#TBT anno 1989

vanja wikström
I dag är det ju torsdag, så let´s do a #TBT! Den här gången letar vi oss tillbaks till 1989 och en elvaårig Vanja fyller år. Som alltid på min födelsedag fick jag frukost på sängen; en kalasbricka med mackor, varm choklad och blommor från trädgården. Åsså presenter.

Den här bilden är så rolig tycker jag, för den tar mig verkligen tillbaka till mitt flickrum i Hässelby. Mintgröna tapeter med mönster (HUR 80-taliga?!), Marilyn Monroe-affischer över hela rummet (var BESATT av denna kvinna, är det fortfarande även om jag inte har affischer på väggarna längre) och rosa rosa rosa.

Jag hade rosarandiga gardiner, och alla möbler (förutom sängen) i rummet hade jag och mamma målat rosa med svarta mönster. Man skymtar ena hörnet av mitt nattygsbord till vänster i bild. Fräsigt värre. Min telefon (på bilden syns dock bara vägghållaren, för på den tiden hade man ju VÄGGFASTA telefoner #KännerMigSåGammal) var givetvis rosa och svart den med.

Jag tycker att jag ser ganska glad ut på bilden, och det här var mestadels en bra tid som jag minns det. Jag har ju berättat förut att jag var mobbad under ett par år i låg/mellanstadiet, och när den här bilden togs hade jag äntligen fått byta skola, fått en nystart. Den nya klassen var fantastisk. Jag fick en massa kompisar, blev till och med ”populär”. Slapp bli kallad ”fetmadvärg”, bli utelåst och annat smått och gott på dagarna.

Innan jag började i den nya klassen minns jag att jag stod framför spegeln hemma och övade på att säga ”Jag heter Vanja” på ett sätt som inte skulle kunna reta upp nån. Som inte skulle kunna ge någon skäl att hitta fel på mig. Jag var livrädd för att även de i den nya klassen skulle tycka att jag var en utomjording som inte dög till nåt annat än att hacka på.

Som tur blev det inte så. Den korta tid jag gick i den skolan och i den klassen blev helt fantastisk, och definitivt en period i livet som stärkte upp mig som mänska. Jag började i den nya klassen efter halva femman, och lämnade den när det var dags att börja sjuan, för då hade jag fått ett positivt antagningsbesked från en musikskola inne i stan som jag hade kämpat så hårt för att ta mig in på.

Men jag är evigt tacksam att jag fick gå det där dryga året, mellanlanda mjukt bland alla fina mänskor. Få tillbaka lite självförtroende och självkänsla innan det var dags för ytterligare en ny skola och en ny klass.

Och det kanske är summan av kardemumman av det här blogginlägget – att även korta perioder kan göra långa intryck. Så man ska vara väldigt tacksam när fina saker inträffar – även om de inte pågår under så lång tid. Och uppskatta den tid man fick, istället för att förbanna att man inte fick mer.

  1. […] Den superhärliga klicken mänskor som jag fick äran att gå i sexan med (som jag nämnde i det här inlägget) innefattade även Ken. Rapparen, alltså. Han var liten, väldigt smal, hade ett stort kolabrunt […]

  2. Men åh herregud va söt! Du är dig lik fast ändå inte, och jag håller med Karolina att trots att man ser hur Iggy är lik Niklas(ögonen bland annat… man drunknar ju) så ser man definitivt att du är mamman!

    Hoppas ni alla tre har en bra fredag och en bra helg :*

  3. Off topic, men finns det en fräsig lock-tutorial någonstans? Jag har precis införskaffat en ghd styler men det bli inte alls så där snygga Vanja – lockar. Å förresten, tack för all pepp och vardagsglädje du sprider!

  4. Sofia skriver:

    Jag har precis samma syn på det året jag gick i sexan. Då hade jag äntligen fått byta skola från en klass där jag var den tysta tjejen som enligt klassiskt manér alltid blev placerad bredvid de stökiga killarna för att hålla ordning på dem. Samma killar som inte hade några skrupler för att berätta för mig hur ful jag var eftersom jag redan då börjat få acne och var lång och gänglig. I sexan hamnade jag i en väldigt liten klass där hälften av eleverna var nya, och äntligen fick jag bara vara en av alla andra och fick kompisar. Det var fantastiskt att äntligen kunna slappna av. Sedan hade jag otur både på högstadiet och gymnasiet och blev igen den där töntiga gängliga pluggisen med acne som bara pluggade och tränade simning på elitnivå vilket på mina skolor inte gav några coolhetspoäng överhuvudtaget.

    Och visst, jag har kämpat, och kämpar fortfarande, med min självbild och en känsla av att det är något fel på mig som gör att jag inte är älskvärd och att alla de vänner jag har nu i vuxen ålder kommer att lämna mig. Men jag försöker i svaga stunder att komma ihåg att jag egentligen bara haft otur när jag gick i skolan. Och det där enda året i sexan som jag verkligen trivdes i skolan är ett jättebra minne att ha för att påminna mig om att jag har ett värde trots att det finns rövhattar som gjorde sitt bästa för att jag skulle tro motsatsen.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..