Alla dessa sexuella övergrepp. Vad fan gör vi?

Återigen så har jag krupit in i min lilla sfär för att skriva på min bok. En bok som börjar ta mer och mer form, vilket både känns läskigt och spännande på samma gång. Jag gräver i mig själv, känner och bearbetar. Och jag gör det framförallt för att jag vet att fler behöver förstå att de inte är ensamma. För att jag så gärna vill att världen ska gå åt ett håll där vi vågar öppna oss mer. Och där vi jobbar på att sluta vara så snabba på att döma varandra.

Men samtidigt så kan jag inte släppa allt annat som händer i världen. Allt det som pågår parallellt med att jag försöker läka alla mina sår som jag dragit på mig genom livet. Jag funderar så mycket och ofta på hur allt blivit som det blivit. Hur vi konstant för över våra skeva beteenden till våra barn genom att inte jobba med oss själva och läka våra egna sår. Barn känner vad du känner och barn gör som du gör. Och ett sårat barn är ett skadat barn som behöver bli lyssnat på och bli sedd för att läka.

I helgen hörde jag på nyheterna att 3 barn i varje klass, 2 flickor & 1 pojke i snitt utsätts för sexuella övergrepp i Sverige. TRE barn i VARJE klass i Sverige!

Jag vet dessutom att 46 sexualbrott anmäls mot kvinnor dagligen. Vi vet alla är mörkertalet är stort. Men vafaan ska vi göra åt det?!

Det kokar inom mig. Hur fan kan du som vuxen ta dig rätten att förstöra livet för någon på grund av din egen sjuka, egoistiska ”lust”?!

Du sätter sådana livslånga spår i själen. Du förstör självkänslan, sexualiteten & integriteten totalt hos den individ som du tar dig rätten till att utsätta.

Men den största frågan är ändå, hur kan det vara så många som är så sjuka ibland oss?

Vi måste hjälpas åt för att se det här. Och vi måste våga prata om det mer.

Men hur gör vi? Jag själv känner och har träffat flera som blivit utsatta för sexuella övergrepp som barn. Många av dem visste det inte själva förrän långt upp i vuxen ålder då flashbacks och minnesbilder började förfölja de. Men alla var de ärrade för livet och alla har de levt väldigt destruktiva liv. För skammen inom de, deras omedvetna djupt därinne, det visste ju hela tiden vad de hade blivit utsatta för. Deras kroppar mindes, men deras hjärnor hade förträngt det. För det är alldeles för mycket att bära för ett litet barn.
Jag har ingen lösning på problemet. Jag känner mest att jag måste få skriva av mig. Men det jag vet är att alla som blivit utsatta bär på en extrem skuld över vad de utsatts för, och de behöver hjälp med att få berätta om det och öppna sig utan dömande. Jag vet att när några av de som jag känner har berättat det för mig, så är det framförallt det som jag fått höra, att de känner att de kan berätta för att jag inte dömer de. Något som ändå talar för att de många gånger kanske inte känt det förtroendet då de kanske viljat berätta & öppna upp.

 Det är såklart väldigt fint att få höra, men det är också en extrem tyngd att bära något sådant åt en vän, framförallt om du är den enda som vet och den enda som de vågat öppna sig för till en början.

Det är ett ansvar som måste vårdas med en extrem respekt och känslighet. Men om fler skulle våga prata, om fler kunde känna att omvärlden inte dömer, att de har tid och vilja att lyssna så skulle kanske fler våga öppna sig. Om vi vågar stanna upp och fråga hur de runt oss mår, så har vi åtminstone tagit ett myrsteg åt rätt håll. Vi har inte löst problemet men vi kan hjälpas åt så att problemet stannar där, för just den själen som vi lyssnat på, så att denne kan börja bearbeta sitt trauma. Och att denne i sin tur kan visa sina eventuella barn att det är okej att älska sig själv, säga ifrån, känna ett värde och att respektera sin egen kropp.
Vi bör även jobba på att lära våra barn att det är okej att säga nej, att de inte behöver krama någon om de inte vill, att de inte behöver sitta i knät på någon om de inte vill, eller ge den där ”Hejdå”-pussen. Din kropp är din kropp även om du så är 1 dag gammal. Och det är vårt ansvar att vägleda våra barn och stärka de i sin självkänsla. Insikten att de äger makten till sin egen kropp.

  1. Elaine Eksvärd har ju precis gett ut sin bok Medan han lever och hon kämpar nu för att barn tidigt ska lära sig att de äger sin egen kropp och att de själva får välja vem de vill vara nära fysiskt osv. och det är ju jättebra.
    Hennes egen pappa är inte dömd och tyvärr är det så det oftast ser ut; det är så oerhört svårt att komma åt förövarna. De flesta övergrepp sker ju inom familjen och i den miljö barnen skall känna sig som tryggast. Och barnen hotas eller mutas att hålla tyst om dessa hemligheterna. Eller så förstår de aldrig att det är fel.

    Det jag befarar kommer att öka är misstänkliggörandet av alla män i barnens närhet. Se bara i ditt förra inlägg där barnen sitter i din väns knä, jag försökte direkt läsa av hur komfortabla barnen ser ut och hur mannen håller i barnen.. i en sund värld borde jag aldrig ens ha tänkt tanken.

    Bara i Elaines släkt är det flera vuxna som nu känner sig besvärade av att hon berättat allt och pekat ut förövaren. Så dels kan man råka ut för att inte bli trodd och/eller så kan man få familjen och släkten emot sig för att man ska ”hålla på älta gamla övergrepp vilket känns väldigt onödigt och besvärande för alla oss andra i familjen..” Hon skuldbeläggs alltså för att hon till slut vågat berätta att hon som barn under flera år utsatts för övergrepp. Så sjukt!

    Jag befarar därför att barn aldrig kommer att våga berätta för någon, ej heller som vuxen, eftersom inte ens de närmaste orkar deala med allt trauma de genomlevt.
    Jag vet inte.. jag VILL tro att vi ska kunna hjälpa barnen innan det är försent, men precis som du säger; Hur fan gör vi???????

  2. Bra inlägg Sanna!! Jag har också fått sådana förtroenden. Känns skönt att man kan vara någon som kan lyssna.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..