Iggy kontra fluffet

vanja wikström lägenhet

vanja wikström lägenhet

vanja wikström lägenhet

vanja wikström lägenhet

vanja wikström lägenhet
Varje gång jag lägger upp inrednings/fluffinlägg så kommer det alltid ett par frågor om hur SJUTTSINGEN vi kan ha så mycket grejer framme samtidigt som en snart tvåårig herre huserar i lyan? Så jag tänkte att jag skulle svara på det. För som ni ser ovan så är vi ju inte direkt minimalister, det vet ni ju. Maximalism är nog mer vår melodi, eller – vi gillar grejer helt enkelt.

 

vanja wikström lägenhet

vanja wikström lägenhet

vanja wikström lägenhet
Så – vad är då vårt magiska recept? För nej – vi har verkligen inga problem alls med detta. Ekvationen småbarn + massa fluff funkar rätt bra här hemma i lyan.

Och jag tror jag vet vad det är som gör att det funkar. Och det är att Iggy är så VAN vid alla dessa grejer. Så de är helt enkelt inte så spännande. Vi har aldrig plockat undan någonting, av den enkla anledningen att jag varken kan eller vill leva ett flufflöst liv. Så därför har Iggy sedan han föddes befunnit sig i ett hem som är proppfullt med grejs.

När han började krypa/stå/gå lät vi allt vara som vanligt. Visst har han pillat på lite grejer, och det har han fått göra – under kontrollerade former he he. Har det varit något som är extra ömtåligt har vi sagt att nej, det där får man inte leka med. Och det har funkat.

 

vanja wikström lägenhet

vanja wikström lägenhet

vanja wikström lägenhet
När jag fluffat till något nytt område är det såklart lite extra spännande i kanske en dag, och då får han gå loss på grejerna. Vi plockar fram dem, leker med dem och avdramatiserar (blir såklart myyyyycket mer intressant att pilla på sånt man inte FÅR pilla på). Och sen är det bra, typ. Sen är han inte så intresserad längre.

Så dels tror jag på att avdramatisera grejerna – alltså låta kiddot leka med fluffet (medan man har koll som sagt och kan rädda ett eventuellt tapp i golvet eller så). Men framförallt så tror jag nog att tricket är att vi aldrig har plockat bort nåt, det har liksom alltid varit mycket grejer runt omkring Iggy. Vilket gör att han är van, och de blir inte så spännande.

Kommer vi hem till någon annan som har mycket saker framme är de superintressanta, så jag tror inte att Iggy saknar någon slags pet-gen. Jag tror mest på det där att han som sagt är uppväxt bland en rackarns massa bråte.

  1. Tror det är individuellt hur vilda och nyfikna barn är. Min son är försiktig men ändå nyfiken så hans små händer är och petar på allting han ser. Han är oftast försiktig men det har hänt att han tappat ömtåliga saker som gått sönder, så alla prydnadssaker i glas är bortplockat pga hans säkerhet.

  2. Enna skriver:

    Haha, sorry men jag börjar alltid skratta när jag läser meningar som ”Vi har aldrig gjort nån grej utav det så xxx är inte så intresserad av prydnadssaker.” Ni har ju inte behövt göra någon grej av det EFTERSOM xxx inte är intresserad av prydnadssaker. Barn är olika helt enkelt, bra om just era barn går ihop med er inredningsfilosofi… Hälsar matt mor till ett snart 2,5-årigt ingenjörsämne (ALLT ska undersökas och helst tas isär, gärna också sättas ihop igen om det går med hjälp av plastskruvmejsel och -hammare…)

  3. Hanna skriver:

    Våran äldsta dotter är 3 och hon har aldrig varit plockig, petat, rivit eller stoppat i munnen. Det har aldrig varit några problem. Tänkte lite som dig att fyfan vad vi lyckats bra, när alla andra ungar var på allting och rev och käkade på allt.

    Sen kom våran Iggy (yes här är jag igen och kommenterar

  4. Karin skriver:

    Såå heldige dere er da ! Savner virkelig å fluffe huset litt,etter snart 4 år uten pynteting…De har vi måttet gjemme vekk. Jeg tenker at unger er såå utrolig forskjellige.Ser det på mine to. Eldstemann på snart 4 har alltid revet i alt,mens minstejenta på snart 2 er ”lydigere” og ikke samme behovet for å teste grenser/gå over grenser. Jeg tror at barnets personlighet ofte er det som avgjør om noe funker eller ikke.

  5. Emma skriver:

    Nja, tror det mer är personlighet i sånt fall. Vi har haft hur mkt saker som helst framme men det hjälper inte. ALLT ska slitas ned på golvet bara. Oavsett hur mkt eller lite han får leka med det. Det spelar ingen roll vad man säger. Efter några månader tröttnar man på att plocka tillbaka saker från golvet. Och han är likadan hos mormor, etc. Så vi lever utan saker, DET håller på att ta livet av mig. Så jävla värdelöst att inte trivas hemma.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..