Nybliven mamma? Du måste inte njuta!

Jag tänker ofta tillbaks på de där första nio-ish månaderna med Ivy. Kanske särskilt de fem-sex första. Jag känner nästan lite skuld över att jag inte njöt och tog vara på tiden riktigt.. Fast samtidigt inte. Jag kände mig nere över att helt plötsligt bli så otroligt låst, jag kände att det enda jag nu skulle göra resten av livet var att vara mamma. Och inte ens det var jag bra på.

Jag brottades så mycket med tankar om att Ivy inte tyckte om mig. Jag intalade mig på riktigt att jag inte dög, men att hon liksom fick mig i lotteriet ungefär. Så det kändes som om jag alltid gjorde henne besviken eftersom jag inte visste hur jag skulle trösta henne eller vad jag skulle göra för att hon skulle bli nöjd..

Den första tiden med en ”svår” bebis är just det, svår. Jag har verkligen känt det senaste att det är viktigt för mig att dela med mig av det, och att det är okej om du känner att du är i den sitsen! Det är okej. Det är okej. Du måste inte njuta. Skit i att folk säger det till dig! Du behöver inte om du inte kan. Ta dig bara igenom det, för jag lovar att du kommer komma till en punkt då du KAN njuta av att vara mamma och av din lilla bebis!

Jag önskar såklart att den första tiden hade sett lite annorlunda ut, att de första månaderna i Ivys liv inte skulle vara kopplade till ångest och depression för min del. Jag känner mig dum som inte älskade att gosa med henne (eftersom det var det enda jag gjorde – kunde inte lägga ner henne en halv sekund..) eller att jag ofta hade tankarna någon annanstans. Men å andra sidan vet jag att jag gjorde mitt absolut bästa! Som vi alla gör när det gäller våra barn, även om det är undermedvetet. Det är väl inbyggt i oss på något sätt.

Ja, jag kände att jag behövde vädra lite kvällstankar bara.. men jag vill bara att du som ny mamma ska veta att du inte är ensam i de där tunga känslorna om det är såhär du känner också! Och att ditt barn med all säkerhet älskar dig till 1000% även om det inte alls känns så. Och att njutet kommer sedan när livet blir lättare igen. För det blir det!

Och en sak till: jämför dig inte med andra runt omkring dig. Det är inte många som delar med sig av det där jobbiga av bebistiden, och även om någon gör det och säger att ”det vänder efter tre månader!!” så lyssna inte på det! Haha. Alla barn är så olika. Jag vet att de där första månaderna räknade jag liksom ner dagarna till tremånadersdagen för jag trodde det skulle liksom hända något magiskt då… och så gjorde det inte det. Hörde sedan av nån annan att *den riktiga vändningen kommer vid 5-6 månder*. Lite bättre kanske, men fortfarande tungt psykiskt. Så, ta allt i din och din bebis egen takt. Prata med någon om du behöver. Ta hjälp om du kan. Och VET att det kommer. bli, lättare!

Nu tycker jag på riktigt att det är ROLIGT att vara mamma. Jag njuter sååå mycket av min fina fina lilla unge! De där starka obeskrivliga känslorna för henne tog ett tag, men de kom tillslut. Och det är väl ändå huvudsaken på något sätt 😊

Världens finaste bananklänning från Babyshop.se!

  1. Fint ❤️

    Hos oss var det pappa som fick en förlossningsdepression. De första 6 månaderna var ett helvete. Min man ville inte vara hemma, det sa han rätt ut, han jobbade hellre eller var nån annanstans. Han tyckte att livet var slut. Jag var så glad över att äntligen ha fått vår bebis men jag fick nästan ingen hjälp och var därför så himla trött och väldigt ledsen över att min man inte ville vara pappa. Vår son var heller inte en lätt bebis och jag vände mig själv ut och in för att vara alla till lags. Det här med att få barn är sannerligen inte lätt ❤️

  2. Jätte bra inlägg! ❤️
    Min syster kände ofta så fast hennes dotter inte var en ”besvärlig” bebis utan mer hennes eget självförtroende och egna förväntningar som inte möttes. Hon jämförde sig och sin dotter med hennes bästa vän och hennes dotter och dem är fortfarande idag totalt olika.
    Sen tror jag också att hon pga att hennes närmsta två vänner hade barn inte tog sig ut ur bubblan och träffade andra mammor som då kanske kunde sagt att de upplevde det som henne utan mer var bara med dem hela tiden och kände sig avundsjuk på hur dem hade det.

  3. Håller så med sig! Är också ärlig och öppen om detta så fort jag får tillfälle att diskutera det. Som nu när jag är gravid med barn nr 2 och alla säger ”åhh vad mysigt med den där första bebistiden”.. 😑

  4. Åh jag känner igen mig massor. Det där dåliga samvetet för att det där med att vara mamma inte kom naturligt. För mig tog det också lång tid innan jag verkligen kunde ta till mig dottern. 😔 tack för att du delar med dig! Kram

  5. Tack snälla för det här inlägget. Läste precis det högt för min man för har inte själv kunnat sätta ord på hur jag känner, och du lyckades exakt beskriva det. Det är även skönt att läsa att vi är fler som känner såhär.

  6. Känner igen mig i allt!! Nu är mina 9 och 5 och två ljuvliga barn :). Trodde aldrig jag skulle bli glad där jag satt för nio år sen, grät så tårarna trillade på det lilla mjuka huvudet och kände mig både tom och värdelös.. Heja oss, alla mammor som kämpar och kämpar och liksom löser allt ändå!
    Tack för att du delar med dig!
    Stora kramar!!

  7. Grymt bra inlägg!

    Och nu vill jag ha meeeeer! Hoppas på fler blogginlägg framöver – du behövs där ute i bloggvärlden. Kram!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..