Hej på er, nu är jag tillbaka! Tack för att ni väntat så tålmodigt. Och tack för all värme i kommentarsfältet. I feel the L O V E. ❣️
Under den gångna veckan har jag hängt rätt mycket i soffan ovan. Min gröning. Älskar den soffan, älskar den platsen. 💚 Jag har mått sisådär; har som ett lock i huvudet som känns lite som att det ligger ovanpå min hjärna och dels skapar huvudvärk, men som också gör att jag blir trött. Har liksom inte öppnat ögonen (på det där ”pigga” sättet ni vet?) helt sen jag blev sådär megatrött förra lördagen. Går runt med en konstant känsla av att ha sovit för mycket, eller för lite – ni vet känslan tror jag. När man känner sig…klubbad, typ?
Det är iiiinte ofta jag inte ler på bild, men plötsligt händer det! 🤪 Jag har vilat så mycket jag kunnat. Bokat av både jobbgrejer och de sociala grejerna jag hade planerat. Och tagit en del tråkiga beslut (vi tar dem i ett senare inlägg, orkar inte med för mycket depp i en och samma text).
Jag har också tänkt ut en plan för hur vi/jag ska agera framöver. Precis som många av er skrivit, så måste jag bli mer egoistisk. Jag också. På jobbfronten innebär det att jag kommer prioritera utav helvete. Jag är ju en person som konstant vill göra alla glada (en tillgång och en nackdel), och som älskar att dra igång och ratta nya projekt. Men jag måste SLÄPPA SARGEN och inse att det inte går. Inte just nu i alla fall, för då kommer jag gå sönder. Så jag kommer göra både små och stora justeringar vad gäller mitt jobb. Fokus kommer vara att underhålla det jag har snarare än att försöka bygga ut. Och att prioritera bort det som inte är Viktigt På Riktigt (typ: jag MÅSTE INTE svara på alla mail, faktiskt). Rent ekonomiskt är min lön det enda som ska behöva dras in varje månad, alla andra typer av kostsamma projekt (ex renovering, producera leksaker eller göra nya program med Babyloonz/Lekis TV) får stå tillbaka. Ekonomisk press är det sista jag behöver just nu.
I mina veckor måste det finnas rum för att ta en promenad på lunchen – antingen ute eller på gåband på gymmet – och det måste också finnas utrymme att pausa. Under 2019 har jag jobbat oavbrutet (och då menar jag NOLL paus, aldrig en lunchrast) de timmar jag inte haft kidsen. Och sen har jag…haft kidsen. Mysigt såklart, men en annan typ av påfrestning. Vilan har varit nästintill obefintlig. Klart som fan att jag nu mår som jag gör. Men med en justerad arbetsvecka som innehåller LAGOM jobb, och sen pauser och motion på lagom nivå, tror jag att detta kommer bli bra.
Ska också kolla med diverse föräldrar angående regelbundna barnvaktsinsatser. Så att jag VET att jag har i alla fall en kväll per vecka då jag kan gå på bio själv, eller ta en massage – göra något för mig.
Nu har ju mamma åkt (hon åkte hem i söndags, samma dag som Niklas och Iggy kom hem). Men fram tills dess var hon ett GULL och hämtade Tintan på föris varje dag, rattade käk osv – medan jag låg inne i Niklas rum 👆🏻 och vilade. Tintan visste inte om att jag var hemma. 👹 Så kom jag ”hem” efter middagen, och kunde hänga med Tintan någon timma innan det var dags för läggning. Det var VANSINNESSKÖNT. Tack mamma. ❣️
Har helt snöat in på att titta på ”Vänner”. SÅ JÄVLA MYSIGT. Kan alla avsnitt utan och innan, har sett dem säkert 20 gånger. Fast för 20 år sen. Jag och min dåvarande kille köpte hela serien på VHS (yesssss, såna existerade då! 😂), då fanns ju liksom inte Netflix direkt. Så när man var sugen på att titta på nåt kul (och inget gick på teve) langade man fram Vänner-banden. SÅ mysigt att se serien igen. Tänker att det är rätt logiskt; när man mår sisådär är det rätt skönt att återuppleva gamla hits liksom. Tar inte lika mycket energi som att sätta sig in i något nytt.
Och serien är fortfarande rolig. Jag skrattar fortfarande högt, vilket är PRECIS vad jag behöver just nu. Myzpyz, feelgood och trygghet, typ. Även om det ibland känns som att det är 1999, jag är 21 bast och bor i en etta i Solna med en snubbe som heter Gustav. 🤪😂
Men men. Även om jag mår sisådär så känns det rätt okej tycker jag. Jag har en plan för jobb och hemmaliv som känns rimlig. Jag tar det här på allvar och är mycket, mycket försiktig. Jag lyssnar på kroppen. Good Enough är Good Enough just nu, och det är ingen idé att sörja eller stressa över sånt jag hade velat dra igång eller göra. Oavsett om det är ett blogginlägg (vet att många av er längtar efter det där hårinlägget som jag SÅ GÄRNA VILL GÖRA, men kommer vänta med tills jag orkar då det kommer ta så mycket tid och energi) eller ett större projekt. Nu är fokus att ha rimliga dagar och låta energinivån styra.
På tal om att styra – något jag inte KAN styra är mina drömmar. Och de har varit nästintill skrattretande klyschiga den senaste veckan. Jag har varit ute på havet i båtar – som (såklart) förlist. Jag har åkt skidor nerför ett berg – som (såklart) förvandlats till en lodrät isbana. Och i natt rattade jag runt i en bil som (såklart!) saknade bromsar. 🙈 Känns som att det enda jag inte förlorat kontrollen över i fordonsväg är ett flygplan, men min flygrädsla kanske sätter stopp för just den obehagliga drömupplevelsen. 🙏🏻
I natt var jag dock klok och ställde bilen vid en vägkant när den saktade in. Det var en sjö i närheten som jag annars hade kunnat dratta ner i med min bromslösa bubbla (en snygg bil i alla fall 🤪). Kanske betyder att jag börjar få liiite koll på situationen?
Får bli två blombilder i rad, har inte plåtat så mycket denna pausvecka. Men blommor kan man ju aldrig få för mycket av, tänker jag. 🌸
Summan av kardemumman är att det känns ganska bra ändå. Jag bromsar. Prioriterar. Lyssnar inåt. Tittar på hur mycket energi något tar, snarare än hur mycket tid jag behöver lägga. Hushåller. I slutet av denna vecka har jag ett bättre hum om den insatsen är tillräcklig, eller om jag/vi behöver justera ytterligare. Vi får se. ❣️
