ANNONS

LÄTTAD MEN KOMMER ÄNDÅ GÅ PÅ NÅLAR I DAG…

/

HERREMINJEEEE! Nu är semestern över, och i dag är första riktiga jobbdagen på över fem veckor. Men. Det är sekundärt. Vad som verkligen varit denna måndags stora fokus är att Iggy i dag börjar på sin nya förskola.

Vi har såklart taggat till honom på den med jämna mellanrum under sommaren, och pratat mer om den nu senaste veckan så att han skulle vara lite mentalt förberedd. Vi har pratat om alla roliga saker det finns att leka med på nya föriset, alla kompisar som kommer vara där (många av barnen från Iggys gamla föris hänger med till nya) – och om att det såklart är lite läskigt när man ska göra saker för allra första gången på ett nytt ställe. Och att alla känner så.

Iggy själv har pendlat mellan att inte vilja börja alls, till att lyriskt prata om de roliga saker han sett när han varit där på besök. Och i morse var det dags för första lämningen.

Under morgonen har vi också peppat och pratat om nya föriset, och sen gick Niklas och lämnade. Jag blir så känslosam i såna här lägen, så det fanns en stor risk att jag skulle börja gråta. Och det hade INTE varit bra, så Niklas fick äran att inviga nya förislämningen.

Medan de traskade iväg satt jag här hemma med en mage i uppror och känslorna på utsidan. HUR SKULLE DET GÅ? Skulle det bli gråt? Skulle Niklas behöva lämna en ledsen liten Iggy, på en ny plats, bland pedagoger han inte känner?

Men. Det gick BRA. De nya pedagogerna kändes väldigt fina, och hälsade direkt med namn ”Hej Iggy, välkommen!”. En av pedagogerna från hans gamla föris har dessutom hängt med till nya stället, så hon var också där. En stor trygghet. Och så de ”gamla” kompisarna såklart.

Niklas och Iggy hängde runt ett slag tillsammans (på nya föriset lämnar vi i en park, inte på själva förskolan), och sen sa Niklas att det var dags att gå och jobba. Och de sa hejdå. Inga tårar, utan det kändes bra tyckte Niklas.

Självklart var det en ängslig stund när pappa hade gått (Niklas stod och kikade ett slag bakom en häck vid parken) där en liten groda mest stod och tittade sig omkring med stora ögon. Men sen slank han bort till klätterställningen och sina gamla kompisar och började leka. Då kände sig Niklas trygg med att gå.

PUST. Alltså, lättnaden när Niklas ringde och berättade hur det hade gått… Halleluja vad skönt det var att höra! FINNS det nåt värre än att behöva se sitt barn i en utsatt situation? Så otroligt glad över att det faktiskt gick så bra som det kunde gå. Ska bli väldigt spännande att hämta Iggy i eftermiddag, och få höra om hans dag. Förhoppningsvis är det en exalterad unge med massor att berätta som vi får hämta.

Vi har sagt till honom att vi kommer tidigt, och att vi sen ska gå och köpa en eltandborste ihop. Han brukar använda min, men nu ska han få en egen barnvariant. Det ser han fram emot. Jag och Niklas tänker också att vi går och fikar efteråt, och pratar om dagen. Hur modig Iggy varit som gått till ett helt nytt ställe och fixat det så bra. Att det är okej att vara nervös, att alla är det inför nya situationer – även mammor och pappor.

Kommer gå lite som på nålar i dag ändå, och varje gång det ringer kommer jag fasa för att det är nya föriset som hör av sig och säger att Iggy är ledsen. Men jag tror inte det kommer hända. Vi får se. Håll tummarna för oss!

8
0

Genom att klicka på "Skicka" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00