Med den här happy clappy bilden vill jag säga TACK SÅ MYCKET, för all feedback vad gäller min Instagramångest. Det var guld värt för mig att få höra era åsikter, TACK. 🙌🏻

Det känns som att jag fått ganska många nycklar, både till varför en del av er sunkat ur på Instagram överlag, och varför jag själv tappat sugen. Dels tror jag att vi är på väg mot en trend (eller, vi är redan där) som innebär att det massiva slukandet, nästintill urskillningslöst, av sociala medier är över. Vilket är HÄLSOSAMT OCH BRA.

Istället för att följa 750 ”inspirationskonton”, så kanske man vill följa 20. Där det fokuseras på sakfrågor man är intresserad av (feminism, anyone? 🙋🏼‍♀️), specialintressen (själv älskar jag @discoverocean) – och sen något som inspirerar på ett plan som känns bra. 💘

Vad gäller just min instagram, så steker jag alltför fluffiga filter från och med nu. Jag ville skapa en drömmig värld där, men alla bilder känns same same och JAG ÄR JU INTE en sån där vars följare vill ha sagomagi. Har jag dessutom fått svart på vitt nu. 😜 Det finns andra som gör det SÅ mycket bättre, om man vill ha den grejen.

Nej, jag ska gå tillbaka till det som gjorde att jag tyckte Instagram var roligt från första början:

• Lägga upp bilder i stunden. Vad har jag ens HÅLLIT PÅ MED som sparat fina bilder från bloggen att portionera ut då och då? För att få ett fint FLÖDE?! 🤯 Det är ju liksom inte jag. Och läser man bloggen och ser en två veckor gammal bild dyka upp på Instagram som man redan sett hajar jag att det blir skittråkigt.
• Jag kommer från och med nu högaktligen skita i hur mitt flöde ser ut. Det är de enskilda bilderna och vad de säger som betyder nåt – inte helheten.
• Instagram ska få återgå till att bli ett komplement till bloggen. En plats där man hittar sånt som INTE hittas här. En självständig kanal.
• Jag kommer fortfarande vilja lägga upp fina bilder, och jag kommer fortfarande att redigera mitt material, men jag vill INTE erbjuda sagomagi. Nä – fina bilder från det som händer just här, just nu. När jag känner att jag har något att säga, eller visa – eller både och.
• Min Instagram kommer göras på MITT sätt. Sluta snegla på vad andra gör. Vill jag lägga upp 15 bilder i samma post (det går ju faktiskt 👹) så gör jag det. Vill jag skriva en låååång rant så gör jag det. Och vill jag bara önska glad fredag med en snajdig bukett – ja, men DÅ GÖR JAG DET.

Märkligt egentligen, att det skulle kännas så svårt? När det ju var så lätt? Så fort jag började läsa alla (SÅ MÅNGA! TAAACK! 😚) kommentarer här och på Instagram (och alla DM´s) kände jag ganska snabbt vilka som ”tog”. Ni vet, den där känslan när man får befogad kritik. Lite jobbigt, men om man pallar erkänna för sig själv att mänskan som framför kritiken har rätt, så blir det väldigt bra och utvecklande.

Jag känner mig helt ärligt ganska mycket lättare nu. Ibland ser man inte skogen för alla trän. Och ibland är det svårt att vara sig själv för att man stirrar sig blind på hur andra är. Känns oerhört skönt att liksom tvätta bort ångesten från Instagram, och se det som en rolig grej igen. Där jag slänger upp sånt som jag kommer att tänka på i stunden, och där den enskilda bilden väger mycket, mycket tyngre än det där snygga flödespusslet. 🌸

Ska posta min första bild (eller blir det fleeeeeer i ett å samma inlägg nu kanske? 👹) senare i kväll (nu måste jag hämta på föris). Ska bli spännande att se vart det här (vart JAG 🤪) tar vägen! 💥

Skulle ju som sagt skriva om något som tynger mig, och det är egentligen inget privat. Fast iom att mitt jobb är mitt liv är mitt jobb är mitt liv så blir det ändå det, fast det handlar om jobbet. Det handlar om min relation till Instagram just nu. Som är piss. Jag känner mig totalt värdelös i det forumet, och har gjort det ganska länge nu. Väldigt tråkigt – och jobbigt – eftersom det är en av mina största kanaler, och något jag jobbar med varje dag. För att förklara så känns det lite som att vara basketproffs – som börjat missa korgen VARENDA GÅNG jag skjuter mot mål.

Har funderat på det ett tag nu, varför Instagram inte känns kul längre. Varken för mig eller för dem som följer mig (?). Funderade ännu mer i dag när Tintan sov, och jag passade på att köra en lunchpicknick utomhus.

Det har alltid känts självklart vad jag velat posta på Instagram. Precis som att innehållet i bloggen och på YouTube alltid liksom runnit på av sig självt. Men sen i somras har det liksom…hänt nåt. Jag är osäker, förvirrad. Har börjat snegla på andra (livsfarligt, som jag skrivit om tidigare) och – tappat bort mig själv. Nåt som följarna såklart känt av, vilket märks. Och det känns SÅ TRÅKIGT.

En del beror nog på att det under graviditeten var så lätt att veta vad jag skulle posta, strax efter förlossningen likaså. Men sen då? Men nu då? Vad sjuttsingen postade jag innan Tintan, typ? Och säkert är det ett gäng som hoppat på mitt instagramtåg när jag var på smällen som nu vill av. När bebisen är ute finns det andra preggosar att följa. Men ändå.

Kanske är det också en allmän trend? Att folks attityd till och intresse för Instagram håller på att ändras? Kanske ger det forumet upphov till mer dåliga känslor än bra, och kanske är det en anledning till att Instagram tappar? Kanske är det inte bara jag som upplever detta?

Instagram är en så svår kanal tycker jag (numera). Utrymmet är så litet. Jag vill gärna FÖRMEDLA något, och i mina övriga kanaler funkar det toppen – där har jag ju space. De kanalerna går också jättebra. Har aldrig haft så många läsare/följare som nu, och engagemanget är på topp. Jag ÄLSKAR det utbyte vi har! 🙌🏻 Men Insta… En ynka bild, och sen några rader (som knappt någon orkar läsa?) känns SÅ LITE. Det blir lätt så…ensidigt. Och utbytet minskar, för båda sidor. Vilket jag tror blivit ett problem för mig.

Som jag skrev i det här inlägget VILL jag gärna bjuda på fina bilder, men utan att tumma på mänskligheten. Utan att tappa igenkänningen. Men det är nog precis det som tyvärr har hänt på Instagram, tror jag. I bloggen kan jag ju lägga upp femton bilder om jag vill, och utveckla mitt resonemang. Bjuda på både fräsig inredning och stök i samma inlägg. Men på Insta är det svårt. Då har jag liksom valt att gå den ”snygga” vägen, och enbart lagt upp bilder som varit fina. Dessutom har bilderna ofta varit de som varit mest ”regisserade”, eller vad jag nu ska säga. Där jag bett Niklas ”Snälla, kan du ta en bild?”. Men jag vete sjuttsingen hur man annars ska göra? Det är ju inte så att han konstant tar spontanbilder på mig som jag kan använda mig av. Nä, ska det bli någon bild måste jag liksom be om det. Och då blir det ju alltid en smula regisserat.

När jag satt och funderade i dag så raderade jag i alla fall appen Snug, som jag använt för att få ett fint flöde (med den kan man ”testa av” hur bilderna ser ut placerade i ens flöde, så att det blir en fin mix). Bestämde mig för att helt sluta snegla på hur andra gör och bara försöka hitta tillbaka till mig själv igen, och den jag vill vara på Insta. Problemet är kanske att jag inte riktigt vet VEM det är?

För jag vill ju egentligen göra precis samma sak där som i mina övriga kanaler – bjuda på en mix av högt å lågt, ytligt och djupt, vackert och fult, städat och stök. Men hur fasen GÖR man det på den lilla ytan? Jag är helt ointresserad av att helt byta riktning, jag vill bara HITTA TILLBAKA. För jag har alltid lagt upp fina bilder på Instagram, aldrig varit den där som kört diskbänksrealismracet. Det vill jag inte, det gör andra så mycket bättre. Men kanske har bilderna blivit FÖR fina? Ouppnåeliga, liksom? Är det där skon klämmer? Ouppnåeliga ideal är ju det sista jag vill bidra till.

Ett första steg är att radera alla flådiga pics jag tagit och ”sparat” till Instagram. Från och med nu ska jag bara lägga upp sånt som är taget i anslutning till att jag lägger upp det. Jag kommer fortfarande lägga upp sånt jag tycker är fint, men ska skippa det alltför regisserade. Sånt uppskattar jag inte heller på Insta, men kände inte att jag gått så långt. Men det har jag kanske? Så svårt detta. Ska ge det ett ärligt försök i alla fall, och lägga upp sånt som jag tycker känns fint, verkligt, rimligt och som har substans. Så får vi se var vi hamnar.

Och hörrni – jag öppnar ju verkligen upp för feedback i det här inlägget. Säkert är det ett gäng av er bloggläsare som håller med om att jag inte känns bra på Instagram längre. Som kanske avföljt. Och ge gärna feedback – men håll gärna en inte alltför hård ton. Tillräckligt skör på det här området som det är just nu. 💘

Och just det – pratar en hel del om det här i poddisen som kom ut i dag också. Bollar mina tankar med Jossan. Lyssna här om ni vill. 🌸