Tickande biologiska klockor och smarriga persiennsnören

Tack, tack, TACK hörrni, för responsen på det här inlägget. Så fint att ni delar med er, och så otroligt intressant att få läsa era tankar och funderingar kring det här med syskon till sitt barn – och denna förbenade tickande biologiska klocka. 
Beslut om att försöka skaffa barn är inte alltid lätta, inte heller själva genomförandet. Och om det väl blir något, så är det inte alltid helt lätt det heller. Det vet såväl vi som ni.
Men det som jag framförallt tar med mig från era stories är att hur kämpigt det än är och har varit – så är ett till barn aldrig något man ångrar. Det kändes fint att få höra, tycker jag.
Sen fick jag även ett bra handfast tips på Inspirationstagram som jag tänkte att jag måste föra vidare. För vi är tydligen ett helt gäng härinne vars klockor tickar. Jag ska ju gå och göra en ultraljudsundersökning hos min gynekolog inom kort, för att spana in äggen en smula. Och tydligen finns det något som heter AMH-prov; ett enkelt blodprov som (enligt Instagramkompisen, har ej 100% koll på detta själv) mäter äggreserven så att man får en hint om framtida preggomöjligheter. Låter ju toppen tycker jag, ett sånt ska jag be att få göra. Återkommer när det är gjort, så får ni mer info om hur det funkar.
Vi får se vart det här tar vägen för just mig och Niklas, men jag börjar med ett besök hos gynekologen i alla fall. Så tar vi det därifrån.
Nu tänkte jag bjussa på några bilder på en nio månader gammal Iggly, sittandes på sin absoluta favoritplats vid den tidpunkten – skyltfönstret på pappas gamla butik 6/5/4.
De sex månader som Niklas var föräldraledig var detta favoritplatsen att hänga på på dagarna. Där fanns alltid en massa kompisar till la papa, och Iggy trivdes som fisken i vattnet med att både krypa runt på butiksgolvet och att sitta och spana i skyltfönstret. Där kunde man leka med persiennsnöret, till exempel!
…som också var rätt gött att snaska på.
Min goda lilla (verkligen lilla!) unge!
Klicka gärna på hjärtat så jag vet vilka inlägg ni gillar bäst!
  1. Åh underbara Vanja, tack för att du delar med dig av även de privata delarna av livet. Måste fråga dig (och alla ni andra bloggläsare): Jag är en tjej som fyller 35 år i sommar. Lever ihop med en 7 år yngre sambo och vi har inga barn. Har haft en lång diskussion med honom i detta ämne då jag känner att min biologiska klocka tickar medan han inte känner sig redo för kiddos riktigt ännu. Läste ditt inlägg då du skrev att du skulle gå och kontrollera dina ägg. Tänkte då att det vore perfekt även för mig då jag då skulle få reda på om jag behöver skynda på eller om vi kan ge det några år. Ringde igår till min lokala gynmottagning. De kunde inte hjälpa mig utan hänvisade till till Aleris gynmottagning. Där sa de att jag enbart kunde få göra en fertilitetsutredning och hänvisade mig i sin tur till reproduktionsmottagning. Nu blir jag förvirrad här med alla hänvisningar till olika ställen. Men ska inte detta gå att få? Ge mig gärna tips vart jag ska vända mig. Vi har ju inte ens börjat våra försök så en fertilitetsutredning känns som fel ställe. Kram

    1. Finis! Jag pratade med en läkarkompis som specialiserar sig på gynekologi i helgen, och han sa att varken ultraljud (som jag nämnt i bloggen tidigare ) eller ett så kallat AMH-test egentligen ger klara besked om äggreserven, utan mer undersöker att ägglossningen funkar som den ska (obs obs är ej läkare själv så minns inte exakt hur han beskrev det, men summan av kardemumman var i alla fall att de inte är några säkra sätt att få reda på hur fertil man är). Han tyckte i stället att man skulle se till hur kroppen fungerat hittills (har man regelbunden mens? Har man varit gravid tidigare? etc), för att få ett hum om allt är som det ska eller inte. Men jag tycker såhär – gå till gynekologen och gör en vanlig undersökning, se till att de har ultraljud där så att de kan kolla att allt ser ut som det ska. Sen tycker jag du ska snacka med din kille och säga att klockan tickar och att det är läge att börja snacka barn nu. Jag hör ju på dig att du vill ha barn, och eftersom du tyvärr inte har resten av livet på dig (som han<) så måste ni ta frågan på allvar. Det handlar ju liksom inte om att byta lägenhet, utan om något fundamentalt superviktigt. I vår situation var det ju Niklas som pushade på barn medan jag var motstridig, och jag kan säga att jag hade nog inte ens börjat tänka på barn överhuvudtaget knappt, om inte han pushat frågan med jämna mellanrum. Men han fick mig att tänka på det, och fick mig att se det mysiga med kids på stan osv och det väckte nåt i mig. Så jagtror på att göra samma sak med din kille - prata om det med jämna mellanrum, visa på det fina med att skaffa barn tillsammans - och få honom att förstå att detta inte är möjligt att avvakta med hur länge som helst. PUSS! <3

  2. Tess skriver:

    Ja, den där j*kla klockan alltså…hahaha… Jag hade ingen sådan innan jag fick barn. Men efter att jag fick ett barn så började den ticka. Så konstigt! Önskar ett barn till, men vi får se hur det blir med det. Hade Hyperemesis Gravidarum under första graviditeten och det är stor risk att man får det igen… Vet inte om lusten till ett barn till övervinner känslan om att jag inte orkar gå genom det där igen…

  3. Amanda skriver:

    Men åååh, sista bilden är ju bara för ljuv <3

    Dina tankar låter sunda, en sak i taget liksom. Det ska verkligen bli intressant att läsa om ultraljudet och detta blodprov jag aldrig ens hört talas om! <3

  4. skriver:

    Sötaste lilla bebis Iggy ⭐️?

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..