ANNONS

#TBT / Vanja 14år

/

vanja wikström 14 år

Jag fick den här bilden på DM på Inspirationstagram nyligen. Hon som skickade den hade fotat av en gammal skolkatalog hemma hos sin brorsa och frågade ”Är det här du?”. Jajamensan! …sa jag. Himla bra detektivarbete måste jag säga.

Det här är mitt klassfoto från åttan. Året var 1992 och jag var 14 år gammal. Min lillasyster Stina som nu är 24 bast var bara några månader gammal. Som vanligt fick jag sitta ner på första raden när det var dags för klassfoto, jag var ALLTID för kort för att få stå upp.

Min älskade Pop Up-klocka från Swatch skymtar på vänster handled. Den var rackarns fräsig på den tiden (tyckte jag i alla fall). Man kunde nämligen klicka bort klockan från armbandet och sätta fast den någon annanstans. På sin tröja till exempel. Högst oklart varför man skulle vilja ha sin klocka någon annanstans än på sin handled, men som med många trender stod ju liksom inte själva funktionaliteten i fokus.

Högstadiet för mig var nog, precis som för många andra, en tid av osäkerhet och lätt förvirring. Vem var man egentligen? Vem ville man vara? Vem skulle man bli? Det enda jag var säker på var VAD jag skulle bli, och det var artist. Ingenting annat. Musik var the shit, och jag stod ofta och sjöng i omklädningsrummet vid jympasalen. Där var det sjukt bra akustik nämligen.

Högstadiet spenderade jag på en musikskola – Adolf Fredriks Musikklasser. För mig som kom från Hässelby och en klass med folk från alla världsdelar där ”svenskar” var i minoritet var det lite av en chock att komma till AF. Där var det minst sagt tvärtom. I min gamla skola var folk dessutom rätt så…avancerade, på olika plan. Det röktes både det ena och det andra, och det fanns nog en hel del som hade börjat utforska hela biten med kropp å kärlek också.

På AF möttes jag av en skola som bestod till 70% (kändes det i alla fall som) tjejer, och där många var frikyrkliga. Helt klart en helt annan värld. Och jag är SÅ glad att jag fick uppleva den. Och jag är SÅ glad att jag fick uppleva min skoltid i Hässelby. För att få leva i olika miljöer och möta olika typer av mänskor är bland det bästa och viktigaste som finns. Då utvecklar man förståelse, empati och tolerans.

Och man inser att bara för att en sak är THE SHIT på det ena stället, så räcker det med att åka 5 km i motsatt riktning för att inse att något helt annat är THE SHIT just där. Och båda är lika viktiga för de som är inblandade.

Det här gäller såklart livet i stort – att försöka uppleva olika miljöer, människor och kulturer tror jag är superviktigt. Jag ska göra det jag kan för att Iggy ska få göra det. För då inser vi ju det där som liksom är det viktigaste av allt – att hur olika vi än är på utsidan, och hur olika vi än lever – så är vi ändå så himla, himla lika.

8
0

Genom att klicka på "Skicka" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00