Hur jag träffade min americano!

Här kommer äntligen ett ganska så efterfrågat inlägg på hur jag och Austin egentligen träffades! Jag grävde i bildarkivet och tänkte nu dra historien från början till brölle. Hoppas ni gillar!

En sen augustikväll 2013 med min bästis Klara i vår lilla etta på Pilgatan på Kungsholmen. Klara skulle om några veckor träffa Jon för första gången som hon pratat med i nåt halvår. De hade blivit ihopparade av Jonas (vår andra bästis man) som hade börjat prata med Jon genom en hashtag på twitter (!)

I början av september kom Jon och hälsade på, och det gick ju tydligen bra eftersom de gifte sig tre veckor innan mig och Austin! Men ja, i och med att jag lärde känna Jon genom Klara, så frågade jag (mest på skoj och för att jag var en uttråkad singel just då) om han inte hade någon singelkompis till mig 🤪

Visst hade han det! And I’m not gonna lie – Austin var inte första kandidaten 😂 Nä, en fick jobba sig igenom 3-4 stycken kompisar innan jag tillslut hittade rätt. Käre tid. Men tillslut så föreslog Jon då Austin, som han jobbade tillsammans med då.

Jag och Austin började följa varann på Instagram och Vine som jag höll på med på den tiden, och ni vet, höll på att sådär jättediskret lika gamla bilder. Som man håller på!!

Den 15 november 2013 fick jag dock äntligen anledning att skriva till honom eftersom det var hans födelsedag. Och sedan dess har vi pratat precis varje dag!

Vi kände vääääldigt snabbt att vi klickade. Ringde vårt första FaceTime-samtal rätt tidigt, även fast jag sköt upp på det hela tiden.. var SÅ NERVÖS över att prata engelska. Var så nervös att han inte skulle fatta vad jag sa, eller att jag inte skulle hitta orden. Haha. Men det där släppte ganska snabbt, han har alltid varit så bra på att förstå vad jag menar och är det än idag.

Efter några veckor kände vi att det såklart hade varit kul att kanske träffas i verkligheten också. Jag skulle flytta till Santa Monica i Kalifornien för att plugga i mitten på Januari, men vi var så *kära* (eller jag var, Austin tyckte vid detta laget att det mest var en kul grej har jag förstått i efterhand) så vi ville inte vänta tills dess. Så den 1 Januari 2014 hoppade han på planet från Oklahoma, och trots att vi pratat på FaceTime hade han ändå förberett sig på att jag KUNDE vara fejk. Haha.

Vi sågs för första gången på Arlanda där jag mötte upp honom, och mina två första minnen är 1. hur han sken upp och öppnade upp sina armar och sa ”Amanda!” när han såg mig, och 2. att vi var lika långa – om jag inte en snudd längre med mina kängor.

Bilden ovan tog mamma eller pappa, Austin var där i 4 dagar tror jag så när de fått klartecken att det gick bra och att vi kände att vi ville vara ett par så kom de upp för att träffa honom, haha. Det är en av de första bilderna på oss tillsammans. Austin ser verkligen ut som ett barn 😂 Ibland kan jag undra vad det egentligen var jag föll för.

Sedan tog jag mitt pick och pack och flyttade alldeles själv till LA. Litet steg för mänskligheten, stort steg för mitt vuxenliv. Är fortfarande lite chockad över att jag vågade! Men det gick ju bra – hittade de tre snällaste svenska tjejerna i hela staden som jag fick flytta in hos i Brentwood, som ligger mellan Santa Monica och Beverly Hills.

Den terminen blev det 2 resor till OKC för att träffa Austin, den första i Februari.

Detta var alltså andra gången vi träffades och han körde ALL IN på sitt amerikanska jag. Hade liksom pyntat sin bil med rosor. 😂 Men det var ändå lite fint, i sann Valentine’s Day-anda, liksom.

Den här lilla historien har jag berättat för så många, och det är nåt jag aldrig kommer glömma. Den visar verkligen på skillnaden på oss två, hahah.

Det var alltså Alla hjärtans dag, och det skulle som sig bör firas med en liten middag tillsammans. Istället för att gå ut och äta tänkte vi laga hemma i hans lilla hus han delade med två andra killar från college (nope, det var inte det fräschaste huset jag varit i). Vi åkte till mataffären för att handla.

Austin: How about we make some pasta with chicken alfredo?
Jag (lite chockad ändå av engagemanget): Sure that sounds great! And maybe some salad?
Austin: Sure!

*går igenom grönsaksgången… eh, jaha, nä okej, jag tog några tomater och hänger på*

Austin: Should we bake some bread too?
Jag (ÄNNU mer chockad över hans engagemang och kände käre tid när ska vi hinna med det om vi ska äta om en timme?): Oh, sure!! Sounds.. great!

Austin går med bestämda steg mot kylen. Tar ett paket Pillsbury’s croissant-deg och går vidare. Aha. Ja, såklart, färdig-deg 😂

Tänkte inte mer på det, utan jag gick mot pastagången för att ta ett paket pastaskruvar. Austin undrar vad jag höll på med. Jag tittade frågande på honom, han sa ju att vi skulle göra pasta?? Hänger på honom medan han visar vägen till…. frysdisken! Tar ett paket ”Pasta Chicken Alfredo”, en flaska cola till mig på vägen ut och sen var det klart. Tomat, frysmat, färdigdeg. Nu förstår ni vad jag menar i förra inlägget!

Redan här skrattade jag liksom inombords. Blev inte bättre när han liksom drog fram stekpannan och la i den här djupfrysta klossen med pasta, kyckling och broccoli och skulle då försöka tina den där i.

Austin dukade bordet med udda bestick, ölglas med reklam på och hushållspapper till servetter. Men vet ni vad? Maten smakade faktiskt gott trots allt detta! 😀 No shame in färdigmat, med andra ord. Det är mest bara så kul att se hur olika man är – själv hade jag liksom planerat denna middag i veckor innan, förmodligen även gjort trerätters. Men precis som några av er skrev i förra inlägget, det har ju helt att göra med intresse. Om Austins matintresse bokstavligt talat är 0, så är mitt åtminstone kanske 5-6. Så då är det ju inte så konstigt att det var detta som bjöds på, och att jag tyckte det var lite komiskt. 😅

Våren gick, och vi turades om med att hälsa på varann. Här var vi på stranden i Venice tillsammans i Maj.

Austin och Jon när jag var i OKC för andra gången. Han och Klara hade ju lite längre distansförhållande. Så är ändå glad att jag ändå skulle till USA, då blev det liksom inte lika långt att åka för oss.

Austin såg till att jag fick the full american experience när jag var i södern. Tror detta var i Dallas.

.. som sagt!

El Matador Beach med vackraste solnedgången, tillsammans med våra kompisar. När min termin på Santa Monica College var slut så flyttade jag hem till mamma och pappa. Det var en låååång sommar kändes det som, när vi hade haft lyxen att ses var fjärde vecka hela våren.

I mitten på Augusti kom han dock till Sverige igen. Den 26 åkte vi till Paris och samma kväll gick han ner på knä och friade mitt bland en turistlast på en av broarna i stan. Det regnade och jag hade skoskav och jag hade redan räknat ut vad som skulle hända – men det kändes ändå helt perfekt. Bonuspoäng för inhyrd fotograf, det var iallafall en överraskning 😝💞

Hösten gick, jag åkte till Oklahoma i november och i Januari 2015 flyttade vi till LA ihop. Jag väntade på mitt visum som tog bra mycket längre än vi trodde, så var där på turistvisum i 3 mån.

Vi hittade en yttepytteliten och snordyr lägis mitt i West Hollywood, gångavstånd från The Grove. Vi hade inga möbler så vår snälla hyresvärd lät oss låna hennes bord och stolar och säng som stod i källaren på byggnaden, och våra kompisar avvarade en fräsig soffa. Det var inte den bästa tiden i mitt liv, var nere nästan hela tiden för jag var så stressad över mitt visum, pengar, bröllop och allt såntdär. Men! Vi lärde oss av den lilla resan också, och det var såklart kul att få vara tillbaks i Los Angeles.

Vi kunde ju exempelvis gå på sånahär morgonpromenader när vi ville. Fina Runyon Canyon!

Den 1 April överraskade jag hela min familj med att komma tillbaks till Sverige (det var då mitt visum gick ut men jag hade sagt att det löst sig så jag fått stanna längre.. haha). Då var det full on wedding planning mode, vilket var väldigt kul såklart! Det gjorde att de 3 månaderna tills vi fick ses igen gick väldigt fort.

Den 18 Juli 2015 gifte vi oss, 2,5 år efter att vi träffats för första gången. Kanske låter snabbt för vissa, men som jag alltid säger: you know when you know. Känns som det var ett annat liv nästan, hela pre- flytta till USA-tiden (som jag gjorde sen i September när jag fick mitt visum). Så konstigt att det bara gått tre år sedan dess!

Hur träffade ni era partner in crimes? Alltid så roligt att höra tycker jag! 😚

  1. Hittade precis till din blogg och måste bara säga att det känns så himla härlig, ärlig och mysig! Ska genast favoritmarkera den och inte missa ett inlägg från och med nu. Längtar efter att följa dig och din gulliga familj om hur Nashville-livet är. Ha en fin dag <3

  2. Ah så härligt, bodde oxå i över 12 år i USA. 2 i LA 2005-2007 och pluggade på Santa Monica College 😁 sen gjorde jag en transfer till Berkeley. Efter graduation flyttade jag till NYC bodde där tills jag träffade min nu snart man (25.08.18 gifter vi oss i Spanien). Vi träffades 2014 och gifter oss nu 4 år senare. Vi lämnade USA då han ville ha ett bättre socialt stöd Hahah för mig är NYC fortfarande hemma. Men Europa är helt underbart även det.

  3. Men vilken underbar historia!

    Jag och min man träffades för att vi bodde grannar 😄 Han hade gjort slut med sitt ex och fick låna en kompis lägenhet lite tillfälligt, vilken råkade befinna sig under min lägenhet. Vi hejade i trapphuset ganska länge innan han skickade ett meddelande på Facebook ”Vill du komma över på en öl?”, ”Jag dricker inte öl” svarade jag. ”Finns vin också…” sa han, sen var det kört 😅

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..