Gravidvecka 17 – magen har landat!

 

Eftersom jag skrivit en hemlig dagbok redan från gravidvecka 3, så tänker jag såklart fortsätta att skriva om alla veckor framöver också. Kände att det blir bra att göra de här inläggen på söndagar, eftersom vi går in i nya veckor på måndagar.

Så nu kör vi igång med detta från och med nu återkommande inslag på el bloggo. Och vi börjar såklart med veckan jag befinner mig i just nu – gravidvecka 17!

Det här får nog lite klassas som Veckan Då Magen Landade. Hittills har jag inte känt av den så mycket (inte alls nästan), knappt märkt att den varit där. Det har den heller inte riktigt varit. Tror det beror på att jag har lång överkropp, så bebisen har mycket space att bygga bo på.

Det var samma sak med Iggy, även då fick jag en synlig mage ganska sent. Trodde dock att det skulle gå mycket snabbare den här gången, eftersom man ju hört att ”omgång 2 ser man höggravid ut redan i vecka 6”, typ. Men så upplever inte jag det alls.

Däremot har jag nu börjat känna av den när jag drar upp knäna mot magen. Då buktar det ut, där det inte brukar bukta. Känns mysigt tycker jag, att detta lilla liv nu liksom verkligen börjar ta plats.

Det är dock mest fysiskt som det tar plats. I mitt psyke har det faktiskt knappt fått något utrymme alls ännu. Och tänker jag på det så…känner jag inte så mycket.

Vilket inte är så konstigt, eftersom jag tror att jag undermedvetet jämför detta lilla pyre med det ljuvligt goda lilla barn jag ju redan har, på utsidan av magen. Ett barn som går och pratar, och vars fantastiska personlighet jag hela tiden lär känna. I jämförelse med det känns inte pyret i magen så intressant.

Med Iggy i magen var det annorlunda. Då var ju själva grejen med ATT FÅ BARN så enormt stor. ALLT var spännande! Och missförstå mig rätt här nu, självklart är det stort även denna gång. Men det ÄR svårare att engagera sig i ett outvecklat pyre man inte känner, när man dels har cirkus 100% mindre tid än förra vändan, och dels har världens godaste barn i familjen redan – som är en PERSON.

Kanske att detta förändras om några veckor, när vi får reda på om det är en liten snubbe eller en liten brutta som lurar därinne. Då kanske det blir lättare att knyta an? Vi får se.

Nytt för denna vecka är också att magen (livmodern?) börjat krampa en smula. Det händer då och då, och är ganska så oskönt. Läser mig till i min gravidapp (YES! Jag har äntligen skaffat en ha ha!) att pyret är omkring 18 cm nu och väger runt 180 gram. Det känns så STORT tycker jag, inte så konstigt kanske att det börjar kännas att det är någon som härjar runt därinne.

Och på tal om att härja – så inbillar jag mig att jag börjar känna små rörelser i magen. Men det kan lika gärna vara pruttar som far runt. Minns att det var väääldans förvirrande det där, med Iggy. Men till slut förstod jag att eftersom de där pruttarna liksom aldrig slank UT, så var det förmodligen han som röjde runt.

Jehupp, det var nog det jag hade att tillföra om vecka 17. Har vi några preggosar härinne i bloggosfären som är i samma vecka? Håller ni med mig om ovan? Berätta GÄRNA hur ni upplever den här veckan, vore så himla kul att höra!

Klicka gärna på hjärtat nedan så att jag vet vilka inlägg ni gillar bäst!

SparaSpara

  1. Oj, vilken inspirerande blogg du har! Undrar om jag möjligen får ställa en helt random fråga här till dig? Undrar om du skulle vilja dela med dig av vad du använder för hudvårdsprodukter i ansiktet? Eller om du vill länka om du tidigare inlägg om du skrivit om det redan? Många kramar! 🙂

  2. Elin skriver:

    Jag är i v16 nu och har en son på 2 1/5 år. Jag känner precis igen mig i det du skriver! Med första graviditeten var allt så spännande och jag googlade om allt man skulle känna och göra och köpa osv, men nu har jag knappt reflekterat över att jag är gravid. Har också precis skaffat en app, haha. Är så klart superglad! Men nu börjar magen synas lite och som du skriver kanske det blir lättare att knyta an efter UL när vi får veta vem som gömmer sig där inne 🙂

  3. Emelie skriver:

    Hej Vanja! Vad roligt att få följa din graviditet igen. Min flicka är nu åtta månader men minns graviditeten som en speciell tid. Under jusst denna tid minns jag att graviditeten inte kändes så mycket. Illamåendet var borta och det var nästan som vanligt. Men när jag sedan kände små bubblor i vecka 18 kändes det verkligare. Hoppas du också får uppleva allt du önskar!

  4. Så fin du är! Har följt dig ett par år faktiskt, dock varit dålig på att lämna avtryck i bloggen. Kikar mest på instagram 😊 stort grattis till graviditeten!! Började skriva om anknytning men kändes svagt att inte presentera sig, så här kommer en bok:

    Jag är i vecka 18 med mitt första barn. Kommer att bli en ung mamma, 24 år nu med sambo på 22 år. Bor uppe i Umeå och jobbar på IKSU – en stor träningsanläggning i stan.

    Inväntar ultraljud 4/12 och längtar efter att få veta vad som lurar där inne. Just nu är BF 26/4 😊

    Jag längtar verkligen efter bäbis och trots att vi inte planerade ett barn precis detta år så har tanken av ett(vårt) varit fantastisk! Vi har en magisk relation sedan 8 år tillbaka och har verkligen utvecklats & växt upp med och tack vare varandra. Jag känner mig SÅ trygg med min Jonas.

    Men! Jag har från starten av graviditeten också haft svårt att anknyta, även nu. Har också lite svårt att t.ex möta(känslomässigt) min mamma som är superladdad på allt som har att göra med barnbarn, hon kan knappt föra ett vanligt samtal utan att referera till moderskap/bäbis. Hoppas också att alla sprudlande känslor kommer med UL! Tror att jag kanske begränsar mina känslor lite innan man riktigt förstått vad som finns och ATT det finns något därinne.

    Min mage stack också iväg vecka 17! Var i Stockholm på idrottsgala i helgen och visade upp den för första gången 😊 läskigt! Gabriellpallin heter jag på Instagram men är dålig på att ladda upp.

    Kram till er!

    1. Tjena finis! Vad KUL med en presentation, och så roligt att du valde att lämna ett avtryck. GRATTIS till bebisen! Och du, det där med att man har svårt att knyta an – egentligen är det ju nästan märkligare att man KAN knyta an, till någon man aldrig träffat, inte har en ANING om vem det är och som man inte kan relatera till på något annat sätt än att PERSONEN VÄXER OCH BOR I ENS MAGE – vilket i sig ju är helt bananas ha ha. Så jag tycker inte det är konstigt alls. Att din mamma kan leva aig in i det på ett annorlunda sätt är ju helt naturligt – hon HAR ju bar, och vet vad det innebär. Men det har inte du, än. En sak vet jag dock säkert – det här är INGENTING att oroa sig för, på NÅT sätt. Den där anknytningen KOMMER. I promise. Den går liksom inte att undvika ha ha. Förr eller senare är den där, och då är du kär för livet. Puss!

  5. Anna skriver:

    Åh vad fin du är! Grattis😍 Följde dig under vecka för vecka då jag var gravid med första (tror jag det var) och nu ligger jag en vecka före dig fast med tredje barnet. Ska bli superkul att följa dig. Känner igen mig i allt du skriver om det psykiska. Kände precis samma sak med andra barnet så jag vet att det kommer. Men kan erkänna att det tog lite längre tid med anknytningen till andra barnet. Kommer exakt ihåg när jag kände ”shit jag ÄLSKAR dig” och då var hon över en månad😁 Som du säger så är man ju totalt uppslukad första gången så då hinner man kanske få dom känslorna innan. Vi gjorde också nipt men vill vänta med kön till rul som är imorgon. Önskar att jag klarar att inte ta reda på det alls men det går inte😂

    Ha det!
    Kram Anna

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..