Provocerande att vara en ”nära förälder”

Gick just igenom kommentarerna från dagens inlägg om mina tankar kring min sons inskolning. Väldigt många likasinnade & igenkännande… Men även en hel del uppenbart provocerade.

Och jag blev sittandes och funderar. Jag hör samma kommenterar om och om igen. (Så inlägget nu är baserat på mer än dagens kommentarer) Enda sedan dagen då jag valde att lyssna på min son som inte ville ligga i vagnen, utan ville bli buren & sjalad istället. Varför känns det som att det nästan finns som två läger av föräldrar? Det känns nästan som att vissa blir provocerade av att jag lyssnar på min son och inte minimerar honom till ”ett barn”, utan ser honom som en individ.
 

 
Jag har ju skrivit om det förr, hur random människor kände ett sånt behov av att komma fram till mig på middagar & stan eller liknande då min son var yngre, och förklara för mig vilken björntjänst jag gör min son som bär runt honom i sjal. ”Du som mamma bestämmer ju, och han slutar gråta efter ett tag när han vant sig med vagnen…” ?

Okej?! Men varför ska jag inte lyssna? Är det så vi ska behandla varann? Äldst och starkast vinner? När är man gammal nog att säga ifrån eller be om närhet? När är man gammal nog att bli lyssnad på?

Jag får höra att jag daltar me min son som inte bara låter honom gråta när jag lämnar honom på förskola. Han vänjer sig, det gör alla barn!

Jag får höra att jag måste lyfta blicken och faktiskt sluta deppa över mitt i-landsproblem med inskolning, då barn faktiskt drunknar på flykt i världen.

Okej, fine. Jag erkänner, jag valde att dela med mig av mina hjärnspöken och då får jag väl räkna me en och annan som tror att jag är den nervigaste bruden i stan & som håller fast min son krampaktigt och förklarar att ”mamma ska inte överge dig” när jag lämnar honom på förskolan.

Men så är ju självklart inte fallet. 🙂 Jag gillar förskolan, jag gillar pedagogerna, jag gillar barnen & jag inser privilegiet med att kunna ha sitt barn på en förskola några timmar på dagen så att livet flyter på me jobb och allt. Och jag känner mig rätt lugn överlag. Men för den delen så krigar tankarna där inne. Och det tror jag att dem gör på de flesta mammor. Alla väljer bara inte att sätta ord på de inför massa människor. Många har nog exakt samma tankar trots att varken barnet eller omvärlden ser eller vet om det.

I min värld så är det inte samma sak att dalta med ett barn, som att lyssna på ett barn. Att dalta är för mig att göra en stor affär av varje liten skråma, plåstra om, ojja sig och skrika för minsta lilla bloddroppe. I min värld är att dalta med ett barn att hela tiden anpassa sig efter barnets vilja, ”Åh, vill du inte ha maten jag har lagat? Vill du ha pizza istället?”. I min värld är dalta och curla väldigt mycket samma sak. Att aldrig ta fighten i uppfostran, vara konsekvent & säga ifrån trots skrik & bråk. I min värld är det inte att dalta att sjala sitt barn då de är otrygga i en vagn, eller låta de sova i ens säng för att de bara gråter i sin egen. Att ge dem närhet & trygghet är för mig det motsatta mot att dalta. Det är att ta ansvar som förälder och bygga en trygg grund för barnet att stå på. Och därför anser jag inte heller att det är att dalta med ett barn om jag väljer att ge min son 2-3 veckor längre inskolning än vad ”normen” har bestämt är rimligt. Framförallt inte då jag tillsammans me pedagogerna har kommit fram till att det verkar passa honom bäst. Det är snarare ett byggande av hans grund så han förhoppningsvis mår jättebra där resterande år. Alla människor är individer. Och alla reagerar alltså inte precis så som ditt barn gjorde och gör.

Och JA, jag uppskattar som faan att jag har mina föräldrar till hjälp under inskolningen, eftersom jobbet kallar, och eftersom jag annars lever som ensamstående. För er som skriver att jag inte inser hur priviligerad jag är som har en mamma och pappa som vill finnas där för sitt barnbarn, och att jag därför bör sluta ”klaga”… Jag inser det! Har insett det sedan dag ett och tackar de typ 10 gånger om dagen för det. Så nej, jag klagar inte eller tar någonting för givet. Jag delade bara med mig av mina innersta tankar & farhågor kring inskolningen.
Och sedan så får jag väl be om ursäkt till er som hellre hade sett att jag skrivit om flyktingkrisen, barnmisshandel, IS-terror mot barn och alla andra barn som lider i världen i mina inlägg. Jag är ledsen att jag inte lyfte blicken tidigare och sa till mina hjärnspöken att dra eftersom andra har det värre. ? 

Dock så får det bara mig att må sämre. Är det nånting som får mig att ha svårt att somna på kvällarna så är det precis just det. Alla tankar på hur många barn som lider i världen just nu. Men för den delen så känner jag att jag har rätt att fundera över min egen sons uppväxt, mående och trygghet. Det är ju ändå honom som jag har det yttersta ansvaret för. Och det är just dem lite mer basala tankarna som känns enklare att dela med er, med andra som har erfarenhet av liknade situationer och som kan stärkas av och relatera till mina tankar.
Jag skriver en blogg, (en mammablogg), ingen dagstidning…

Med det sagt så är jag hoppfull om förskolan. Jag & Kane-Lee är glada varje dag som vi går dit. Jag låter inskolningen ta den tid som behövs, i samråd med pedagogerna. Och jag kommer aldrig tycka att ”dalta med” är samma sak som att lyssna på en människa. ?

  1. Tina skriver:

    Har valt att göra på liknande sätt med min 8 månaders dotter, får dagligen kommentarer på att hon blir otrygg sv mitt ”daltande”, och det irriterar skiten ur mig.
    Jag ser hennes framsteg varje dag, och vet i mitt hjärta att jag och vi gör rätt och det som är bäst för henne. Men bara för att man inte följer normen och har en ”självständig” bebis redan vid 2månader, kommer msn tydligen att få ”problem”…

    Go Sanna, fuck ”svenska normen”

  2. Emelie skriver:

    Fint! Jag har två pojkar, 2,5 och tre veckor. Det viktigaste för mig är att de blir snälla, dvs schyssta killar som förstår allas lika värde och behandlar sina medmänniskor fint. Sen får de bli vad de vill i övrigt. Och för att kunna det behöver jag och min sambo göra allt vi kan för att de ska känna sig trygga, lyssnade på och älskade så att de har en grund att ge till andra ifrån. Det är inte att dalta! Curla är att göra sina barn en otjänst. Att ge barnet tid och trygghet är inte att dalta. Man får rum med både det och tillgodose egna behov som kreativitet och jobb. Absolut. Du gör det bra!

  3. Vad fint skrivet av dig Sanna 🙂
    Jag tycker också man ska se till barnens behov och se barnet som en individ människa.
    och som förälder lär man känna sin barns behov bäst så det spelar ingen roll vad andra människor tycker eller tänker att man ska och inte ska göra. Behoven barnet har till sin förälder är viktigast. och fint att du som mamma kan känna av och se det hos ditt barn.

    Jag är själv mamma till en 5 åring nu. Jag blev så gott som lämnad ensam bara efter ett halvår då jag fött honom, det var väldigt tufft gå igenom både för mig och barnet. Men vi fann våran balans i tillvaron. Mitt barn sov på nätterna som tur var så jag fick lite sömn själv. Eftersom vi de första 3 åren bodde långt ifrån min släkt så hade ingen barnvakt alls.
    Jag hade min son nära mig också men min son hade väldigt starkt behov av att få ligga själv i sin säng och få vara självständig genom att gå i gå stolen osv. och ville sitta i vagn.
    Jag fick anpassa mig till mitt barns behov också 🙂 Även att det är mysigt att gå och bära sitt barn 🙂

    Jag jobbar inom barnomsorgen idag och då ser man också väldigt många olika barn och deras behov av närhet och självständighet det är väldigt nyttigt och intressant 🙂

    Kram till dig.

  4. Zdenka skriver:

    Hej.
    Så modigt av dig att skriva om dina tankar och känslor, fast det väcker reaktioner!
    Jag ville bära mitt första barn, men blev övertalad att använda barnvagn. Jag är ändå rätt stark och modig, men det var väl osäkerhet som gjorde att jag gav med mig. I efterhand insåg jag att jag inte skulle gett med mig. Barnet var alltid missnöjt när det skullesova på dagen. På kvällen gick det bra så länge jag låg med det i sängen. Så det gjorde jag, varje natt från sju på kvällen. Aldrig några vaknätter. Nästa barn kom tätt, så det blev naturligt att bära med sig det i sjal, för barn ett sprang iväg och det gick hur bra som helst att springa efter med lillungen i sjalen. Med vagn hade det inte gått. Jag stod nu på mig, trots sura kommentarer från omgivningen. Det var rätt och är helt naturligt. Jag behövde aldrig kolla och oroa mig för om lillen vaknat. Jag visste. Hela tiden. Barnens trygghet är föräldrarna och då ska barn inte fostras att vänja sig vid ensamhet. Det skapar bara otrygghet och rädslor. Och jag håller med dig helt angående daltandeoch curling. Att vara ansvarsfull förälder är att ge barnet det som det behöver, men jag ser också runt om mig att föräldrar alltmer ger barn för stort ansvar. Det är föräldrarna som är ansvariga, ett barn bör inte vara ansvarig för om det får rätt näring i sig eller saker som den inte har en aning om, för att föräldrar inte klarar att ta (obekväma )beslut. Barn ska lyssnas på, men de får ju inte bli diktatorer i hemmet , utan lära sig samspel. Det gör de om man lyssnar på dem och inte nödvändigtvis ger dem allt de vill ha bara för att de skriker ihållande och högt tills de får det. Då får man sätta sig med dem, finnas för dem, låta dem uttrycka sin frustration och känna in vad problemet är. Kanske ska maninte vara så snabb med att säga nej, kanske är barnet bara övertrött och behöver närhet? Jag tror att en del föräldrar skapar otrygga barn, genom att vara inkonsekventa, säga nej och sen när barnen skriker ge dem det som de sa nej till. Gång på gång. Då lär sig barnen att om någon säger hej, så gäller det att skrika tills de får ja. Det funkade de förra tjugo gångerna och det funkar vid godishyllani affären med. Då har mangett barnet ansvar. Som det egentligen inte ska ha. Och jag personligen tycker inte att manska fråga sina små barn om allt och ge dem svåra val att ta ställning till i vardagen. De får gärna tycka och uttrycka vad de vill göra, men inte alltid som det är lämpligt. Att vara nära sitt barn är ju att lyssna på dess behov, inte att ge det vuxenansvar. Och om manbär sitt barn, så blir det precis tvärtom än vad en del tror, barnet blir inte klängigt utan mer tryggt senare. De klängiga barnen har brist på närhet. Inte för mycket närhet.Kanske har de också ängsliga, rädda föräldrar, som inte låter dem upptäcka världen och skrämmer dem om allt som är farligt utan att visa,utan att låta dem prova. T. ex att ta sig nedför trappor, vilket barn klarar utmärkt om man är med och visar hur man gör.
    Så fint att du stårpå dig och gör det som känns rätt. Och på bilden på dig och ditt barn, så strålar ni båda närhet och visdom. Heja, heja…

  5. Du gör så rätt Sanna. All kärlek till er båda <3

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..