Efter att några visat sig oförstående inför min och Niklas livssituation skrev jag ju det här inlägget. Fick då en fin kommentar som handlade om att vi kanske borde fundera på om det här med att dela med sig av det mörka i livet kanske stjälper mer än hjälper? Just på grund av frustrationen och (faktiskt) skammen det kan innebära när man inte blir förstådd. Klok fundering, så det gjorde vi.

Och vi kom fram till att det ÄR värt det. Av många anledningar. En är såklart att vi vet att det hjälper andra. När man själv mår dåligt känner man kanske extra väl till the power of igenkänning. Att veta att man inte är ensam betyder så mycket. Vi är många som kämpar. ❤️

Men ska man gå bortom de rent filantropiska anledningarna, så finns det såna som är hundra procent egenfokuserade också. Jag pratade med Niklas i morse om att jag ville skriva det här inlägget, och frågade på vilket sätt han tyckt att det faktiskt hjälpt oss – att vi varit så öppna med hans och vårt mående. Och det fanns flera anledningar.

En viktig sak som mina inlägg om insomni och utmattning inneburit, är att de hjälpt Niklas att acceptera situationen. När man läser hur det är – svart på vitt – kan man inte blunda. Inte bortförklara. Och att just acceptera sin situation är VIKTIGT, nåt jag vet att fler av er som mått/mår dåligt kämpat och kämpar med.

För när man accepterat sin situation och därmed insett sina begränsningar sänks förväntningarna på vad dagarna ska innebära. Istället för att tänka att det ska vara en vanlig dag, inse att man mår dåligt och inte kan göra något av det man hade velat eller tänkt (vilket skapar ångest) så börjar man från en lägre startpunkt. Kan man göra NÅT är det en rejäl bonus. Och har en hel dag gått och man ”bara” vilat – så är det precis som det ska vara.

Jag tror att många av de som går in i väggen är doers. Folk som gillar att göra grejer, och till slut gör för mycket (för att förenkla nåt extremt). För såna mänskor kan det vara ÄNNU svårare att vara tillfreds med dagar som enbart går ut på att ta det lugnt. Men har man accepterat sin situation – så blir det lite lättare. Det gör även att samvetet inte blir lika tungt.

För det dåliga samvetet är nog något som alla som mår dåligt kan känna igen. Dåligt samvete gentemot sig själv (ens liv rinner bort), dåligt samvete gentemot sin partner och familj som får dra tunga lass, dåligt samvete för att man inte är den förälder man vill vara, dåligt samvete för att det inte går att jobba, dåligt samvete för att man aldrig kan hänga med på det ens kompisar gör. SÅ MYCKET dåligt samvete. Men där hjälper acceptansen. Nu är det såhär det är. Förhoppningsvis kommer det inte vara för evigt, men nu är det såhär – och det är bara att gilla läget. Eller – acceptera det i vart fall. Det hjälper även mig, det här med acceptansen. Att JAG accepterar läget, och slutar förvänta mig vårt tidigare liv, min tidigare partner. Tills detta har gått över. För jag vill se detta som en bump in the road.

Sen tycker Niklas (och jag) att det hjälper SÅ att läsa om andras, liknande, resor. Dels för the power of igenkänning, men också för att ni gett oss konkreta och väldigt bra tips. Som det här med pacing till exempel (att konstant ta små pauser genom hela dagen). Det har vi verkligen tagit till oss, och det har hjälpt. TACK för det. 🙏🏻

Något av det mest frustrerande med det här är ju att man går ett steg fram – bara för att dagen efter gå två steg bak. Det är fruktansvärt, och det är lätt att man tappar hoppet. Men att då läsa era stories, och att ni upplevt detsamma – men nu mår bättre – ger hopp. SÅ viktigt. ✨

Så – kontentan är att ja, vi tycker båda att det är SÅ värt det, att dela med oss av det här. ❤️ Jag tycker också det kan kännas extra viktigt att en kille pratar om sitt mående. Vi är vana vid att kvinnor gör det, men inte lika bortskämda med mäns historier.

Till sist har jag en undran, en önskan. Ni som vill och orkar – kan ni inte dela med er av era stories kring dåligt mående/utmattning? Det är SÅ värdefullt att få höra om andras resor, för det kan kännas ganska så ensamt ibland. Vi har inga vänner i samma situation, och vet inte riktigt var man hittar andra som gått/går igenom liknande? För just det här med att hålla hoppet uppe – att ni finns därute, ni som varit där vi är nu – men som i dag mår bättre. Att få höra om era resor vore guld, på så många plan.

Niklas har ju tyvärr en dubbel problematik iom att han både är utmattad och har den sabla insomnin. Vet dock att många som blir utmattade även får problem med sömnen. Har några av er upplevt det? Hur gjorde ni? Känns som en omöjlig kombo ibland, när allt kroppen behöver är att vila – och så går det inte. 💔 Om någon av er har erfarenheter av både utmattning och sömnproblem får ni GÄRNA dela med er. Ni kan antingen kommentera här, eller maila mig på vanjawikstrom@gmail.com. TACK. ❤️