag var tvungen att dra i handbromsen. För bådas skull.

Jag stannade upp. Jag åkte iväg några dagar me lillen. Jag tänkte och tänkte och tänkte. Jag dök ner i min inre kärna o ifrågasatte varför jag hamnat här, vad livet vill lära mig nu. Hjärtat värkte och saker testades på nytt.
Jag åkte hem igen. Vi pratade. Jag tror vi förstod varann. Och vi påbörjade nästa kapitel. Kapitlet där vi är familj. Inte bara till ytan, utan där vi lever som en familj.

Igår var B hemma själv me lillen. Helt själv för första gången.
Jag fick äta middag ett par timmar me en vän några kvarter hemifrån. Och det gick så jävla bra.
Lillen va glad, B stolt och nöjd och jag utvilad och tacksam.

Nu påbörjar vi nästa kapitel. Och vi gör det tillsammans. Och jag önskar och hoppas av hela mitt hjärta, att det som förändrats med myrsteg senaste veckan, är starten på nåt riktigt bra. Det känns så! Men förändring gör både ont och tar tid. Och det får jag inte glömma.
Målet är och har alltid varit att gå igenom livet ihop, enade som familj. Men då krävs det att du vågar stanna upp ibland, att du vågar ifrågasätta även ditt eget beteende och att du vågar berätta hur du mår och vad du känner. För trots att vi lever ihop så är det ofta omöjligt att läsa din partners tankar. Och vågar du aldrig konfrontera och ifrågasätta så kommer du heller aldrig hitta svar eller lösningar.

Min familj är mitt allt & jag är så tacksam över mina grabbar. Även om det nog inte finns några som utmanar mig som just dom två.

Tacksam. Kärlek.

  1. Alltså du skriver så jävla bra Sanna! Och du är så jävla klok!! Tror det är jättevanligt det som du beskriver. Jag känner igen det en del i mitt liv, min relation, min familj fast på ett lite annorlunda sätt än ert såklart. Men jag fattar precis vad du menar o hur det är.
    Kram till dig!!

  2. sara skriver:

    Väldigt klokt och insiktsfullt skrivet. Tack för att du delar med dig. Hälsa din kille att han är lyckligt lottad som har en sån förstående tjej vid sin sida och jag hoppas att han uppskattar det <3

  3. Carro skriver:

    Väldigt fint, ärligt och bra skrivet. Att ”bli” en familj har nog varit vår livs största prövning, nu har det gått snart 16 månader och allt börjar falla på plats 🙂 Tack för en fin blogg Sanna.

  4. Julia skriver:

    Åh vad du är modig som både vågar se saker för vad de är och vågar dela med dig till en känslig skara mammaläsare som ofta kan vara ganska fördömande. Så coolt att du lever ditt liv som du vill och verkligen vågar lyssna på dig själv och agera utifrån dina och era förutsättningar och inte någon norm om hur det ”ska vara”. På så sätt tror jag att man blir en sannare och lyckligare människa. All lycka till och pep framöver! Och en kram från en mamma till en annan!

  5. tykcer mig se ett sånt jävla mod hos dig. något sorts mod att våga reflektera över vad som nte känns rätt. modet i att våga inspektera, ta i, och faktiskt hantera livet istället för att bara sätta på skygglapparna och trampa rakt frammåt utan att se sig om. förstår att bloggen säkert inte säger en tiondel av vad som i verkligheten händer i ditt liv, men det du delar med dig av ger mig i alla fall så mycket pepp och tro och hopp. på att det kanske tar ett tag innan jag hittar rätt, och att det FÅR ta ett tag. att jag får ifrågasätta mig själv, att allt inte behöver klaffa perfekt från början utan att det kanske både krävs och är gynnsamt att låta livet få ta lite tid. att låta vardagen få gro och letas fram, istället för att accepteras med hull och hår. nu blev det här en svamlig kommenter, adhd:n spelar mig ett spratt, men hoppas det går att förstå något utav den ändå. det ajg vill säga är väl typ: hey i like your style, det du skrivit hittills har varit väldigt givande för mig + massa internethugs! <3

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..