En prövande tid med mitt lilla arga barn

Img 0036

Såhär har det ungefär sett ut de senaste dagarna! Det är frustration, ilska, grinighet och klängighet som aldrig tidigare här hemma. Särskilt ilska.

Img 0019

När vi är hemma vill hon bara bli buren på, det blir skrikochpanik om man sätter ner henne även om man hjälper henne leka en liten stund, och får hon inte som hon vill (typ när jag stänger av tvn efter 3 timmar, eller inte ger henne min telefon, eller inte låter henne leka med besticken i diskmaskinen..) så blir hon ARG. Inte gnällig, utan arg. Hon har börjat slåss, antingen i ansiktet eller nån annanstans, sparkas för hon är så frustrerad, eller drar en medvetet i håret. Känns verkligen som detta hände SÅ fort!?

Jag vet inte riktigt vad det beror på, men som min bästis Tillan sa kan det kanske vara att hon är i nån fas där hon är frustrerad över att hon inte riktigt kan gå än? Hon är även liiiite lite förkyld och har nyss fått tänder.. så, ja. Det är väl en salig blandning av allt ovan. Men det är tråkigt att inte veta vart ens glada lilla bebis tog vägen, eller hur man kan hjälpa henne riktigt.

Img 0052

Igår var vi på köpcentret och uppgraderade våra telefoner (yess!!! har nu gått från iPhone 6s till Xs!), och eftersom hon vägrar sitta i vagnen och vänta så tog vi ut henne. Men hon nöjer sig liksom inte heller med att bli buren på och gå runt och titta på grejer i butiken, eller ens i andra affärer på köpcentret. Nej, det ska krypas själv. Jag tog med henne till en barnklädesbutik i hopp om att kunna hitta nån tvådelad pyjamas till henne men jag kan inte lämna henne med blicken en halv millisekund eftersom hon kryper iväg så himla snabbt! Och så drar hon i kläder och river på hyllor.. Yes, nu är man liksom den mamman.

Jag gav därmed snabbt upp och tog upp henne och sa inombords nej nu går vi ut, varpå Ivy blev alldeles G A L E N. Gallskrek hela vägen genom butiken. Det kändes som det tog 10 minuter att gå ut för hon skrek, sträckte upp armarna och slängde sig bakåt och åt sidan som för att försöka komma ner på golvet igen, kändes som alla vände sig om för att se vem som misshandlar detta stackars barn med inte låta henne krypa… ehh hehe det är bara jaaaag! Då får man liksom bara ta ett djupt andetag och fokusera på att inte tappa det själv.

Img 0044

Så ja, lagom rolig period just nu men den ska vi väl ta oss igenom med. Det kommer ju liksom små, korta stunder som de här👆🏼 då och då, och det gör ju faktiskt att man glömmer hur jobbigt det är emellanåt!

När vi var på BVC på ettårskontroll så sa vår doktor att vi kan börja med timeouts nu lite grann, men det känns som om det inte kan vara så effektivt i den här åldern? Det är väl liksom inte som att hon fattar att hon gjort något dumt eller så. Eller? När började ni lära era barn ”konsekvenser” på det sättet? Och är det nån som känner igen sig att de går igenom sånahär arga/frustrerande perioder med sina gullungar?

  1. Anonym skriver:

    Hej Amanda.
    Här är en artikel skriven av psykolog Aletha Solter om nackdelarna med timeout och varför den metoden bara bidrar till att barn känner sig ignorerade och oönskade. Något som kan föra till deras försämrade självkänsla. Som förskolepedagog vill jag absolut avråda ifrån att använda denna metoden. Artikeln är skriven på svenska och är inte speciellt lång. I kommentarsfältet finns även tips på vad en kan göra istället. Lycka till <3

    http://detkänsligabarnet.se/2010/nackdelarna-med-time-out-av-aletha-solter-ph-d/

    1. Hej och tack snälla du!! Nej det där med timeout är helt uteslutet nu, jag hade verkligen ingen koll på det! Det är liksom det som verkar vara det ”normala” här borta, och nästan alla jag känner har kört med det så jag bara antog det var något ”alla” gjorde.. men, så tur att jag skrev om det här så jag fick så himla mycket klok feedback! Tusen tack, ska in och läsa!! KRAM!

  2. Kristin skriver:

    Utbrotten går ju i perioder… Något vi blev uppmärksammade på var att inte fråga sonen för mycket. Vi vuxna ställer ju allt som frågor till varandra, för att liksom verka inkluderande och risken blir att man gör samma med en liten: ”Ska vi klä på oss nu?”, ”Ska du hämta nallen?”, ”Ska vi äta?”, ”Vad vill du äta?”, ”Vilken dricka vill du ha?”, osv. Resultatet blir att barnet inte känner att vi har koll och lägger över ansvar på dem, vilket de självklart inte klarar av. De känner sig otrygga och testar gränser desperat för att de hoppas vi ska sätta dem. Sedan vill dottern säkert öva på att lära sig gå själv, som du skrev. Viktigt att berömma och uppmuntra även vardagliga saker som hon klarat länge sedan tidigare.
    Ett hett tips är boken ”Fem gånger mer kärlek” av Martin Forster.an behöver inte svälja allt med hull och hår men den innehåller många konkreta tips för olika åldrar. Främst lärde den oss att bli medvetna om hur vi själva reagerar när barnet får utbrott eller beter sig knasigt och hur våra reaktioner kan trigga utbrotten.

  3. Anna skriver:

    This to shall pass – exakt så 🙂 även om man blir galen på kuppen, eller iaf tillfälligt. Inte lätt när man är liten och inte kan uttrycka sig verbalt ännu.
    Själv har jag en 2-åring som är inne i en riktig tjohoperiod…detta drama alltså! Puh! Men det är tur att det bara är faser för det ska erkännas att jag får bryt dagligen och gastar på henne (hej dåligt samvete)
    Vi bor tillfälligt i USA, så att gå från att ha henne på dagis till att ha henne och lillebror hemma har verkligen varit en omställning för oss båda kan jag säga. Och jag märker även stor skillnad på humöret om jag inte rastar henne ordentligt, har blivit mycket TV i 2v pga sjuklig värme här i Kansas (36 grader med bebis funkar sådär…) men det behövs verkligen intensiv lektid ute, eller iaf utanför husets fyra väggar för att dagarna ska bli drägliga. Skärmar och TV skapar verkligen ett tråkigt beroende tidigt, och jag tror man måste lära sig att ha tråkigt/alt att kunna sysselsätta sig med andra saker som kräver lite mer input så att man slipper blir så fast i skärmandet. Så om du pallar, stäng av TV/skärm och riv fram papper, kritor, lera, alla plastbunkar du har eller whatever floats your boat! Eller dra iväg på ett innelekland och låt henne gå loss, finns ju ofta en toddler del, men ibland räcker det ju att få kolla på större barn också. Och alla har fullt upp med att hålla koll på sina kids, så särskilt social behöver man inte heller vara, om man inte vill dvs.
    Superlångt och kanske uppfattat som superpretto inlägg, iaf på slutet gällande skärmar etc, men det är bara mina egna reflektioner så helt fritt för egen tolkning dvs 🙂
    Och sist men inte minst, det där med time out känns bara så sorgligt och förlegat…såg en pappa utöva detta på sitt spädbarn häromdagen (?!) genom att först väsa ”keep quiet” 3-4ggr, vilken 4mån fattar det? Sen ställa babyskyddet med bebis i mitt i solen en bit från bordet där familjen satt för att statuera någon slags exempel, mitt hjärta gick sönder! Varför inte bara plocka upp och trösta när barnet är ledset/missnöjt av någon anledning?
    Well, slut på babbel. Hoppas att ni tar er igenom fasen snart med förståndet i behåll! (I’m sure you will 🙂

  4. Tove skriver:

    Så roligt hur Ivy och Hedda följer varann på många vis, vi har det EXAKT lika just nu 😅 Och Viggo är inte bättre han, han är som världens minitonåring… 🙄

    Vi har aldrig använt oss av bestraffning av något slag, säger helt enkelt ifrån när barnen gör något de verkligen inte får/ska och försöker att inte lägga så himla mycket vikt vid det. Viggo kan man ju resonera lite mer med men just nu i sin ”lilla” treårsfas är han inte alltid så öppen för det 😄

    Med ettåringrna tror jag dock att det bara är att härda ut!! Det är en snabbt övergående period för de flesta 💕

  5. Ja gud vad jag känner igen mig med vår 14 månaders! Vet inte heller riktigt hur jag ska hantera. Har inte börjat med någon form av ”straff”, tror inte han fattar det och vet inte om det är min grej. Verkar ju inte så bra heller för barnet. Men att alltid vara sådär superpedagogisk och guida med positivitet tror jag inte att jag kommer klara av/ orka (är det verkligen någonsin gör det IRL??).
    Massa kärlek när de ör goa och sen bestämda Nej och markeringar kör jag på. Och sen ignorerar jag (till viss gräns) när han beter sig dåligt.
    Men du är inte ensam! 😩

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..