Första steget är taget

Obs! Varning för ännu ett mammigt inlägg. Det var väl ändå tur att jag kunde klämma in lite ytligheter i förrgår också, så det blir lite variation på innehållet 🤪 Men jag vill att bloggen ska spegla hur livet faktiskt ser ut, och då får det bli lite mer sånahär inlägg i perioder. Hoppas ni överlever!

Igår var det ingen rolig dag. Eller eftermiddag kanske jag ska säga. Ivy hade varit väldigt prövande och jag kände att jag inte orkade säga nej till fler saker, utan lät henne göra typ det mesta hon ville. Kände mig verkligen som en SUPERMAMMA när jag lät henne sitta på soffbordet, titta på TV i alldeles för många timmar, leka med alla mina sminkborstar och läppennor på den vita mattan, bara äta mackor till lunch och riva ut all smutstvätt över hela badrumsgolvet. Testade liksom bara att låta henne göra saker (hade väl mööööjligtvis dragit gränsen vid globalknivarna 😝) de sista timmarna innan vi skulle hämta Austin på flygplatsen. Och vi överlevde båda två, om än med näppe! 💜

Plockade upp Austin och åkte till Mitchell’s och åt stans bästa sandwiches.. tänk lyx-subway med rostat ciabattabröd, brisket, koriander, bbqgojs, smält ost och muuumsig chilimayo. Ivy var väldigt mammig och var bara nöjd om hon fick sitta såhär 👆🏼på mig medan jag åt, och det gick väl sådär. Men det var rätt mysigt.

Åkte hem och fortsatte eftermiddagen, men Ivy blev ÄNNU mer onöjd än hon tidigare hade varit. Det är verkligen en megatuff period nu som vi ska ta oss igenom tillsammans på nåt sätt. Jättejobbigt för vår lilla snotis, och tålamodsprövande om något för föräldrarna. Det mixat med lite allmän irritation från min sida på dagslogistiken i hemmet var inget härligt recept för timmarna innan middagen.

Sen var det bara massa saker som gjorde att jag tillslut ”tappade det”. Ni vet. Det är kanske det värsta som finns för mig. Orken och tålamodet liksom bara rinner ur en, som när man spelade The Sims och ens gubbe var nere på illrött (eller blev det inte typ lila när det var värre än rött?) på alla mående-skalor. Och det värsta är att jag nog var mest irriterad på Austin, men så lät jag det gå ut över Ivy. Känner mig som en så värdelös och ovärdig mamma. Både jag och Ivy grät en stund och kramades och pussades sen efteråt på soffan. Vet inte hur många gånger jag sa förlåt till henne och att det inte var hennes fel, att mamma bara var lite ledsen.

Men jag kände också att nu är jag så himla trött på det här. Visst, jag tror alla föräldrar ”tappar det” då och då, det är väl ganska normalt. Men det är liksom så mycket annat kopplat till det som jag mår så himla dåligt av. Så jag MÅSTE göra något åt saken. Det är mycket jag inte vågar/vill dela med mig av (till typ nån) så jag fick äntligen igårkväll tummen ur och skickade iväg ett mail om att få träffa en terapeut! Wihooo. Kändes verkligen så himla bra. För det är ju svårt att prata med folk som inte riktigt förstår, som vill komma på lösningar som man vet inte riktigt är det stora problemet.. man vet att det är mer än så liksom. Som exempelvis Austin sa igår några timmar efter gråtkalaset, ”känner du dig bättre?”.. nej, mitt dåliga samvete över hur jag mått det senaste året kommer sitta med mig för resten av mitt liv, och jag tror jag behöver ventilera det med någon som kan hjälpa mig på ett lite djupare plan! Nu hoppas jag att jag hittar rätt, och någon som orkar lyssna när jag inte pratar min bästa engelska när det är mycket svårbeskrivna känslor inblandade 😝

Så när vi nattat Ivy gjorde jag mig en välförtjänt skål med den sista chokladpuddingen vi hade 😋 Och mycket grädde på det. Det tyckte jag att jag förtjänade efter att ha fixat de här nästan tre dagarna själv! HEJA er soloföräldrar alltså.. jag har på riktigt ALL RESPEKT I VÄRLDEN för er! Fattar inte hur ni fixar det 👏🏻👏🏻👏🏻👏🏻👏🏻👏🏻👏🏻

Ah. Alltid när jag klickat på publicera på sånahär inlägg så drar jag mig lite för att gå in och läsa eventuella kommentarer.. jag tycker liksom det är ganska jobbigt att vara så transparent med mina känslor, samtidigt som det betyder SÅ mycket att höra andra som känner/har känt precis likadant. Att man inte är den enda som känner sig som en dålig mamma. Att man inte är den enda som tappar det på sina barn ibland. Att man inte är den enda som går i (snart iallafall) terapi för att processa allt den nya rollen i livet dragit med sig. Att man inte är… konstig, liksom. 😌

Tack för att ni orkade läsa!

  1. Tycker du verkar vara så himla jordnära och bra! Nu är min dotter bara 5 månader men vissa saker känner jag verkligen igen som du skriver. Och oftast läser man ju bara om hur himla bra allting är. känner igen det där med att ”plötsligt kunde man inte tänka på sig själv eller göra det man gjort innan” även om det inte handlar om att gå ut o festa nödvändigtvis, utan bara gå ut själv på stan när och hur man kände för det. Det ÄR en jättestor omställning att bli mamma, och en stor och ibland tuff uppgift att vara mamma och det har inte något med kärleken man känner till sitt lilla barn att göra. Får också dåligt samvete ofta. Men jag tror de flesta mammorna får dåligt samvete. Fortsätt skriva såna här inlägg, de uppskattas verkligen 💕 kram till er

  2. Hanna skriver:

    Du är fantastisk!

  3. Jenny skriver:

    Styrkekramar ❤️

  4. Sabina skriver:

    Har precis börjat läsa din blogg och jag tycker du är modig som vågar vara ärlig och visar att allt inte är så perfekt. Heja dig! Det är tufft att vara förälder!

  5. Alicia skriver:

    Kärlek och kramar till dig från en som känner igen sig ❤️

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..