När känslorna blossar upp på nytt

Hur är det möjligt att känslor kan blossa upp såhär långt efter? Känslor som gör att jag inte kan hålla tillbaka mina tårar?

Igår berättade en nära vän till mig att dom bestämt sig för att gå skilda vägar och för en stund var det som att ta sig igenom allting på nytt igen. Började om på ruta ett. Det kom som en chock och jag är fortfarande blank i min själ och väldigt ledsen.

Men jag förstår. Det är tufft att kämpa. Man vill så gärna, vill att allt ska vara som vanligt men det går inte. Finns inga hinder att ta sig igenom med varandra längre. Hoppet har dessvärre övergett en.

Idag vet jag inte varför jag reagerade så som jag gjorde. Dom kärleksfulla känslorna finns inte ju där, det skeppet har seglat för längesen.

Så varför gråter jag? Hur är det ens möjligt att det fortfarande kan rinna tårar ner för min kind för det som hänt?

Jag har gått vidare och jag jobbar mycket med mig själv varje dag. Det är ett måste för mig. Jag tar en dag i taget och vissa perioder är fortfarande tuffare än andra men jag tänker alltid utifrån vad som är bäst för mig och kidsen.

Viggo och Ines är första prio för mig sedan kommer jag.

Ja, jag hade helt klart höga förväntningar efter separationen, vilket kan ha stor betydelse i vissa lägen och gör så att jag ibland trillar dit igen. Jag blir ledsen, tårarna rinner och jag tänker tillbaka till den kärnfamiljen som en gång var.

Igår fick jag rensa mina tankar, prata ut och gråta och det är något som jag vet är väldigt viktigt för att ta sig igenom motgångar.

Aldrig håller jag tillbaka mina känslor, jag gråter, jag skriker, blir arg, blir ledsen. Jag slänger ut det och ger mig själv känslan av att det faktiskt är ok att må skit för att sedan sakta ta mig upp igen. Det låter kanske enkelt och klyschigt men just det här gör mig starkare.

Varje motgång gör mig starkare och mer självsäker på mig själv.

Tack för att ni finns – massa kram! ❤️

  1. Hejsan S,
    Aldrig kommenterat men läser ofta din blogg.
    Jag vet precis hur du menar o känner. Separerade efter nästa 20 år o trots att beslutet var gemensamt är sorgen enorm – det går i vågor. Självklart finns det anledningar som gör att ilskan gör mig galen. Men denna sorg att det inte gick att hålla ihop är… bedövande ibland o känner jag mig väldigt ensam i den sorgen.

    Jag vet dock att jag ville ha så mycket mer än jag fick, och att nöja sig var inte ok varken för mig själv eller som förebild till mina barn.
    Ljuset kommer – o jag litar på att det som kommer blir så mycket bättre!

    Kram till dig!

    1. Så fint av dig att lämna ett avtryck! <3

      Jag håller med i allt du skriver, det är verkligen dom känslorna som snurrar runt - upp och ner! Men du, vi ska aldrig nöja oss - aldrig!

      Massa kram till dig och ha en fin helg!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..