Livet i ett kalenderformat nötskal

vanja wikström musik

Under rensningen i går snubblade jag över en massa minnen. Såklart. Som de här kalendrarna, som jag inte kunde låta bli att bläddra lite i, innan de åkte i sopen (jupp, jag slängde som en tok – är INTE sentimental på det sättet).

Och det är så galet vad olika de här åren var. 2009 var nog det mest spännande i mitt liv. Jag hade precis avslutat inspelningen av min debutplatta. Den hade tagit nästan fyra år att få ihop, i sjuttioarton olika studios i fyra länder med sextiofjorton olika producenter. Phu. Men nu var den äntliiiigen klar, och jag var mitt uppe i någon slags virvelvind av förberedelser inför Det Stora Skivsläppet som jag väntat på i hela mitt liv.

Jag flög fram och tillbaka till Paris (där mitt skivbolag fanns), spelade in en video i Lissabon, gjorde en direktsänd livekonsert i fransk nationell radio, gjorde press och intervjuer i Paris (först med en tolk, men sen på egen hand då skivbolaget tyckte att jag skötte mig så pass bra på franska), gick på massa galna fester och middagar, träffade en hel hög med skojigt folk med mera med mera. Det var crazy bananas. Och SÅ JÄVLA KUL.

Sen kom 2010. Det värsta året i mitt liv. Plattan funkade inte, och allt som jag hade väntat hela livet på skulle hända….hände inte. Istället tog det stopp. Tvärstopp. Det var liksom som att allt tog slut, precis när det skulle börja.

Kan tala om att 2010 bjussade på en livskris deluxe, för min del. Allt jag hade byggt hela min person på, min framtid, mitt LIV på var borta. Jag var ju liksom den där Tjejen Som Sjöng. Som Skrev Låtar. Som skulle Bli Popstjärna. Som alla liksom….trodde på. Ända sen jag gick på dagis så var jag nog (för många) den där Vanja som skulle BLI ARTIST. Och sen levererade jag inte när det gällde.

Det var fasansfullt. Så många sorgliga känslor inombords som fullkomligt sprängde sönder hela mitt väsen. Och så skamset. Jag hade ju misslyckats. Jag skämdes så, inför alla. Inför vänner och familj som hade trott på mig i så många år, inför skivbolaget som hade satsat så mycket pengar och engagemang. Men allra mest skämdes jag inför mig själv. Det fanns ju inte på kartan att det inte skulle bli som jag hade tänkt.

Ett tag kände jag revanschlusta. Jag skrev nya låtar, demade dem i min hemmastudio och bokade nya möten. Jagade nya branschkontakter som skulle kunna ta mig vidare. Men sen blev jag så trött, så trött så TRÖTT på hela alltet, och la ner. Jag var trött på att skriva låtar, trött på att  sjunga, trött på musikbranschen. Men framförallt trött på den jagade känsla jag haft i kroppen sen 15 år tillbaka, om inte mer.

Att ha ett tydligt mål är en välsignelse på många sätt, det guidar ens val i livet och gör det till viss del enklare att leva. Tycker jag. Man vet ju vart man är på väg, och väljer hela tiden det som tar en närmare målet.

Men. Det är såklart också en förbannelse, för blir det inte som man har tänkt, ja – då är det döden. I princip. Låter hårt, men jag tror alla som varit besatta av att nå ett mål kan relatera till den känslan; når jag inte målet så är livet inte värt att leva, typ.

Och det var precis så det kändes 2010. Det var nästan inte värt att leva. Av 365 dagar grät jag nog…365 dagar. Det var vidrigt. Jag hade ingen aning om vem jag var, om jag inte var den där Tjejen Som Höll På Med Musik. Och jag hade ingen aning om vad det skulle bli av mitt liv, om jag inte skulle Hålla På Med Musik.

För Hålla På Med Musik var nu plötsligt något jag inte ville göra längre. Luften hade gått ur mig, och allt som var kopplat till musik var bara fyllt med prestationsångest och andra jobbiga känslor. Det hade slutat vara roligt. Big time.

Men att ge upp nåt man kämpat för sen man var i dagisåldern var inte direkt lätt. Hela musikvärlden blev så stigmatiserad att jag hade svårt att ens se någon spela på Nyhetsmorgon, utan att känna mig som världens mest misslyckade mänska. Att titta på P3 Guld-galan fick mig att hulka hysteriskt. Av sorgsenhet och av skam. Och av skräcken inför framtiden – vad skulle det bli av mig nu?

Det enda som kändes skönt var att jag kommit fram till att lägga musiken på hyllan, i alla fall för en tid. Det kändes SKITSKÖNT. Det var en sån enorm lättnad, att slippa jagajagajaga det där MÅLET som ju hade varit MENINGEN MED LIVET så himla himla länge.

 

vanja wikström musik 2

Sen kom 2011. Jag började sakta men säkert må lite bättre. Och ungefär samtidigt som de första gröna knopparna sprack fram på träden, så satt jag och en tjej som hette Malin (som jag lärt känna i en klädbutik där jag jobbade extra) mittemot varandra på ett café vid Nytorget. Vi hade precis blivit uppsagda, då butiken vi jobbade i gått i konkurs.

Butiken sålde amningsbhar och plagg för gravida, men vi tyckte inte att utbudet var så värst härligt. Och över en kopp kaffe började vi två nyarbetslösa spåna… Varför fanns det bara så fula amningsbhar, och så tråkiga gravidkläder? Borde det inte gå att hitta finare grejer? Varför gör ingen det? Hmmm… Ska VI kanske göra det…?

Där och då föddes idén om GlamMom, och i augusti samma år lanserade vi vår webbshop. I takt med att idén om shoppen växte, så växte även jag. Och engagemanget i detta nya projekt gjorde underverk; för såväl mitt tilltufsade självförtroende som min livsglädje. Jag hade hittat något annat att lägga ner min själ i, och tack vare det blev livet roligt igen.

År 2012 var ett fantastiskt år. Fantastiskt slitsamt (vi jobbade häcken av oss), men också fantastiskt kul. Mot alla odds så hade jag hittat något som kändes – minst – lika roligt som att vara Hon Som Håller På Med Musik. Det trodde jag ALDRIG. Men så var det. Att bygga upp GlamMom engagerade mig precis lika mycket som musiken, och jag saknade inte sjungandet/spelandet/skrivandet för fem öre.

Det gör jag fortfarande inte. Numera sjunger jag hur och när och var jag vill, och helt utan press eller prestationsångest. Jag har ingen längtan överhuvudtaget tillbaka till musikindustrin, och det var väldigt länge sen jag fick en klump i magen av att se en annan artist uppträda. Nu njuter jag istället.

Att jag skulle kränga amningsbhar istället för att leverera hits är något som en 20-årig Vanja skulle vägrat att tro på. Att jag dessutom skulle vara TOKnöjd, och ÄLSKA det, skulle mitt tjugoåriga jag vägrat ännu mer att tro på.

Men precis så är det, så blev det. Och mitt trettiosexåriga jag kunde inte vara nöjdare. Jag vill absolut inte ha någonting ogjort, för jag har hittills haft en fantastiskt spännande livsresa. Och läskig. Och rolig. Och fruktansvärd. Och sorglig. Och underbar.

Och det är precis så det ska vara, livet slinker lite hit och lite dit. Men det fina i kråksången är, att även om man inte lyckas med det som man (just där och då) känner är det viktigaste i hela världen, så kan det bli bra ändå.

För precis så är livet: det blir kanske inte riktigt som man tänkt sig, men det blir bra ändå. Det kan till och med bli bättre. Och det är exakt så jag känner nu. Det blev inte som jag tänkte mig, men det blev…bättre.

  1. Vad fint och öppet skrivet.

    Är det något jag också lärt mig på gamla dagar är att det ryms fler liv i ett liv. Jag har levt ett antal olika där till synes obetydliga händelser tagit en på helt andra spår. Jag trodde aldrig jag skulle vara på den plats jag är i idag med tanke på hur jag mått vid olika tillfällen i livet.
    Livet alltså – vilken grej =)

  2. Freja skriver:

    Från hjärtat och alldeles underbart. Du har aldrig funderat på att skriva böcker? Du uttrycker dig så bra och har så sunda värderingar! Några bra och moderna barnböcker skulle kanske passa med det här nya projektet ni håller på med 🙂

  3. Julia skriver:

    Precis vad jag behövde läsa just nu. Tack Vanja för att du delar med dig! Du fick bördan på mina axlar att kännas lite lättare. Tack.

  4. Julia skriver:

    Oj vad jag ÄLSKADE detta inlägg, både innehållet och sättet du skriver på. Väldigt ärligt och inspirerande, tack för det.

  5. Vicki skriver:

    Härligt att läsa! Vilken resa vilket liv. Sicken inspo för den som känner igen sig i ditt 20-årig jag, oavsett vilken ålder man själv är i. Det ordnar sig alltid. Till det bättre.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..