7 år sedan hela mitt liv rasade samman. TACK!

Idag, den 28 april, har det gått 7 år sedan mitt liv tog en kraftig vändning. Det totala bottenslaget som jag sedan dess gjort allt i min makt för att kravla mig upp ifrån.

Runt 8-tiden på morgonen så förändrades allt. Jag minns så väl hur det knackade på dörren. Jag stod inne i badrummet och la mascara. Redan vid första ringklockan så isade det sig i kroppen. Det var nu det hände. Jag visste att det var dags.


Jag hade känt på mig en tid att saker skulle vända i mitt liv. Jag hade redan hösten innan sagt till några närstående att jag inte visste hur jag skulle komma ur all skit, men att jag nånstans inne i magen kände att det skulle ta en vändning ganska snart, under våren, där i mars-april nångång.
Och nu var det dags.

Redan vid första ringklockan så stannade allt upp. Dom var här nu. Allt blev så klart.
Jag gick ut till min kille som låg och sov i soffan och sa att ”Det är polisen”. Han trodde att jag nojjade som vanligt och var helt lugn där han låg.
Knackningarna blev hårdare o hårdare o snart hörde vi röster: ”Det är polisen, vi vet att ni är där.”

Mitt liv hade nått fram till den här punkten. Alla mina missbruk, mitt hela livs flykt hade nått fram till just den här punkten. Nu kunde jag inte fly längre. Nu var det dags att ta konsekvenserna av mitt handlande.
Jag tittade på B, tog ett andetag o gick mot dörren. Jag hann inte mer än att vrida om vredet förrän 5 poliser ryckte upp dörren o tog sig in i lägenheten. Två kvinnliga som tog tag i mig, och tre manliga som drog upp min kille ur soffan o tryckte ner honom i hörnet borta på vardagsrumsgolvet.

Jag minns hur jag tittade på honom medan jag leddes ut ur lägenheten in i en svart jeep. Och jag minns hur jag länge ångrade att jag just i den stunden aldrig sa till honom att jag älskade honom. För nu skulle det dröja månader innan vi ens skulle få skriva ett brev till varann.

Dom kommande dygnen spenderade jag i häktet, i timmar av förhör, i en grå liten cell, ensam med mina egna tankar, tillsammans med ett papper och en penna. Jag skrev och skrev och skrev, och jag vet att jag för första gången på länge kände ett riktigt lugn inombords. Jag visste att allt hade hänt av en anledning o att ingenting längre skulle bli som förut.

En av förhörsledarna sa till mig ”Fattar du inte vad du har gjort? Varför? Du har kastat bort hela din framtid, din karriär!”. O jag minns att jag svarade ”Ja, men det kanske var precis det här jag behövde”.

Asså, utan att låta för konstlad, så var det precis så jag kände. Om livet ändå bara var ett mörker, så ville jag ändå inte leva det livet, vilken karriär jag än hade lyckats uppnå.

Månaderna gick, löpsedlarna fortsatte att skrika ut mitt namn. Tidningarna fylldes av 5-6 sidor dagligen om mig. Och alla mina jobbuppdrag togs ifrån mig. Jag flyttade hem till mina föräldrar och började på en basicnivå för att klara min vardag. Jag införde egna rutiner i mitt liv, jag började sova varje natt, bad min omgivning kolla så jag inte kräktes upp maten, hålla koll så att jag åt regelbundet och såna basala och normala saker. Jag slutade dricka alkohol, kaffe, slutade äta socker och detoxade mig så mycket jag kunde från gifter. Jag gick upp vid 05 varje morgon för att gå ut och promenera en timme.
Jag satt av min fängelsetid, fick börja ha kontakt igen me min kille, började gå i terapi och tog sakta ett steg i taget i rätt riktning mot att leva utan att fly.

Idag har det gått 7 år. Och det är verkligen 7 år av en bergodalbana. På många sätt har jag gått igenom det värsta jag nånsin gjort i mitt liv, under dom här 7 åren. Jag har sett det sanna jaget i många såkallade vänner som jag litat på, jag har mött åtminstone en del av min kärna, gråtit mer än vad jag nånsin gråtit och vart med om att mattan totalt dragits bort under mina fötter. Men jag har även fått lära mig att våga känna igen, jag har lärt mig att livet tar hand om mig om jag själv är beredd att kämpa, jag har jobbat mig tillbaka till mina jobbuppdrag och det största av allt så har jag blivit mamma!!!

Asså, om jag ändå hade kunnat gå tillbaka till den där trasiga lilla flickan i tonåren o säga att allt kommer att bli bra en dag. Att jag en dag kommer att kunna må bra igen. 
Men meningen är nog inte att vi ska leva med ett facit för livet. För då skulle vi ju aldrig behöva lära oss nånting på riktigt.

När jag var som sjukast i mina ätstörningar så trodde läkarna inte att jag skulle kunna få barn i framtiden. Och jag själv tvivlade på om jag nånsin ens skulle klara av att gå igenom en graviditet där jag såg min kropp förändras så pass…
Men tänk va fel vi alla kunde ha. 

Nu sitter jag här med en fantastisk son, visserligen en ganska strulig tid i relationen 😉 Men med en genuin och sann glädje över vad livet gett mig. Och är det nånting som jag har lärt mig så är det att allt händer av en mening, nu kan jag titta tillbaka på det som hände för 7 år sedan,- som då var mitt totala bottenslag,- med ett leende och förstå varför. Tack livet!


  1. Tack för dina starka ord! V. Maggio ”hädanefter” Kärlek till alla fina mammor!

  2. I skriver:

    Grym du är! Heja dig! Lille Kay kan skatta sig lycklig som har en så fin mamma.

  3. lisa skriver:

    Tack för att du delar med dig. Du är modig, stark och cool! Vilken resa! Jag känner igen mig till viss del även om polisen aldrig kom. Men jag kraschade totalt och nu är jag på väg tillbaka. Det är riktigt jävla skitjobbigt, men det är så underbart att tänka att jag i alla fall är på rätt väg. Tack för motivationen att fortsätta <3

  4. Så stark skrivet, Sanna. Att du kunnat ordna upp ditt liv. Tänker också på dina föräldrar, vad de gått igenom för din skull. Att de nu kan andas ut och glädas med dig. Jag vet hur de haft det då min äldste son haft ett struligt liv och nu verkar ha ordnat upp det. Jag gillar din blogg, du skriver så fint och visar så fina bilder på din ursöta son. Lycka till med allt i framtiden.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..