En 100% oredigerad mobilbild får illustrera detta inlägg. Jag och mina små plåster. Klängiga men ack så goda.❣️Bland pipmuggar, våffelrester och en sabla massa grisiga servetter. #MOMLIFE, ni vet?

Mår lite bättre nu. Jag och mamma har delat upp kidsen mellan oss på så sätt att vi båda fått några timmar helt för oss själva de senaste dagarna. Varit VÄLDIGT BRA. Men känner att jag måste vara försiktig. Efter de första två veckorna här i Hova slutade jag att ha öronproppar i öronen konstant (har haft det hela våren, varit så ljudkänslig pga stress/trött), men nu har de fått flytta tillbaka. Känns sisådär, vill ju inte direkt komma tillbaka till Stockholm i sämre skick än när jag åkte. Känns inte optimalt för det som väntar.

Så nu drar jag i handbromsen. Delar upp kidsen så både jag och mamma får helt egna timmar, och försöker bli bättre på att låta ungarna roa sig själva istället för att konstant vara med och leka eller hjälpa. Behöver inte fylla dagarna med utflykter och upplevelser, vi får roa oss på plats. Har messat vår fina barnvakt och bokat in att hon hämtar Tintan en eller två dagar i veckan när föris kommit igång. Hon kommer ju gå ganska korta dagar till en början, så bra om jag kan få lite mer tid. Tänker också fråga min pappa med fru om hjälp vad gäller Iggys hämtningar. Det jag känner väldigt starkt är att jag måste få tillbaka någon del av livet som bara fokuserar på mig.

Vi har haft många gäster här hos mamma under sommaren, varav en urgullig tjej som ganska nyligen kommit ur sin utmattning. När hon hörde om hur jag/vi har det sa hon nåt i stil med:

”Det första som ryker är att du slutar med allt du tycker är roligt (träffa kompisar osv). Sen plockar du bort träningen. Efter det ruckas matrutinerna. Då brukar sömnen börja krångla. Och sen kommer utmattningen som ett brev på posten. Hur långt har du hunnit?”

Att göra grejer som bara JAG tycker är roligt (träffa kompisar, gå i affärer, se en konsert, läsa böcker etc) slutade jag med för länge sen. Träningen gav jag ju upp någon gång i början av maj har jag för mig, och maten är det som jag berättat sisådär med. Sakta men säkert har livet gått mot att mest bestå av att göra saker för andra. Det kryper i mig när jag skriver det, för SÅ många har gjort SÅ mycket för att hjälpa mig och oss och självklart har jag gjort saker jag tyckt varit roligt det senaste året. Men det är FÖR LITE. Jag behöver MER för att känna att jag LEVER och inte bara EXISTERAR. Känner mig som världens mest otacksamma mänska som skriver detta, och jag vill inte strö salt i såren hos Niklas heller som verkligen gjort ALLT för att underlätta för mig i denna pissiga situation. Men så är det i alla fall – jag behöver MER. Jag behöver LEVA.

Har fått så oerhört mycket stöd i alla mina kanaler (TACK! 😭😭) och ovan meddelande får bli mitt mantra de här sista dagarna. När föris och barnvakt är på banan kommer jag prioritera mig själv så mycket och så ofta jag kan. Och jag VET att det kommer kännas mycket, mycket bättre så fort vi kommit tillbaka till vardagen. Sommaren har varit underbar på SÅ många sätt och jag är enormt glad att jag lyckats med det jag hade som mål: att ge Iggy mer egentid med bara mig och att ge ungarna en fin sommar med en massa minnen. Men nu är det dags att få flocken på banan igen, så att jag får andningshål och orkar vidare i höst. 🍂