NÄR LIVET ÖVERRASKAR EN SÅDÄR GENOMLJUVLIGT

Jag är SÅ GLAD att jag kom iväg på den här resan. SÅ TACKSAM. När Jossan och jag pratade om möjligheten att åka iväg på det här första gången, så var min blixtsnabba spontana tanke: ”Mysigt värre, men nääää det går ju inte”. På grund av Niklas insomni och det eventuella kaos och höga emotionella pris som vi kunde få betala för att jag skulle vara borta flera dagar OCH nätter i rad.

Men upplägget var liksom bara FÖR bra för att jag skulle kunna släppa det, så efter att initialt ha tackat nej så pratade jag ihop mig med Niklas – som absolut tyckte att jag skulle åka.

Jag var VÄLDIGT tveksam, grät en skvätt och såg de värsta av scenarier framför mig; ett kiddo som vaknar flertalet gånger per natt och en utmattad Niklas som efter tre sömnlösa nätter och nada underlättning från mig på någon front dagtid skulle vara ett utbränt, ångestproppat vrak när jag kom hem.

Men efter att ha pratat igenom hur det skulle kunna bli, så kom vi fram till att det ändå fanns en chans att detta skulle funka:

1 // Iggy sover mycket bättre numera – ibland hela natten igenom utan ett enda uppvak. Så SÅ många extra väckningar (utöver det vanliga sömnkaoset Niklas lever med) skulle det kanske inte behöva bli.

2 // Vi skulle ju ha föris på dagtid, så skulle det bli noll sömn för Niklas del handlar det ju inte om att ratta kiddo mol allena från morgon till kväll, utan före och efter jobbet (för ja, det är just det där med att ta hand om någon annan när man själv är ett utbränt, ångestfyllt vrak som är det trixiga).

3 // Vi kunde förbereda alla inblandade svärmödrar och mor- och farföräldrar på att de kanske skulle behöva rycka in om sömnen uteblev helt.

Så vi bestämde oss för att jag skulle åka. Och jag är så innerligt glad för det, för vi har haft helt ljuvliga dagar här i Bretagne. Och jag har verkligen kunnat njuta till fullo, eftersom Niklas skickat bilder, små videoklipp och sms där han berättat att det faktiskt fortsatt att gå rätt BRA (!!!) därhemma.

Hans sömn är såklart sämre än vanligt, men inte katastrof. Allt FUNKAR, och grodan fortsätter på sitt guldgossespår. LÄTTNADEN, över att få de sms:en alltså.

Och just att jag fått veta att allt är okej därhemma har gjort att jag verkligen kunnat slappna av och NJUTA här. Njuta av att få bo på en oändligt vacker plats, njuta av att få sova ensam (vara ifred!) i ett härligt hotellrum, njuta av att få äta lokalt producerad ekologisk mat (trerätters till både lunch OCH middag – varje dag!) och njuta av att få uppleva nya människor och nya omgivningar PÅ EGEN HAND. Det var så enormt länge sen.

Den här känslan har jag i kroppen just nu. Så himla fint.

Att få sätta en tredagarsresa på listan över fina saker som hänt detta Njutningens År är oväntat, magiskt och bara så genomljuvligt. Och såklart ett fint kvitto på att livet ständigt rör sig framåt, och ständigt överraskar.

  1. E skriver:

    Jag hoppas inte detta är en för personlig fråga, ta bort den i så fall. Jag har ju varit med och kommenterat på ämnet tidigare eftersom jag verkligen känner igen mig (min familj) i er situation. Det är magiskt att få barn men också jobbigt på ett sätt som är helt obeskrivligt för någon som inte lider av sömnproblem etc. Vår lilla är snart 9 månader och det blir ju lättare och lättare. Att se ett sånt här inlägg från dig gör verkligen att jag känner hopp om framtiden också. MEN, det här med syskon alltså… Vi pratar om det en del hemma, inte för att det är aktuellt just nu och inte heller på flera år men är det värt att göra allt det här igen? Om det nu blir lättare, varför inte njuta av det? Samtidigt som det vore fint med ett syskon till ens ljuvliga, älskade lilla barn. Önskar att jag kunde lägga syskontankar på hyllan eftersom det som sagt inte är aktuellt ALLS, men det känns lite som man ”måste” vilja ha syskon i dagens samhälle. Hur tänker ni kring detta?

    1. Hej finis- Å, jag/vi förstår dig/er SÅ VÄL. Såhär känner jag: strunta HELT i syskontankarna för tillfället. Skulle ni köra på nu ”bara för att” skulle ni med stor sannolikhet köra er själva och er relation i botten. Vänta, och kommer suget efter syskon om några år så kommer det. Då har ni hunnit få perspektiv på småbarnstiden, ni vet vad för fint ”pris” man får iom att kiddot är större och har blivit en helt egen och underbar liten person, och framförallt – ni vet att DET BLIR LÄTTARE. För vår del fanns det inte på kartan öht med syskon fram tills för omkring ett drygt halvår sen. INTE PÅ KARTAN. Visst, man kände att man kanske erövade sitt barn ngt genom att eventuellt inte ge honom ett syskon, men den känslan vägde INTE upp den kaotiska tanken på att försöka skaffa ett till barn, mitt i virverlvindskaoset. NEJ. Men. Sen gick tiden. När Iggy blev 2 blev allt lättare. Vi kunde prata med honom, han kunde gå – och de nattliga uppvaken blev glesare. Han blev ”lättare”. Sen fyllde han 3 och då kom revolutionen. Då kändes det helt plötsligt som en EASY RIDE att ha barn (!!!), en galen känsla för oss som haft det så jobbigt och tyckt att det varit enormt krävande. Men det var som att där vid två, tre års ålder – då kunde vi skörda. Allt som vi hade lagt in i form av jobb de första åren betalade sig, och vi fick ett (jämförsningsvis) enkelt barn och ett enkelt liv. Om ekvationen tidigare hade varit 80% jobbigt och 20% härligt att ha barn den första tiden, så blev den nu den omvända. Och så har det varit sen dess. Och DÅ kunde vi börja tänka på syskon. Så nu försöker vi få till ett sånt. Vi känner också att om vi får till ett barn igen, så kommer det INTE bli lika bökigt nästa gång. Vi är mycket tryggare som päron och kommer strunta i ALLT som skrivs och ges råd om, och bara utgå från VÅR familj och fokusera på vad som funkar för OSS. Dessutom vet vi nu hur vi (jag och Niklas) funkar bäst som team, och – det viktigaste av allt – vi vet att DET GÅR ÖVER. Det jobbiga. Som ”värst” är det tre år vi ska ta oss igenom, men har vi fixat det en gång under mycket svårare omständigheter kommer vi fixa det igen. Och förmodligen kommer det gå mycket bättre nästa gång, eftersom vi nu också vet på ett annat plan vad vi ska förvänta oss. Så – mitt råd till er är att släpp allt vad syskontankar heter – och fokusera på nuet. Förutsatt att du inte är 45 år så har ni tid på er, TA DEN. Att skaffa barna bara för att man ”ska” blir inte bra, särskilt inte när ni är så sårbara som nu. Ta er ut ur kaoset, njut av lugnet som kommer efter (för det kommer, jag lovar :-D) och återvänd sen till sykontankarna. PUSS Å KRAM!

  2. Ååååh vad härligt och höra Vanja, vad glad jag blir för din skull att du kommit iväg på den här resan och att du mår bra!! <3

  3. Sofie skriver:

    Hej fina du! Härligt att du unnar dig och åker på så fin resa 🙂 Tänkte bara höra om Niklas har provat knackpunkten? Finns en mottagning på sturegatan. Jag har själv blivit fri mitt sockerberoende efter fått behandling där och jag vet att min kusin gått där för sina sömnproblem som inte finns idag efter gått på behandling där. Har Niklas provat det? Äter han sömnpiller? Kram! <3

    1. Tack gulle. Nej, det har han inte testat – tack för tipset, det ska vi kolla upp! Han äter inte sömnpiller, det är ingen långsiktig lösning utan bara ngt man kan ta till vid enstaka nödbehov. Kram”!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..