ETT SYSKON TILL IGGY OCH TANKAR OM FERTILITET KRING 40

Kej, så i dag var jag hos gynkan (tack för stöd och pepp angående detta märkliga). Det gick hur bra som helst, jag har verkligen en så fantastiskt bra gynekolog. Mer bekväm än vad hon gör mig i den där utsatta situationen kommer jag nog aldrig att kunna bli. Mysig belysning, klassisk musik som spelar. Varsamt och förklarande sätt. TACK!

Varför var jag där då? Dels ville jag ha en rutinundersökning för att liksom kolla att allt var som det skulle, och dels ville jag prata fertilitet, ålder och fler kids. Eftersom jag vet att det är fler än jag som har funderingar kring just det här med ålder vs barn, så tänker jag att jag delar med mig av vad min gynekolog sa. Goda goda bilder på en liten liten Iggy får illustrera detta inlägg, bra pepp inför (den skräckförtjusta) tanken på fler kids tänker jag.

Titta vilken liiiiiten rackare! Här var han bara några månader. Min lilla nos.?

På rutinundersökningen såg allt tippetopp ut, och att veta att det inte finns några myom eller knutar någonstans som kan stöka till en eventuell preggofiering var skönt att höra. Så det borde ni som också är sugna på fler kids undersöka, tänker jag.

Oj. ”Ni som OCKSÅ är sugna på fler kids.” Skrev jag det nyss? Hmmm. Ja, det känns nästan lite läskigt att skriva ut det, men det verkar som att jag och Niklas ändå kommer försöka styra upp en illbatting till. Vi känner båda att Iggy (och vi också såklart) skulle ha så mycket glädje för resten av livet av ett syskon, så vi måste liksom give it a try.

Obs obs att vi inte har ”satt igång” och obs obs att vi inte riiiktigt landat i detta än heller. Vi har kommit så pass långt att vi insett att vi glömt av det som var mest jobbigt för oss, vilket framförallt var perioden mellan 6 månader och 2 år. Då hade vi det satan i gatan-kämpigt som ni vet. Men risken att det ska bli lika kaosigt en andra gång känns inte så stor. Framförallt för att jag och Niklas nu har en helt annan kunskapsbank att ösa från vad gäller alltifrån sovrutiner (både våra egna och ett barns) till hur vi ska jobba bäst som team.

Så vi kommer försöka, så får vi se om och när det går. Vet inte om jag kommer skriva så mycket om själva ”försöksprylen” i el bloggo, känns lite stressande att liksom ha publik vad gäller nåt sånt här. Iggy fick vi ju till på första försöket, men (detta var till exempel en av grejerna jag pratade med gynekologen om) förmodligen kommer det ta mycket längre tid den här gången eftersom jag nu är nästan fyra år äldre. Om det ens går, det vet vi ju inte.

Men. Nu vet ni alltså att vi landat i att YES, vi vill försöka få ett till barn. #Gaaaahhhh

Så – tillbaka till gynkan! Rutinundersökningen såg strålande ut, livmodern var tippetopp och allt var allmänt happy clappy. Hon kikade med ultraljud, vilket jag också skulle rekommendera er som vill gå å kolla upp er. Då ser man ju verkligen hela insidan, vilket känns tryggt.

Eftersom jag nämnt att jag ville prata fertilitet så spanade hon även in mina äggstockar och såg att det fanns många fina äggblåsor där. Eftersom min mens är oförändrad (cykeln har inte blivit kortare eller annorlunda mot vad den brukar) och blödningarna likaså så sa gynekologen att summan av kardemumman är att allt såg jättebra ut och min fertilitet torde vara bra.

Obs obs (många obs obs i det här i lägget, allvarliga grejor vi snackar om ju) att jag inte är medicinskt kunnig utan bara återberättar hur jag uppfattade besöket och informationen. Det går såklart inte att säga att jag har 100% chans att bli på smällen, men av vad hon kunde se så såg allt så bra ut som det kunde. Och det var ungefär det jag behövde veta.

Sen betyder det BARA att det ser toppen ut just precis nu. Eftersom jag blir äldre så kan det här såklart ändras i morgon, så hon rådde oss till att börja försöka rätt omgående om det är så att vi vill ha fler barn. Just eftersom man inte vet hur kroppen förändras och eftersom det kan ta mycket längre tid nu iom min ålder. Men hon såg inga tecken på att klimakteriet var på ingång, baserat på undersökningen och den information jag gav om min mens, min hälsa etc. Tänker att detta kan vara ganska skönt att gå och få uppkollat, ni som också fnurlar på barn och inte är purunga längre.

Hon sa också att fertiliteten går ner drastiskt efter 40 för i princip alla kvinnor. Hårt att säga kanske, men så är det ju och det måste man ha i bakhuvudet.

Hursomhelst. I och med detta känner jag mig så trygg som jag kan bli på att allt är ok och att mina chanser att bli preggo är rätt goda. Jag känner dock inte att vi kan (som vi kanske hade tänkt) chilla ett år med att försöka, utan tycker att vi nog måste börja få fjutt på den här resan rätt så omgående. Tar det ett halvår eller ett år innan jag har tur nog att bli gravid, så är det ju faktiskt väldans lång tid tills barnet skulle komma. Och då hinner vi ju få vår njut-tid (eftersom det är så himla smooth samling just nu och vi mår så bra och är så lyckliga) med Iggy och som familj innan bebiskaoset brakar loss.

För yes, det kommer bli ett kaos. Två barn är såklart double the joy, men jag har inga illusioner om att det inte kommer bli svinjobbigt OCKSÅ. Tänker dock att Iggy kommer vara så pass gammal att han kommer kunna hjälpa till, och att vi ju numera vet att det där riktigt, riktigt jobbiga (som vi upplevde det) GÅR ÖVER.

Men om jag hade fått välja skulle jag nog få vår bebis, njuta av en liten asmysig krabat som man kan gosa med konstant i sex månader, och sen spola fram till tvåårsdagen. Bli inte arga på mig nu, men så känner jag faktiskt. Fast vad sjuttsingen, om vi nu lyckas producera en till liten mänska kanske allt blir annorlunda, och kanske kommer vi att ÄLSKA åldern 6 månader till två år? Who knows? Förhoppningsvis får vi se.

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

  1. Sophie skriver:

    Åh, vad härligt med positiva nyheter. Lycka till! Förresten, hur hittar man en sådan fantastisk gynekolog?

    1. Jag googlade. 🙂 Hon heter Anette Sjösten och jobbar på läkargruppen Victoria på Medborgarplatsen. Jättebra verkligen. 🙂

  2. Märta skriver:

    Mina erfarenheter då med nr 2. Första halvåret var en dröm trots kolikbebis. Upplevde inte grejen med bebis lika jobbig som första gången, kanske berodde det på bebisen som liksom var mer rutinbunden med regelbundna sömntider och länge sov han också, inte korta intervaller på 20 min som nr 1 gjorde vilket gjorde mig mindre slutkörd. Men vad hände efter 6 månader? Jo bebisen började resa sig upp mot möbler och genast blev ju storisen som förbytt och började slå och knuffa mini. Det var typ nu den mörkaste svärtan jag någonsin upplevt i livet inträffade. Inte en sekund kunde jag lämna dem ifred utan bråk och så var det till dess att mini blev 1 år. Relationen till min man då? Svårt att laga allt mellan oss efter alla fula ord som sagts i utmattningsdimman. Hur kommer man tillbaks till pirret? Vi kämpar och fyller på med energi när barnen sover. Men känns alltid som vi hamnar på minus. Japp, inte så roligt inlägg kanske men varför ska inte det som doftar annat än nyponros få existera? Försöker se utmaningar som utvecklingsfaser för mig själv. För jag kan ju trots all utmattning i samband med barnen ändå nu känns att jag liksom lever för någon annan för första gången i mitt liv och det är det finaste jag varit med om.

    1. Tack finnig för att du delar med dig. Så fint skrivet. Kan också till 100% känna igen mig i det där att leva för någon annan. kanske extra fint när man (som jag i alla fall) varit väldigt fokuserad på migmigmig fram tills dess att jag fick barn. Tycker det är grymt viktigt att få höra och kunna berätta alla delar av föräldraskapet, jag och Niklas tänker att det ju är en period, sen är det kaosigaste över och man återkommer till rutiner, kärlekspirr och annat. Kram! <3

  3. Denice skriver:

    Du ger mig hopp Vanja, vet du det?! Nej hur skulle du kunna veta det men nu vet du! Jag, nyss fyllda 37 och längtar efter barn. Min man, 27år inte så stressad över barn…ja och där är jag i mitten av alla känslor. Men du ger mig hopp!!!

    1. Men å, vad fint. <3 Tycker dock att i en sån här tokviktig fråga måste åldern få gå före ev "inte känna sig redo" etc. Man är ju liksom aldrig redo ändå, och sjukt ovärt att vänta för länge så att man missar tåget. Upp med frågan på tapeten, för både dig å honom tycker jag. PUSS! <3

  4. Elin skriver:

    Åh så roligt!!! Hoppas verkligen det går vägen för er!? Kram!

  5. Åhh fina Vanja, fint och rörande. Hoppas det går vägen för er och det blir en baby och syskon till grodan. Har följt dig sen gravid vecka för vecka, vore så kul att följa nått liknande på er youtube kanal. Lycka till.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..