Världens bästa semester

Yes, vi är på VÄRLDENS bästa semester just nu!

Img 8549.jpg

Vi landade här i Phuket i lördags kväll, en halvtimme innan mina föräldrar och syskon också landade. Vi möttes upp utanför terminalen och välkomnades av min mammas pappa och hans familj som bor här! Det är här vi nu spenderar den närmsta veckan.

Img 0726.jpg

Än sålänge har vi hunnit med en heeel del tid vid poolen i huset, sett Phuket Town, varit på en så misslyckad pedikyr att jag sa åt mamma att vi fick avbryta halvvägs för jag vägrade spendera mer tid och pengar på det stället, samt ätit FANTASTISK thaimat som Ann (mammas pappas fru – och för att tydliggöra: nej det har aldrig varit min ”morfar” då mamma var adopterad av min ”riktiga” morfar när hon var bara ett par år gammal! Men detta är alltså hennes biologiska pappa – nya fru) lagar…

Att vara på semester med sina föräldrar och syskon måste ändå vara det absolut bästa. Att ha några som så gärna vill vara med Ivy så man kan dela på barnpassningen lite grann, istället bara för att förflytta det vanliga kaoset till ett litet varmare ställe, liksom.. haha! Så himla lyxigt att bara få kunna ligga och sola liksom i ett par timmar, eller ligga på madrassen i poolen utan att behöva vara den som lyssnar om hon vaknar från sin nap, eller att ha någon som till och med ordnar lunch åt henne. Ja tack!

Min fina, fina lilla tjej <3

Gårdagens mami och bebi!

Mami:
Krispig skjorta – Monki (perfeeeekt oversizeskjorta! Jag har storlek S)
Bikini – Urban Outfitters
Bälte – Zara
Tote – Bobo Choses / Babyshop.se

Bebi:
Uv-dräkt – Livly / Babyshop.se

Imorgon ska vi fortsätta njuta av lugnet, värmen, solen och maten! Ska eventuellt ta en liten tur till Patong på eftermiddagen så vi har sett det med.

Vi vill gärna åka till någon eller några strand/stränder också (såklart!!!) nu i veckan. Någon som har tips på vart vi ska ta oss med en 1,5-åring? Känner väl inte för några jättelånga båtturer, max en timme. Lämna meeeer än gärna tips isåfall i kommentarsfältet! <3

PUSS!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Nybliven mamma? Du måste inte njuta!

Jag tänker ofta tillbaks på de där första nio-ish månaderna med Ivy. Kanske särskilt de fem-sex första. Jag känner nästan lite skuld över att jag inte njöt och tog vara på tiden riktigt.. Fast samtidigt inte. Jag kände mig nere över att helt plötsligt bli så otroligt låst, jag kände att det enda jag nu skulle göra resten av livet var att vara mamma. Och inte ens det var jag bra på.

Jag brottades så mycket med tankar om att Ivy inte tyckte om mig. Jag intalade mig på riktigt att jag inte dög, men att hon liksom fick mig i lotteriet ungefär. Så det kändes som om jag alltid gjorde henne besviken eftersom jag inte visste hur jag skulle trösta henne eller vad jag skulle göra för att hon skulle bli nöjd..

Den första tiden med en ”svår” bebis är just det, svår. Jag har verkligen känt det senaste att det är viktigt för mig att dela med mig av det, och att det är okej om du känner att du är i den sitsen! Det är okej. Det är okej. Du måste inte njuta. Skit i att folk säger det till dig! Du behöver inte om du inte kan. Ta dig bara igenom det, för jag lovar att du kommer komma till en punkt då du KAN njuta av att vara mamma och av din lilla bebis!

Jag önskar såklart att den första tiden hade sett lite annorlunda ut, att de första månaderna i Ivys liv inte skulle vara kopplade till ångest och depression för min del. Jag känner mig dum som inte älskade att gosa med henne (eftersom det var det enda jag gjorde – kunde inte lägga ner henne en halv sekund..) eller att jag ofta hade tankarna någon annanstans. Men å andra sidan vet jag att jag gjorde mitt absolut bästa! Som vi alla gör när det gäller våra barn, även om det är undermedvetet. Det är väl inbyggt i oss på något sätt.

Ja, jag kände att jag behövde vädra lite kvällstankar bara.. men jag vill bara att du som ny mamma ska veta att du inte är ensam i de där tunga känslorna om det är såhär du känner också! Och att ditt barn med all säkerhet älskar dig till 1000% även om det inte alls känns så. Och att njutet kommer sedan när livet blir lättare igen. För det blir det!

Och en sak till: jämför dig inte med andra runt omkring dig. Det är inte många som delar med sig av det där jobbiga av bebistiden, och även om någon gör det och säger att ”det vänder efter tre månader!!” så lyssna inte på det! Haha. Alla barn är så olika. Jag vet att de där första månaderna räknade jag liksom ner dagarna till tremånadersdagen för jag trodde det skulle liksom hända något magiskt då… och så gjorde det inte det. Hörde sedan av nån annan att *den riktiga vändningen kommer vid 5-6 månder*. Lite bättre kanske, men fortfarande tungt psykiskt. Så, ta allt i din och din bebis egen takt. Prata med någon om du behöver. Ta hjälp om du kan. Och VET att det kommer. bli, lättare!

Nu tycker jag på riktigt att det är ROLIGT att vara mamma. Jag njuter sååå mycket av min fina fina lilla unge! De där starka obeskrivliga känslorna för henne tog ett tag, men de kom tillslut. Och det är väl ändå huvudsaken på något sätt 😊

Världens finaste bananklänning från Babyshop.se!

  1. Fint ❤️

    Hos oss var det pappa som fick en förlossningsdepression. De första 6 månaderna var ett helvete. Min man ville inte vara hemma, det sa han rätt ut, han jobbade hellre eller var nån annanstans. Han tyckte att livet var slut. Jag var så glad över att äntligen ha fått vår bebis men jag fick nästan ingen hjälp och var därför så himla trött och väldigt ledsen över att min man inte ville vara pappa. Vår son var heller inte en lätt bebis och jag vände mig själv ut och in för att vara alla till lags. Det här med att få barn är sannerligen inte lätt ❤️

  2. Jätte bra inlägg! ❤️
    Min syster kände ofta så fast hennes dotter inte var en ”besvärlig” bebis utan mer hennes eget självförtroende och egna förväntningar som inte möttes. Hon jämförde sig och sin dotter med hennes bästa vän och hennes dotter och dem är fortfarande idag totalt olika.
    Sen tror jag också att hon pga att hennes närmsta två vänner hade barn inte tog sig ut ur bubblan och träffade andra mammor som då kanske kunde sagt att de upplevde det som henne utan mer var bara med dem hela tiden och kände sig avundsjuk på hur dem hade det.

  3. Håller så med sig! Är också ärlig och öppen om detta så fort jag får tillfälle att diskutera det. Som nu när jag är gravid med barn nr 2 och alla säger ”åhh vad mysigt med den där första bebistiden”.. 😑

  4. Åh jag känner igen mig massor. Det där dåliga samvetet för att det där med att vara mamma inte kom naturligt. För mig tog det också lång tid innan jag verkligen kunde ta till mig dottern. 😔 tack för att du delar med dig! Kram

  5. Tack snälla för det här inlägget. Läste precis det högt för min man för har inte själv kunnat sätta ord på hur jag känner, och du lyckades exakt beskriva det. Det är även skönt att läsa att vi är fler som känner såhär.

  6. Känner igen mig i allt!! Nu är mina 9 och 5 och två ljuvliga barn :). Trodde aldrig jag skulle bli glad där jag satt för nio år sen, grät så tårarna trillade på det lilla mjuka huvudet och kände mig både tom och värdelös.. Heja oss, alla mammor som kämpar och kämpar och liksom löser allt ändå!
    Tack för att du delar med dig!
    Stora kramar!!

  7. Grymt bra inlägg!

    Och nu vill jag ha meeeeer! Hoppas på fler blogginlägg framöver – du behövs där ute i bloggvärlden. Kram!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Tyst nattskräck

Ja, så beskrev min bästis Tillan det som – det som vi är inne i just nu och har varit den senaste månaden. Ivy har sovit exemplariskt (ja, sen vet vi ju att allt går i perioder – men överlag!) ända sedan vi sovtränade henne vid 5 månader. Men just nu vet jag inte vad hon är inne i för fas, ända sedan jul så har hon vaknat vareviga natt och KAN för sitt liv inte somna om igen. Detta har liksom aldrig hänt innan! Om hon vaknar på natten brukar hon vanligtvis inte ha några problem alls att somna om.. men nu som sagt vet jag inte vad det är!

Hon vaknar varje natt och vill bara sitta och.. stirra!? Plockar vi inte upp henne från hennes spjälsäng står hon och skriker, lägger sig ner, är tyst i 10 minuter, sen ställer sig upp och gallskriker igen, och så håller det på. I OÄNDLIGHET. Alltid nånstans mellan 2-3 timmar. Om vi inte pallar så tar vi upp henne i vår säng, och då sitter hon liksom bara upp och tittar. Hon brukar vilja ha lite vatten så det får hon, men annars vet jag inte vad problemet är riktigt.

På dagarna sover hon som vanligt, tar en nap på allt mellan 40 min till 2,5 timmar. Vi har inte sett något mönster om hon tar en längre nap att hon sover bättre eller sämre, det känns inte som de är riktigt sammankopplade. Likaså har vi inte sett någon skillnad dagar hon varit ute mycket jämfört med dagar vi stannat inne. Vi har försökt dra ner på skärmtid (TVn), låter inte henne titta på barnprogram det första hon gör på morgonen och inte heller det sista på kvällen. Ja, ni hör ju. Vi veeeet liksom bara inte vad vi ska göra för att hjälpa henne sova bättre!

Är det någon annan som haft liknande faser med sina minimänniskor? Vad har ni isåfall gjort för att hjälpa dem?

Och PS. Idag när hon satt och åt var hon tillräckligt distraherad för att låta mig NÄSTAN sätta upp en liten tofs!!! Men sen protesterade hon, haha. Längtar till den dagen hon inte bryr sig så jag kan få sätta upp lite tofsar på henne, det är ju det gooooolligaste som finns!

  1. Hej Amanda,

    Bara en liten tanke – har hon varit förkyld det senaste? Om så skulle det möjligtvis kunna vara öronen som stör henne. Vår son hade öroninflammation och vägrade ligga ner och sova. Vaknade och kunde för sitt liv inte somna om. Anledningen var såklart att han hade ont i öronen. Som sagt, bara en tanke och behöver absolut inte vara så i ert fall. Hoppas inte! Ta hand om er!

  2. Oj vad ”skönt” att läsa att ni också har knepiga nätter nu, eftersom våra barn är så jämngamla nu. Ungefär sedan jul så har Hedda sovit så konstigt!!! Kunnat vakna mitt i natten och bara vara vaken?! Aldrig hänt annars! Hon vill liksom inte direkt kliva upp, utan ligger och tittar bara, vrider sig en del och är oftast tyst. Så inte exakt samma som för er kanske men åt samma håll. Kan inte riktigt minnas att Viggo hade någon sån här period alls men det kanske han hade 🤔 Så jobbigt för jag kan oftast inte somna förrän hon kommit till ro heller! Men enligt Wonder Weeks är de ju i ”sista” utvecklingsfasen nu så det kanske har med den att göra?!

  3. Kan tyvärr inte ge nåt tips då min son endast är 8 månader – och därmed går igenom sin egna tjorviga sovfas. Blir nyfiken – hur sovtränade ni Ivy?

  4. Vår son gick igenom samma grej runt 1,5-2 år… Han hade tidigare sovit exemplariskt men började sedan vakna och gallskrika flera gånger per natt. Det var en jobbig period och man var helt slut som förälder efter månader av skitnätter. Iom att de är så små kan de ju inte förklara vad som är fel men vi misstänker att det handlade om att de i den åldern börjar förstå så pass mycket och bearbetar alla intryck och upplevelser nattetid. Drömmar (som de själva inte förstår är en dröm) kan mynna ut i rädsla och ångest precis som hos oss vuxna och som liten är det nog svårt att greppa innan man lär sig att det inte är på riktigt.

    Nu är han snart 3 och sover hela nätter igen, haleluleja.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..