En vidrig dag

 

I går var en vidrig dag. Vidrig. Det är inte ofta jag skriver om sånt här i bloggen, men det är för att jag inte upplever så många vidriga dagar. Men i går åkte jag på en sån. Och jag har inte riktigt hämtat mig.

Iggy har haft lite ryckningar i sin högerarm. De uppstod för ett par månader sen, men försvann efter ett tag. Men nu har de kommit tillbaka, och i förrgår kändes det som att det var mer än nånsin. De kommer när han äter, och det är liksom som att han försöker ta tag i sin flaska, men inte lyckas. Och sen vevar armen på ett par gånger, och det känns ganska okontrollerat.

Tänkte såklart att jag skulle kolla upp det här hos en barnläkare, men iom att de försvann tänkte jag att det var nåt som kom och gick. Men nu är de alltså tillbaka. Och det, i kombination med att när vi kom hem från lodgen sent i förrgår kväll så betedde sig Piggly väldigt lurigt, gjorde att jag gick bananas av oro. Han var överenergisk, stissig och allmänt underlig. Min logiska sida sa att det var för att han sovit i bilresan hem, sen väckts av oss och helt plötsligt befann sig i ett tänt hus (från en mörk bil) med massor av spotlights. (Det var spottarna han tittade på och liksom blev alldeles…knasig.)

Men min hysteriska hönsmammasida började tänka i alla möjliga obehagliga termer, och det slutade med att jag gråtande satt och googlade ”ryckningar i armen bebis” mitt i natten. INTE ett bra drag kan jag säga. Såklart. De stories som man får upp då är inte direkt nåt som lugnar ner en. Vidriga historier om sjuka barn. Vidriga. Så jag blev typ hysterisk.

Gårdagen spenderades därför med att ringa BVC, och prata med läkarkompisar. Det kändes inte härligt alls att vara här, jag ville bara hem så vi kunde åka till akuten. Klart man kan åka till sjukhuset här också, men ni förstår säkert. Det känns inte lika tryggt att sitta och förklara på engelska osv osv.

Både BVC och läkaren som vi pratade med sa att iom att vi själva kan stoppa armvevandet lätt så är det ingen kramp och därför inget akut. Skulle det sprida sig till fler kroppsdelar eller rycka utan att vi kunde stoppa det, så skulle vi söka läkarhjälp här. Annars inte. Men däremot kolla upp det hos en barnläkare när vi kom hem, bara för att försäkra oss om att det inte är någon fara.

Läkaren sa att det förmodligen bara är ett rörelsemönster som kommer och går och som sen kommer att försvinna helt, barn har tydligen en massa sånt fuffens för sig. Och sakta men säkert började det kännas bättre. Men FY FAN vad dåligt jag mådde tills dess att jag började lugna ner mig. När man väl börjar oroa sig över nåt, så sprider det sig som en löpeld av skräck. Helt plötsligt tyckte jag att allt Iggly gjorde såg konstigt ut. Jag fick liksom sjukglasögon på mig. Seek and you shall find heter det ju, och jäklar vad jag hittade obehagliga grejer. Som såklart bara fanns i mitt huvud.

Efter att vi pratat länge med läkarkompisen (som var väldigt noggrann) så började det sakta men säkert kännas bättre. Och när jag tittade på Piggly med normala ögon igen så såg jag att han ju var precis som vanligt. Och som genom ett trollslag vevades det absolut ingenting i går, vilket lugnade mig ytterligare. Men jag var tvungen att ta en lååångprommis med Niklas (utan Piggly) för att kunna rensa sinnet och ”komma tillbaka”. Usch. Bland de vidrigaste dagarna i mitt liv faktiskt. Att ens tänka tanken att det är nåt lurt med ens barn är rentutsagt förjäkligt.

Men, nu är vi tillbaka på banan. Jag är mig själv igen, och Piggly är precis som vanligt. Vi ska kolla upp vevningarna när vi kommer hem, men det känns inte som att det är nåt vi behöver göra nununu. Phu. Vilken pärs.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..