Vardagspusslet – den eviga frågan!

Hej på er alla en torsdag. Jag sitter på gardemoen med jobbet, eller i jobb och tar en liten paus så jag kan blogga. Igår var jag först och hämtade barnen på förskolan, sprang hem, lagade mat för att sen ge mig av igen, till ett föräldrarmöte.

Efter föräldrarmötet så gick jag på ett långt skönt yogapass på min studio, sen hem och packade. För att slutligen idag gå upp fem och flyga till norge. Jag och Rasmus diskuterade min vecka tidigare, och som vanligt så kom diskussionen om planering och ”bortatid” upp. Vem som gör vad mm. Jag har en hel del ”bortatid” denna vecka med event ikväll osv. Då knackar det dåliga samvetet på!

Jag brukar ju träna yoga 3 dagar i veckan, ofta på morgonen, men även nån kväll.  Jag resonerar såhär. Att jag inte är borta från barnen riktigt då de kvällar jag yoga hinner jag ändå hämta, laga mat, mysa och byta om till pyjamas på dem.


Likväl har jag lite dåligt samvete, jämt. Ska man ha det? Är det inte lite förlegat? Jag försöker att inte ha det, och deras tid med bara mig, eller bara Rasmus är lika bra och viktig som tid tillsammans alla fyra. För det tycker jag verkligen. Hur tänker ni? Har ni någon regel hemma? Är båda borta lika mycket?  Vi har grundregel att man har 2 dagar i veckan som är helt okej att träna mm.

 

Kramar från Gardemoen!

 

  1. Emma skriver:

    Jag och min man jobbar just nu med att ge sonen på 3 år egentid med en av oss, eller ibland även med oss båda. Känns viktigt när lillebror på 6 mån tar/får mycket tid och fokus. Svår balans det där tycker jag…

    1. Otroligt svår balans! Hoppas ni hittar det som passar er! Kram!

  2. Maya skriver:

    Vem har du dåligt samvete mot? Rasmus eller barnen? Jag tänker att vår unge älskar sin egentid med sin pappa och jag vet om att min man älskar att hänga med vår dotter. Vi har ingen som helst millimeter-rättvisa här hemma. Men jobb är jobb och räknas inte som ”egen tid”, är det borta som gäller så har ingen dåligt samvete för det (i så fall får man byta jobb tänker jag). Egen tid försöker vi få till så fort vi känner att vi behöver någon av oss. Men det blir oftast tillsammans när någon mor- och farförälder passar vilket verkligen är lyx. Såklart är det där individuellt och säkert en personlighetsfråga. Men jag tror man ska tänka efter vem det dåliga samvetet riktar sig åt. Är det ens respektive bör man nog prata ut om det och fråga sig själv varför. Är det dåliga samvetet påtvingat från sin andra hälft så kanske man ska lösa det på något sätt. Mot barnen är det nog bara att släppa eller bara vara med dem mer (gå ner i tid i jobb?). Tror inte de bryr sig nämvärt att du går på yoga och de får vara med sin pappa då .
    Tack för bra blogg! Hoppas inte ovan uppfattas som oskönt på något sätt, ville bara dela med mig hur jag tänker. Lycka till med samvetet!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..