Provocerande att vara en ”nära förälder”

Gick just igenom kommentarerna från dagens inlägg om mina tankar kring min sons inskolning. Väldigt många likasinnade & igenkännande… Men även en hel del uppenbart provocerade.

Och jag blev sittandes och funderar. Jag hör samma kommenterar om och om igen. (Så inlägget nu är baserat på mer än dagens kommentarer) Enda sedan dagen då jag valde att lyssna på min son som inte ville ligga i vagnen, utan ville bli buren & sjalad istället. Varför känns det som att det nästan finns som två läger av föräldrar? Det känns nästan som att vissa blir provocerade av att jag lyssnar på min son och inte minimerar honom till ”ett barn”, utan ser honom som en individ.
 

 
Jag har ju skrivit om det förr, hur random människor kände ett sånt behov av att komma fram till mig på middagar & stan eller liknande då min son var yngre, och förklara för mig vilken björntjänst jag gör min son som bär runt honom i sjal. ”Du som mamma bestämmer ju, och han slutar gråta efter ett tag när han vant sig med vagnen…” ?

Okej?! Men varför ska jag inte lyssna? Är det så vi ska behandla varann? Äldst och starkast vinner? När är man gammal nog att säga ifrån eller be om närhet? När är man gammal nog att bli lyssnad på?

Jag får höra att jag daltar me min son som inte bara låter honom gråta när jag lämnar honom på förskola. Han vänjer sig, det gör alla barn!

Jag får höra att jag måste lyfta blicken och faktiskt sluta deppa över mitt i-landsproblem med inskolning, då barn faktiskt drunknar på flykt i världen.

Okej, fine. Jag erkänner, jag valde att dela med mig av mina hjärnspöken och då får jag väl räkna me en och annan som tror att jag är den nervigaste bruden i stan & som håller fast min son krampaktigt och förklarar att ”mamma ska inte överge dig” när jag lämnar honom på förskolan.

Men så är ju självklart inte fallet. 🙂 Jag gillar förskolan, jag gillar pedagogerna, jag gillar barnen & jag inser privilegiet med att kunna ha sitt barn på en förskola några timmar på dagen så att livet flyter på me jobb och allt. Och jag känner mig rätt lugn överlag. Men för den delen så krigar tankarna där inne. Och det tror jag att dem gör på de flesta mammor. Alla väljer bara inte att sätta ord på de inför massa människor. Många har nog exakt samma tankar trots att varken barnet eller omvärlden ser eller vet om det.

I min värld så är det inte samma sak att dalta med ett barn, som att lyssna på ett barn. Att dalta är för mig att göra en stor affär av varje liten skråma, plåstra om, ojja sig och skrika för minsta lilla bloddroppe. I min värld är att dalta med ett barn att hela tiden anpassa sig efter barnets vilja, ”Åh, vill du inte ha maten jag har lagat? Vill du ha pizza istället?”. I min värld är dalta och curla väldigt mycket samma sak. Att aldrig ta fighten i uppfostran, vara konsekvent & säga ifrån trots skrik & bråk. I min värld är det inte att dalta att sjala sitt barn då de är otrygga i en vagn, eller låta de sova i ens säng för att de bara gråter i sin egen. Att ge dem närhet & trygghet är för mig det motsatta mot att dalta. Det är att ta ansvar som förälder och bygga en trygg grund för barnet att stå på. Och därför anser jag inte heller att det är att dalta med ett barn om jag väljer att ge min son 2-3 veckor längre inskolning än vad ”normen” har bestämt är rimligt. Framförallt inte då jag tillsammans me pedagogerna har kommit fram till att det verkar passa honom bäst. Det är snarare ett byggande av hans grund så han förhoppningsvis mår jättebra där resterande år. Alla människor är individer. Och alla reagerar alltså inte precis så som ditt barn gjorde och gör.

Och JA, jag uppskattar som faan att jag har mina föräldrar till hjälp under inskolningen, eftersom jobbet kallar, och eftersom jag annars lever som ensamstående. För er som skriver att jag inte inser hur priviligerad jag är som har en mamma och pappa som vill finnas där för sitt barnbarn, och att jag därför bör sluta ”klaga”… Jag inser det! Har insett det sedan dag ett och tackar de typ 10 gånger om dagen för det. Så nej, jag klagar inte eller tar någonting för givet. Jag delade bara med mig av mina innersta tankar & farhågor kring inskolningen.
Och sedan så får jag väl be om ursäkt till er som hellre hade sett att jag skrivit om flyktingkrisen, barnmisshandel, IS-terror mot barn och alla andra barn som lider i världen i mina inlägg. Jag är ledsen att jag inte lyfte blicken tidigare och sa till mina hjärnspöken att dra eftersom andra har det värre. ? 

Dock så får det bara mig att må sämre. Är det nånting som får mig att ha svårt att somna på kvällarna så är det precis just det. Alla tankar på hur många barn som lider i världen just nu. Men för den delen så känner jag att jag har rätt att fundera över min egen sons uppväxt, mående och trygghet. Det är ju ändå honom som jag har det yttersta ansvaret för. Och det är just dem lite mer basala tankarna som känns enklare att dela med er, med andra som har erfarenhet av liknade situationer och som kan stärkas av och relatera till mina tankar.
Jag skriver en blogg, (en mammablogg), ingen dagstidning…

Med det sagt så är jag hoppfull om förskolan. Jag & Kane-Lee är glada varje dag som vi går dit. Jag låter inskolningen ta den tid som behövs, i samråd med pedagogerna. Och jag kommer aldrig tycka att ”dalta med” är samma sak som att lyssna på en människa. ?

  1. Har valt att göra på liknande sätt med min 8 månaders dotter, får dagligen kommentarer på att hon blir otrygg sv mitt ”daltande”, och det irriterar skiten ur mig.
    Jag ser hennes framsteg varje dag, och vet i mitt hjärta att jag och vi gör rätt och det som är bäst för henne. Men bara för att man inte följer normen och har en ”självständig” bebis redan vid 2månader, kommer msn tydligen att få ”problem”…

    Go Sanna, fuck ”svenska normen”

  2. Fint! Jag har två pojkar, 2,5 och tre veckor. Det viktigaste för mig är att de blir snälla, dvs schyssta killar som förstår allas lika värde och behandlar sina medmänniskor fint. Sen får de bli vad de vill i övrigt. Och för att kunna det behöver jag och min sambo göra allt vi kan för att de ska känna sig trygga, lyssnade på och älskade så att de har en grund att ge till andra ifrån. Det är inte att dalta! Curla är att göra sina barn en otjänst. Att ge barnet tid och trygghet är inte att dalta. Man får rum med både det och tillgodose egna behov som kreativitet och jobb. Absolut. Du gör det bra!

  3. Vad fint skrivet av dig Sanna 🙂
    Jag tycker också man ska se till barnens behov och se barnet som en individ människa.
    och som förälder lär man känna sin barns behov bäst så det spelar ingen roll vad andra människor tycker eller tänker att man ska och inte ska göra. Behoven barnet har till sin förälder är viktigast. och fint att du som mamma kan känna av och se det hos ditt barn.

    Jag är själv mamma till en 5 åring nu. Jag blev så gott som lämnad ensam bara efter ett halvår då jag fött honom, det var väldigt tufft gå igenom både för mig och barnet. Men vi fann våran balans i tillvaron. Mitt barn sov på nätterna som tur var så jag fick lite sömn själv. Eftersom vi de första 3 åren bodde långt ifrån min släkt så hade ingen barnvakt alls.
    Jag hade min son nära mig också men min son hade väldigt starkt behov av att få ligga själv i sin säng och få vara självständig genom att gå i gå stolen osv. och ville sitta i vagn.
    Jag fick anpassa mig till mitt barns behov också 🙂 Även att det är mysigt att gå och bära sitt barn 🙂

    Jag jobbar inom barnomsorgen idag och då ser man också väldigt många olika barn och deras behov av närhet och självständighet det är väldigt nyttigt och intressant 🙂

    Kram till dig.

  4. Hej.
    Så modigt av dig att skriva om dina tankar och känslor, fast det väcker reaktioner!
    Jag ville bära mitt första barn, men blev övertalad att använda barnvagn. Jag är ändå rätt stark och modig, men det var väl osäkerhet som gjorde att jag gav med mig. I efterhand insåg jag att jag inte skulle gett med mig. Barnet var alltid missnöjt när det skullesova på dagen. På kvällen gick det bra så länge jag låg med det i sängen. Så det gjorde jag, varje natt från sju på kvällen. Aldrig några vaknätter. Nästa barn kom tätt, så det blev naturligt att bära med sig det i sjal, för barn ett sprang iväg och det gick hur bra som helst att springa efter med lillungen i sjalen. Med vagn hade det inte gått. Jag stod nu på mig, trots sura kommentarer från omgivningen. Det var rätt och är helt naturligt. Jag behövde aldrig kolla och oroa mig för om lillen vaknat. Jag visste. Hela tiden. Barnens trygghet är föräldrarna och då ska barn inte fostras att vänja sig vid ensamhet. Det skapar bara otrygghet och rädslor. Och jag håller med dig helt angående daltandeoch curling. Att vara ansvarsfull förälder är att ge barnet det som det behöver, men jag ser också runt om mig att föräldrar alltmer ger barn för stort ansvar. Det är föräldrarna som är ansvariga, ett barn bör inte vara ansvarig för om det får rätt näring i sig eller saker som den inte har en aning om, för att föräldrar inte klarar att ta (obekväma )beslut. Barn ska lyssnas på, men de får ju inte bli diktatorer i hemmet , utan lära sig samspel. Det gör de om man lyssnar på dem och inte nödvändigtvis ger dem allt de vill ha bara för att de skriker ihållande och högt tills de får det. Då får man sätta sig med dem, finnas för dem, låta dem uttrycka sin frustration och känna in vad problemet är. Kanske ska maninte vara så snabb med att säga nej, kanske är barnet bara övertrött och behöver närhet? Jag tror att en del föräldrar skapar otrygga barn, genom att vara inkonsekventa, säga nej och sen när barnen skriker ge dem det som de sa nej till. Gång på gång. Då lär sig barnen att om någon säger hej, så gäller det att skrika tills de får ja. Det funkade de förra tjugo gångerna och det funkar vid godishyllani affären med. Då har mangett barnet ansvar. Som det egentligen inte ska ha. Och jag personligen tycker inte att manska fråga sina små barn om allt och ge dem svåra val att ta ställning till i vardagen. De får gärna tycka och uttrycka vad de vill göra, men inte alltid som det är lämpligt. Att vara nära sitt barn är ju att lyssna på dess behov, inte att ge det vuxenansvar. Och om manbär sitt barn, så blir det precis tvärtom än vad en del tror, barnet blir inte klängigt utan mer tryggt senare. De klängiga barnen har brist på närhet. Inte för mycket närhet.Kanske har de också ängsliga, rädda föräldrar, som inte låter dem upptäcka världen och skrämmer dem om allt som är farligt utan att visa,utan att låta dem prova. T. ex att ta sig nedför trappor, vilket barn klarar utmärkt om man är med och visar hur man gör.
    Så fint att du stårpå dig och gör det som känns rätt. Och på bilden på dig och ditt barn, så strålar ni båda närhet och visdom. Heja, heja…

  5. LoL!
    Rent spontant känns det som att dessa ”haters”
    definitivt inte blivit sjalade.
    När nån mår dåligt i sig själv och inte orkar ta tag i sina problem så har de en tendens att rikta sin fokus mot andra och överreagera på vad de anser avviker från deras världsbild.
    Al.t ta till droger, sex, shopping osv osv.
    Det blir ett missbruk, bara en annan typ än vad folk normalt förknippar med missbruk.
    I denna fråga så är jag helt på din sida, ge barnet en trygg grund att stå på och utvecklas från.
    Bara du inte går över gränsen till vad jag brukar kalla förälderpsykosen.
    Där kommer curling och daltning in. 😉

  6. Hej Sanna!
    Detta var bland det bästa jag läst. Jag tänker likadant. Både jag och mina två barn är HSP personligheter och det kräver stor förståelse och massa tålamod inte minst från förskolan. Min dotter skolades in under tre veckor när vi bytte fsk i höstas, jag tog ledigt och inskolningen var på dotterns villkor punkt.
    Angående i-landsproblem vs flyktingkatastrofer, krig och svält så tänker jag att det ena inte måste utesluta det andra! Att jag sätter mina barn högst och främst hindrar mig inte från att bry mig om och vilja hjälpa andra heller!!!
    Du är toppen!!! Tack för ett jättebra inlägg!!!!

  7. Klart du gör rätt, en mammas intuition att vara där för sitt barn kan aldrig vara ”fel”, spelar ingen roll vad alla psykologer och råd hit och dit säger. Man kan aldrig ge sitt barn för mycket kärlek, för mycket närhet, för många kramar och leenden. Barnen är de viktigaste individerna vi har på vår jord. Om vi ler mot dem kommer de le mot sin omvärld. Du är bäst!

  8. Hej!!
    Äldste sonen gillade vagn men inte spjälsäng. Så han sov med oss i två år. Tvåan hatade vagnen och jag upptäckte sjalen!!! Både trean och fyran har också bott i sjalen. Underbart! INGEN har viljat sova i spjälsäng så samsovning tills omkring två år för alla. Förskola har vi väntat med tills var och en viaat intresse. Det sköna med syskon är att man slipper de där typerna som tror de ”lära en hur de ska vara” & man får lite mer skinn på näsan ?

  9. Bra skrivet… Tänk dig också kombinationen nära förälder och anti-vaccin, då kan vi prata om ifrågasatt och provocerande 😉 Det är ett område där ännu färre fattar egna beslut utan mest bara gör som alla andra. Och med i princip samma argument som du skriver om. ” Så har vi ju alltid gjort och inte har mitt barn farit illa av det”- fastän man ofta kan se klara biverkningar med allergier, eksem, mm mm
    Stå på dig och gör det som är rätt för er!

  10. Som pedagog önskar man många gånger att föräldrar kan ge barnen tid till en längre inskolning än vad som är normalt. Men många kan inte det då man inte räknat med att det kan ta längre tid ibland. Tycker du gör det jätte bra som låter din son ta det i sin takt alla är vi olika med olika behov.

  11. Jag tycker verkligen att du gör helt rätt. Vilken klok mamma din son har. Jag tillater mig dela med mig av var erfarenhet. När var yngsta föddes för fyra ar sedan var det snabbt klart att hon är en person som behöver mycket närhet och trygghet. Hon och jag satt mer eller mindre ihop det första aret. Att försöka fa henne att göra nagot hon inte var med pa gjorde henne jättestressad och hysterisk. Det äldre syskonet var som liten mycket tryggare och lugnare som person. Min man och jag lärde oss alltsa snabbt att varje barn är annorlunda och bestämde oss för att det far ta den tid hon behöver för att bli trygg. Vi har burit, sovit tillsammans, latit det ta tid att bygga upp hennes förtroende till andra vuxna osv. Det har tom lett till att vi fatt ändra lite pa vara livsplaner. Oj vad vi har fatt höra!!! Men hon är idag en glad, trygg, självsäker, lugn och väldigt omtänksam fyraaring. Vi, och faktiskt alla pedagoger vi har i vart liv, och även nära vänner och familjemedlemmar, tycker att vi har gjort alldeles rätt. Fortsätt lyssna pa din son. Du är hans mamma och känner honom bäst.

  12. Det är första gången jag läser din blogg och jag vill bara säga tack!
    Min lilla tös vill gärna bo i sjalen och har ett väldigt närhetsbehov. Och kommentarerna vi får på det är att vi måste avvänja henne det och att vi inte kan hålla på så här för alltid (hon är 3 månader).

    Jag känner mig faktiskt lite tryggare i vårar beslut att lyssna på henne nu efter ditt inlägg!
    Återigen tack ?❤️

    1. Men fina… Låt ingen få er att gå emot er magkänsla. Jag bar min son i sjal tills han va 10 månader då han började gå själv o visade själv att vagnen var intressant (liggvagnen användes aldrig). Jag ammar fortfarande & han sover me mig. Och jag vet att det är rätt för honom, för oss. Det märks då han alltid är glad 😉 så skit i alla kommentarer, de flesta visar bara sitt eget dåliga samvete så. ???

  13. Sanna, jag läser din blogg dagligen och jag tycker att du är så himla bra och så klok. Bara du kan veta vad som är bäst för din son och ingen annan har rätt att säga vad som är rätt eller fel. Fortsätt som du har gjort och gör! Du är GRYM!!! ❤

  14. Att det kommit fram random människor och kritiserat dig att du har ditt barn i en sjal? Jösses. Sen förstår jag inte ens varför man ska komma fram och kritisera någon. Såvida det inte är en person som står och slår ett barn eller sparkar på sin hund eller något. Men då finns det ju knappt ens människor som vågar säga till.

    Bära runt i sjal än att lägga barnet i vagn borde väl vara det mest naturliga? Eller hur har människan gjort i alla årtusenden? Lagt dom i en vagn? Eller burit runt på dom? 😀

    Jag tycker inte att man ska få ta emot vilken skit och kritik som helst bara för att man öppet pratar om tankar och känslor. Man måste inte säga åt andra hur dom ska vara, känna och göra..

  15. Mycket bra inlägg. jag växte upp med en tonårsmamma som var djupt otrygg själv och inte kunde erbjuda mycket trygghet. Jag får själv bygga upp en ny grund (delvis tillsammans med min) för att känna mig trygg och ”normal” och samma sak med mina syskon. Du gör helt rätt. Kärlek, kramar, närhet ska man ge i massor. Jag tror människor överlag har brist på kärlek och närhet och då blir vi hårda mot oss själva och andra.

  16. Så rätt! Grymt skrivet. Min dotter är 2 nu och jag är tjänstledig 1 år till för att vara hemma med henne lite längre. Så vi kan träffa andra som gjort samma val, så vi går på museum och pysslar tillsammans. Herregud vilket ståhej det blir om det på sina håll. Det är helt tabu för vissa att välja bort arbete och barnomsorg en tid för att välja tid med sitt barn de första åren i dennes liv. Ditt inlägg ploppade upp i mitt flöde på fb, och nu kommer jag följa dina inlägg för att få pepp av en likasinnad, som är lyhörd till andra människor oavsett ålder och väljer sin riktning utifrån det. Tack! 🙂

  17. Så klokt och rätt! Hur blev det så att nån fick för sig att barn blir starka av att bli övergivna eller samarbetsvilliga av att bli överkörda? Det är ju bara inte klokt.

  18. Du har rätt! Du gör rätt! Dalta är inte lika med att ge trygghet. Du ger din son den största gåva en förälder kan ge sitt barn, att få utvecklas som den individ han är och få sträcka på navelsträngen i den takt som fungerar bäst för honom.
    Och det är underbart att du har dina föräldrar med och stöttar.

  19. BOOM! ? Exakt så. Vi hade också längre inskolning än normen för att det behövdes, då var vårt barn 18 månader. Valde verkligen förskola med omsorg och som klarade våra kriterier, så vi är oerhört trygga i att lämna vårt barn där och hen är också helt trygg och älskar förskolan. Vi har aldrig lämnat hen ledsen.

    Så skönt att läsa om en offentlig person som praktiserar lyhört föräldraskap. Det är sällan!

    Stå på dig ?

  20. Du har forskningen på din sida: http://wqad.com/2016/02/01/new-research-ends-age-old-debate-will-you-spoil-your-baby-if-you-pick-it-up-each-time-it-cries/

    Hjärnan utvecklas bättre med kram och gos än att låta barnet skrika. Som vuxna blir de mer välanpassade med mindre oro och bättre mental hälsa.

    ”In fact, Narvaez tells WSBT that not only is it impossible to spoil a baby, you will actually ”ruin” the baby’s development by letting it cry.”

  21. Jag tycker du är en grym mamma som lyssnar på ditt barn. Han kommer växa upp och bli en fin empatisk person. Ja man kanske har tur för att man har ett nätverk som stöttar upp en när man är ensamstående eller så har man helt enkelt jobbat hårt för att just de där fina människorna ska finnas vid ens sida. Man kanske behandlar dem som man själv vill bli behandlad och därför förtjänar att få den hjälp man får. Om man hela tiden ska ta in alla orättvisor i världen så akulle man inte orka kliva ur sängen på morgonen och jag tycker det är gott nog att se till sig själv först och sen sträcka ut handen lite åt andra. Om alla skulle göra så så blir det en stor skillnad ändå. Skänk lite kläder till kvinnojouren. Ge ett leende och något litet till tiggaren som sitter vid affären. Erbjud att bära kassen till pensionären som kämpar på i snömodden osv. Då blir världen lite bättre på sikt. Fortsätt som du gör anser jag. Du är en förebild och inspirationskälla ??

  22. Det är galet. Men många anser att barn inte är en individ, det finns tom de som anser att barn inte är människor. Stötte på en sådan person på ett community och jag blev anmäld när jag ifrågasatte och frågade vad ett barn är om hen inte är en människa.
    Jag har också fått höra de där sakerna. Jah daltar och curlar men jag är på samma sida som du vad gäller curling. Det är inget jag sysslar med. Anser samma folk som sover ihop med sim partner att jag förstör mitt barn för att vi samsover så får det stå för dem. Varken jag eller mitt barn tycker om att sova ensam så varför ska vi då göra det? Knasigheter. Klart man ska lyssna och vara lyhörd mot sitt barn och ge den trygghet som just mitt barn behöver.

    Kram på dig Sanna och alla andra nära föräldrar.

  23. Hej
    Skit i dom negativa kommentarerna och fokusera på dom bra ?
    Tycker det verkar som att du är en topoenmamma.

  24. Respekt till dig å din fina son! ❤
    Å mormor å morfar såklart!

    Du gör helt rätt å jag har gjort lika med båda mina!

  25. Precis så är det för oss! Nu ska vi skola in vår yngsta och jag tänker inte låta någon annan säga när vår dotter är redo att lämnas där, som vi gjorde med våra två äldsta och som var så ledsna.
    Dessutom så jobbar min man borta och är borta 10 dagar och hemma 10 dagar. De dagar min man är hemma så vill han naturligtvis inte lämna vår dotter (22 mån) på fsk. Men det ojar sig pedagogerna för och vill få oss att ha dottern dör 15 timmar varje vecka ändå. ”För att det är bäst för vår dotter”. Det bästa är väl att dottern får vara med sin pappa på äventyr. Dessutom har vi vänner med barn som gör liknande pga av att de jobbar skift, och det går utmärkt.

  26. Snyggt! Jag tänker såhär: att se till barnets behov = i förlängningen ett tryggt barn! Keep it up och skit i alla skitnödiga föräldrar som ”vet” bäst!

  27. Du har så rätt Sanna, min son är stor nu men jag gjorde precis likadant när han var liten. HAN var och är fortfarande det viktigaste i mitt liv och jag har lyssnat på honom sedan han var liten, sett och behandlat honom som en person, just honom inte bara ”ett barn”.
    Tack för att du så öppenhjärtligt delar med dig av ert liv, att vi får ta del av din värld där du och din son är de viktigaste. All lycka till er framöver och dina fina föräldrar som verkar vara helt fantastiska.

  28. Herregud. Du gör det du känner är bäst för er. Du har väl all rätt i världen att känna de du känner utan att relatera till världens lidande hela tiden. Tycker inte att du klagar el är otacksam , du delar med dig av din verklighet. Kram

  29. Stå på dig, gör det som är passar bäst för ditt och dig! Det är ju jättebra att du kan ha en lång inskolning med pussel och hjälp från familj/vänner. Jag frågar mig ofta varför vi i Sverige så hysteriskt snabbt vill att alla ska vara självständiga? Förskolebarn är ju så små. När mina barn var små så hade jag den ekonomiska möjligheten att vänta med förskola tills barnen var 3 resp 2 år. Då i början av 2000.talet så kom möjligheten att ha storasyskonet kvar i förskola om det kom ett syskon. Jag och min man valde att ha båda mina söner hemma så länge vi kunde. Jag blev väldigt hårt ifrågasatta! ”Men varför, hur orkar du ha två blöjbarn hemma dygnet runt?”

    Jag tycker tvärtom att jag/vi var privilegierade som kunde välja att vara tillsammans dygnet runt i 3 år för min äldsta och 2 år med min yngsta! De är trygga, självständiga och välfungerande tonåringar idag, Själv är jag högstadielärare och märker varje dag på skolan hur många av dagens tonåringar söker vuxenkontakt. De kommer gärna innan lektion, stannar gärna kvar en stund efter, hälsar och småpratar gärna när vi ses både i skolmiljö och utanför. Jag tror tyvärr att de ofta saknar en nära kontakt med vuxna, kanske saknade de den nära kontakten redan som små?

    Om vi tar väl hand om våra barn så slipper vi laga så många trasiga vuxna!
    Lycka till med allt, du är en fantastisk mamma!

  30. Är så imponerad att du gör detta med ditt första barn. För mig dröjde det till mitt tredje innan jag och min man vågade sluta lyssna på alla andra och istället lyssna på vår lilla kille fullt ut. Det har gjort oss lyckligare och livet med små barn mycket lättare. Men jag är ledsen att vi inte klarade av det med våra två äldsta barn.

  31. Man får skilja på vad barnen vill och vad barnen behöver. Som förälder ska man förstås alltid försöka ge barnen vad de behöver, och inte vad de vill. Men ibland kan ju barns vilja och behov sammanfalla och då tolkar vissa det som att man ”daltar” bara för att barnen får som de vill.

    Jag tycker du gör helt rätt. Jag har flera gånger gått gråtande från dagis under inskolning. Inte kul.

  32. BRA skrivet!! Jag tycker du verkar vara en grymt bra förälder, du inspirerar mig. Även om man försöker göra sitt bästa så blir det tungt i perioder (har tre barn) då är det bra med pepp från andra. Har även varit ensam förälder under mitt första barns tidiga år så jag vet hur tufft det kan vara. Men även härligt att få en så nära relation. Grattis till dina jobbframgångar, det är du väl värd!!

  33. Hej Sanna. Jag har varit i din situation. Jag känner andra som ångrat sig och väntat med dagis efter inskolningen. Allt är ok. Kan vi inte få vara lite nojiga om vi vill det?
    För övrigt vet jag att för mig känns dagis svårt eftersom jag har svårt för att lita på andra människor.
    Hade grupperna halverats så hade även det underlättat. Jag är så rädd att personalen inte ska räcka till.
    Kram!

  34. Förstår så väl vad du menar! Äldsta barnet skolades in när han inte var riktigt redo. Dock en bra förskola med få barn just då. Men han var inte sig själv på förskolan förrän efter kanske en termin. Nu har han väldigt svårt med separationer, han bara är sån, men kanske har vi förstärkt det… I efterhand så borde vi ha bett om en längre inskolning och ångesten när jag tänker på det är fortfarande påtaglig.
    Med nästa barn la vi inskolning senare och såg till att ha marginaler ifall inskolningen inte skulle gå bra. Det gick dock mycket bättre och även om det är lite tårar vid lämning en vecka senare så lyckas de trösta honom på några sekunder och han är glad och sitt vanliga jag under dagen. På kvällen är han också glad och det ser jag som ett tecken på att allt är bra. Men man känner sitt barn bäst och jag hade gjort precis som du om personalen beskrev honom som ledsen under dagen. Vi sover också med våra barn eftersom de vill det. Att ge närhet kan aldrig vara att dalta. Jag tror helt och hållet på att det är lättare för barn att släppa taget om de får den närhet de behöver. Kram

  35. Vill bara säga att jag tänker så som du angående närhet och att lyssna på barnet. Men på grund av annan livssituation, med jobb och dessutom bosatt i utlandet, har jag varit tvungen att lämna barnen till barnomsorgen tidigt, och dessutom med obefintlig inskolning. Jag tycker att det har funkat bra, och i det stora hela har barnen fått lära sig att allt inte alltid funkar på deras villkor utan de måste också anpassa sig. De har fått upptäcka andra livsmönster och världsbilder. Visst är det jobbigt att de gråter, men då får jag ta tag i mig själv och visa med all tydlighet att jag litar på personalen och att jag aldrig skulle lämna mitt barn där om jag trodde att det var skadligt. Min trygghet i det måste lysa igenom så att barnet känner sig trygg att bli överlämnad. Barnen har utvecklats till trygga, självsäkra individer utan trauman från att vli lämnad som liten. Jag skulle säga att anknytningen till mig inte påverkats, det är fortfarande med mig de känner sig tryggast.

    Jag tycker alltså inte att du skämmer bort din son som lyssnar på hans signaler och tar dem på allvar. Men nån gång måste du lita på att han klarar sig själv, utan dig, även om inte alla hans behov tillgodoses på samma sätt. Men han kommer lära sig att handskas med det och kanske lära sig att han måste uttrycka sina behov på andra sätt för att bli förstådd när han är med andra. Eller, nu börjar jag raljera om hur du Borde göra, jag ville ju bara berätta av mina erfarenheter. Lycka till

  36. Åh vad jag håller med dig Sanna! Du gör helt rätt som lyssnar på din magkänsla. Känner mig ofta stärkt av att läsa din blogg då jag känner igen mycket från hur det varit med min egen son. Allt blev så mycket bättre för oss då jag började förstå hur hans närhetsbehov såg ut och svarade upp mot det, istället för att fortsätta kämpa med vagn och att sova själv och annat. Kan glädja dig med att vår son nu är så glad för sin förskola efter en liknande inskolningsprocess som eran.

  37. Du gör helt rätt som följer din sons takt!! Önskar jag kunde gjort det med när jag skolade in min lilla på dagis!! Stå på dig du vet vad som är bäst för honom.

  38. Jag förstår faktiskt inte riktigt dig( jo med vad du menar med att vara närvarande och det tycker jag är bra och fint att du är) Jag har läst din blogg sedan början men ibland orkar jag inte för jag blir så väldigt stressad, du har ju tusen järn i elden jämt…. Jag får på riktigt ont i magen. Du har ju jobbat konstant sedan han föddes förutom tre veckor samt nån veckas semester. Och du for ju runt som skottspole när han låg i magen oxå! Jag fattar att du har ett jobb som är lite som att syns man inte så finns man inte, men om du nu tycker att det är jobbigt att lämna honom, samt att han uttrycker att det är jobbigt att bli lämnad ska du inte vara lite ledig med honom då? Du måste ju ha många föräldradagar att ta ut? Jag har förstått att du gillar att ha mkt o göra men du måste ju ha insett att du påverkat hans rytm redan i magen, det här med att han inte sover så mkt och somnar sent osv. Varför det blir lite kommentrsstorm ibland tror jag är för att det är svårt att ta till sig text då alla tolkar olika…. Jag förstår ju dig som sagt med närheten och det men inte det här med att du inte tycker att det känns skönt att han är på ett och samma ställe dagtid. Alltså ingen kritik bara lite undran. Inte menat att bli så långt men som sagt svårt att formulera för nån man inte känner i text. En mamma som just denna vecka skolar in nr 3!

    1. Som sagt alla är vi olika, föds olika. Jag har haft den här energin & tempo sedan barnsben. Jag mår bra av det. Kane-Lee verkar inte ta skada heller, tvärtom. Han har ju alltid varit med mig trots jobben. Och alltid trygg & glad. Och varje stund me honom har handlat om kvalitetstid.
      Att jobba som gravid är väl knappast konstigt, gravid är ju ingen sjukdom?
      Jag mår bra av att få uttrycka allt inom mig kreativt och är nog en bättre förälder då. För mig är jobbet en del av mig, nåt som jag skulle gjort ändå… Så har jag alltid varit. Med eller utan lön 😉 Dock är en inkomst skön då jag står för allt själv.
      Men jag kände att min son började bli redo för förskola. Nåt jag tror att han är också. Han behöver bara få ett par veckors längre inskolning än normen. That’s it!
      Men att jag har ett högt tempo, det får jag alltid höra. Men som sagt, ju mindre vi jämför oss me andra, desto bättre mår vi nog.

      1. Självklart är det ingen sjukdom att vara gravid, jag har oxå jobbat under mina graviditeter,dock har jag ett fysiskt tungt arbete som gör att jag inte kan eller får jobba sista 8 veckorna. Jag har heller inget emot att du eller någon har långa inskolningar det är fantastiskt att det går att lösa, alla barn är ju olika, samt att du har hjälp av dina föräldrar, det har vi oxå, annars går inte livspusslet ihop. Jag undrade bara om du inte var sugen på att vara 100% ledig, eftersom du inte varit det, och eftersom du ibland nämner att du känner hur slut du är ibland men ändå kör på nästa dag igen! Bara omtanke. Lycka till med fortsatt inskolning!

  39. Jag tänker att ens viktigaste uppgift som förälder är att lyssna o känna in sitt barns behov. Som du skriver är dalt något helt annat för mig. Sen jag släppte alt av ”måste, ska, bör”-tänkandet mår jag mycket bättre!!! Nu skiter jag i om babyn inte somnar själv, sover i samma säng osv. Det kommer till slut ändå. What ever works liksom. Och det är så skönt!!! Det verkar på mig som att de (vilket jag också gjorde förut) som hela tiden försöker få til saker som förväntas att en ”måste, ska, bör” stressar både sig själva och barnet. För mig har det varit skitnyttigt att få barn för att jag har varit tvungen att lyssna innåt på magkänslan så mycket mer, stå för det jag känner o göra det som är rätt för just mitt barn. Att jag vågat det gör mig både stolt o trygg i mitt föräldrarskap.

  40. Jag ser det som att det dels finns dom som gör det som är bäst (läs:bekvämast) för dom själva och dom som gör det dom tror är bäst för barnet. Tror absolut att du gör rätt. Börjar inskolningen av mitt yngsta barn ( 1,5 år) om två veckor och jisses vad jag grämer mig! Om det inte känns helt hundra kommer vi att vänta ytterligare ett halvår med förskolestarten då barnets pappa har möjlighet att ta föräldraledigt ett par månader.

    Nu vet inte jag vilket förhållande Kane-Lee har till sin pappa men jag kan känna igen mig mycket i dig. Under en period i början av vårt föräldraskap var barnens pappa inte särskilt stabil eller närvarande. Det resulterade i att jag undermedvetet försökte ”kompensera” för hans bristande föräldraskap. Som tur är blev det bättre med tiden och vi kan nu dela mer lika på ansvaret för barnen.

    Jag tycker inte alls att du är ”bortskämd ” som får hjälp av dina föräldrar utan tvärtom att du gör ett enormt bra jobb själv. Hoppas att du och hela familjen hittar en lösning och en balans som fungerar för just er vad det nu innebär. Stor kram till dig!

  41. Känner igen det där! Min dotter kunde inte sova själv så från första stund har hon fått sovit på mig eller tätt bredvid mig. Min svärmor var expert på att säga ”dom måste lära sig sova i egen säng, både mamma & barn sover bättre själva” . Nu är min dotter 2 år och hon sover fortfarande mellan oss i stora sängen. Efter hon blev 2 månader gammal har hon sovit hela nätterna varenda natt och det är vi sjukt glada för! Jag tror det har med att göra att hon känner sig trygg mellan oss!

  42. Hej Sanna!

    Du gör så rätt, så rätt, så sluta be om ursäkt för att du känner ditt barn bäst och vad som funkar bäst för er båda.
    Jag fick mitt 4:e barn vid 47-års ålder och jag ammade honom till långt över 3 år. För mig var det den mest naturliga saken i världen att göra. Allt fungerade perfekt! Så fortsätt att följa ditt hjärta och du kommer att ha en underbart härlig 21-åring, såsom jag har nu. En underbar gåva!
    All kärlek till Dig och Kane-Lee! /Kristina

  43. Bra att du ryter till!
    Jag var en av dem som kommenterade förra inlägget och utgick då från mig själv…det var dumt gjort då det sårade dig (vilket absolut inte var meningen?).
    Och att vara en nära förälder…finns väl inget finare?? Det tycker jag verkligen inte du/någon ska behöva be om ursäkt för.
    Du verkar ju klart och tydligt följa dina känslor och det du tror på. Det är starkt om något!
    Jag har iaf lärt mig en läxa ikväll. Att inte kommentera så personliga inlägg utan att tänka mig noga för vad jag skriver…
    Kram!

    1. Fina du? Tack!?? Livet handlar om utveckling. Och nåt av det starkaste är att se sina egna brister & växa ur dem. Att be om ursäkt och stå upp för det man ångrar är större än vad många hade vågat. Kärlek!

  44. Du gör helt rätt Sanna! Att lyssna och svara på sina barns kommunikation och signaler skapar en trygg relation o ett tryggt barn. Att ignorera barnets signaler lär barnet bara en sak: mamma kommer inte för mamma bryr sig inte. Och de kapitulerar såklart inför detta. Ger upp. Finner sig. Barn är nämligen överlevare. Och så tror många att der betyder att barnet lärt sig vara tryggt när det egentligen är tvärtom.

    Jag har gjort precis som du o fått precis samma kommentarer. Tror det ofta bottnar o dåligt samvete.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..