Svar på frågorna, del 1 – och SKÄMMES TAMEJFAN!

 

Tänkte roa mig (och er!) med att svara på en del av de undringar som rasslade in när vi hade frågestund i veckan. Det var en väääldans massa frågor (KUL!), så jag får dela upp det och ta ett gäng i taget. Tänker också att de saker som många av er frågade om (hur Iggy reagerade när han fick reda på att han skulle få ett syskon, vill jag föda med planerat kejsarsnitt även denna gång, vad ska Basilika heta etc) gör jag enskilda inlägg om, så att jag kan fördjupa mig en smula i dem. Men nu kör vi!

Hur fotar du samt efterbehandlar du dina outfitbilder?
Hur jag fotar beror på vem jag har i närheten. Gäller det outfits så får den som står närmast plåta ha ha, ofta blir det Jossan. När jag plåtar mig själv hemma är det antingen Niklas som står bakom kameran, men nu har jag mer och mer gått över till att använda självutlösare och det är SÅ kul! Då slipper man vara beroende av någon dessutom och kan ”gå loss” lite mer eftersom ingen annan ser en🙈.

För att redigera har jag använt mig av appen VSCO de senaste två åren. Där gillar jag filtren HB1, HB2, H4 och F2 mest. Jag alternerar mellan dem, och justerar sen exponering, kontrast, mättnad och temperatur framförallt – beroende på hur bilden ser ut. Har dock preciiiis köpt Lightroom och är SÅ TAGGAD på att börja använda det! Vill hitta några favoritpresents att ladda ner bara, tipsa gärna om ni har några snajdiga att rekommendera!

<<<<
åt år sen gjorde jag en guide till hur jag redigerar mina bilder, slink in här om ni vill kika!

<<<<
ndrat min redigeringsstil en del sen dess, men guiden är ändå bra.

Hur tog ni steget att försöka bli gravida? Velade ni in i det sista eller kändes det självklart? När vi väl hade bestämt oss så körde vi på rätt hårt he he. Köpte ägglossningsstickor och gick all in, typ. Läs mer om det i min hemliga graviddagbok som jag började skriva i gravidvecka 3! Och när vi väl tagit beslutet att försöka oss på ett syskon kändes det 100% självklart. Intressant, eftersom det inte hade funnits på kartan i flera år att vi skulle ha fler barn. Som jag och Jossan brukar säga i poddisen: ”You know when you know”, antar jag.💞

Undrar hur det känns att vara gravid igen efter ett snitt. Känns det nåt i ärret? Rolig fråga! Nej, det känns ingenting i ärret, har faktiskt inte ens tänkt på att man skulle kunna känna något där.

Googlade fram dessa gamla bilder på mig själv, från 10 veckor efter snittet. Då såg ärret ut såhär. Nu är det mycket blekare, tänker aldrig ens på att jag har det. Har noll besvär av det. Läs mer i kategorin Kejsarsnitt, ni som vill. I min gamla blogg hittas äldre inlägg om kejsarsnitt också för er som är intresserade.

Hur tänker ni kring sömn och bebis? Har ni funderat på hur ni ska göra rent praktiskt med två barn? Eftersom Niklas lider av insomni så är det uteslutet att bebisen kan sova i samma rum som honom eftersom den kommer vakna flera gånger per natt. Vi har inte riktigt bestämt hur vi ska göra än, men en idé är att Iggy flyttar in till Niklas (eftersom han numera sover nästan hela natten), och att jag och bebisen tar Iggys rum. Funkar det inte att Iggy sover med Niklas så får jag och kidsen sova i ett rum till en början. Det löser sig, och vi får göra det som är bäst för teamet helt enkelt.

Hur ska ni göra med föräldraledigheten? Förra gången delade vi 50/50, det kommer vi förmodligen göra nu också. Sen är ju båda våra yrken väldigt fria, flexibla och flytande, så vi tar det lite som det kommer. Jag måste ju dock kunna fortsätta jobba (med blogg, podd, IG och YT) så även under min föräldraledighet kommer jag behöva spränga in ett par timmars jobb varje dag. Det får vi lösa.

Jag undrar om du skulle kunna berätta lite om vad för hudvårdsprodukter du använder nu när du är gravid? Förra gången slutade jag använda min retinolkräm (stark A-vitamin) som jag har på natten. Det har jag inte gjort den här gången. Det finns inget som säger att den mängd A-vitamin (A-vitamin i stora mängder tidigt i graviditeten kan ge risk för fosterskador) som återfinns i en hudkräm är tillräckligt mycket för att det ska påverka. Men förra gången kändes det bättre rent psykiskt att pausa den under preggofieringen. Så resonerar jag inte denna gång, har googlat och rådfrågat min hudterapeut och känner mig trygg med att fortsätta använda min retinolkräm.

De här produkterna använder jag varje dag, här hittas ett ingående inlägg om min hudvårdsrutin.

Har en super snabb fråga: vart är dina underbara halsband som du har på dig på bilderna ifrån? Stort tack, kram! Stjärnan kommer från By Boe och guldplattan där det står GRL PWR från Thomas Sabo. Fick även en del frågor om jeansen, de är från Dr Denim, modellen heter nåt med Retro men jag tror tyvärr inte att den finns kvar. Synd, så perfekt!

När du skriver dina blogginlägg etc. tänker du framför dig någon bloggläsare som person, på hela mängden läsare, eller skriver du det som bara för dig själv? Hur ser din ”typiska följare” ut/hurudan är hen i dina tankar? Eftersom det redan från början varit så otroligt bra stämning här i el bloggo, och ett sånt grymt UTBYTE (ni har hjälpt mig med SÅ mycket de här åren!💝) har jag alltid känt att ni som läser och följer är lite av mitt virtuella tjejgäng. Ni känns som mina kompisar. Och precis som mina irl-kompisar är ni rasande snälla, och för det mesta tycker vi nog rätt lika – men ibland ifrågasätter ni mig (bra!). Dock alltid med respekt, precis som mina vänner irl.

Jag har extremt få gånger känt mig påhoppad här i el bloggo. I går var dock ett undantag, och inte en dag som för min del kommer gå till historien som en av mina favoritdagar i bloggosfären. I går kände jag att respekten för mig som individ tappades. JA, det tog lång tid innan jag kunde publicera inlägget om vilket kön det är på vår bebis. Nåt som berodde dels på att jag hade ASMYCKET att göra, och inte kunde prioritera att skriva det inlägget det första jag gjorde på morgonen. Och förutom att skriva ett inlägg så ska det finnas bildmaterial. Hade ju knäppt några bilder under själva undersökningen på MVC, men sen ville jag fota de fina ultraljudsbilderna, nåt som TAR TID. Sen ska bilderna redigeras och inlägget skrivas. Allt som allt tar det ett par timmar. Nåt som jag kunde börja med först på eftermiddagen. Men redan då hade de arga kommentarerna börjat trilla in – både här och på Inspirationstagram. Och läs det där igen – ”de arga kommentarerna”. De ARGA kommentarerna?! Hur kan NÅGON tycka sig ha rätt att BLI ARG på mig för att jag inte skriver ett inlägg i bloggen som passar just deras tidsplan? Jag hade sagt att inlägget skulle komma under fredagen, att det blev sent berodde dels på att jag som sagt hade mycket att göra, men också på att det (såklart) blev tekniskt strul när jag väl skulle publicera. Jag tidsinställde inlägget och förutsatte att det (som alltid) skulle funka. Sen upptäckte jag att de ARGA kommentarerna fortsatte att ösa in. Nu skulle folk ”aldrig klicka sig in på bloggen igen”, de var ”oerhört besvikna” på mig – och ALLT jag gör nuförtiden är tydligen ”business”, och ska mitt ofödda barn ”redan vara en del av din affärsidé”? Jag var tydligen helt plötsligt en sån som gjorde ”allt för klick och trafik”.

Jag fick ont i magen. Jag fick ont I SJÄLEN. Jag upptäckte att inlägget inte hade tidsinställts (ni som följde min instastory i går fick hänga med i min frustration), försökte publicera igen – det misslyckades. Försökte igen – det misslyckades. Var stressad som FAN, samtidigt som de ARGA mänskorna fortsatte att vara ARGA, samtidigt som jag försökte bjuda på ännu en dag av underhållning för dessa ARGA människor. Jag mådde pyton, och för första gången någonsin kände jag att att jag ville stänga ner allt vad sociala medier heter. Ska man behöva MÅ DÅLIGT I SJÄLEN samma dag som man ska berätta nåt stort och fantastiskt om sin lilla bebis i magen?

Nej – SKÄMMES TAMEJFAN vill jag säga till er som skrev de här kommentarerna. Jag hoppas innerligt att de skrevs av några av er som hittat hit nyligen, och inte av er som följt mig länge. Er tror jag bättre om. Ni KÄNNER mig bättre än såhär. Ni har respekten och förtroendet för mig, som gjort att det varit ROLIGT och GIVANDE att blogga i fyra år. Men ska utbytet förvandlas till KRAV, nä – då vill jag faktiskt inte vara med längre.

På femte (!) försöket funkade tekniken och inlägget kom upp. Men istället för att ha känslan av att få bjuda på något roligt och fint i kroppen, så var jag genomsvettig, sönderstressad – och ledsen. Besviken. Arg. Kanske var jag mest arg på mig själv för att jag lät de där kommentarerna om hur genomusel jag var krypa in under skinnet. För att de fick mig att må dåligt – på riktigt. För att de fick mig att känna hemska känslor istället för fina, när jag ville vara glad och bjuda på något härligt – och DELA det med er. Och istället för att få glädje tillbaka över att jag ens VILLE dela det, så fick jag skäll och ruttna tomater för att jag inte delade informationen på ”rätt” tid.

På ett sätt får jag väl ta det som en komplimang. Ni är många som är engagerade, och det är fint. Och såklart är de flesta av er fantastiska på att ge stöd och pepp och glädje. Men ni som blev så arga (tycker fortfarande att det är HELT BISARRT att ni tycker er ha rätt att bli upprörda över att inlägget kom sent, se er om i världen och få lite perspektiv på saker att VERKLIGEN bli arg över!) – ert engagemang vill jag nog inte ha faktiskt. Så om ni gör verklighet av era hot om att aldrig någonsin klicka er tillbaka hit, så blir jag bara glad. Jag vill inte ha era krav och er negativitet. Jag skriver den här bloggen på MINA villkor – ingen annans. Det är därför jag kan vara både personlig och privat, just för att jag får göra den här resan på MITT SÄTT. Som JAG vill. Så har det alltid varit, och så kommer det förbli. Har exakt NOLL intresse av ett upprört kommentarsfält som drar mycket klick och trafik – men som kostar på nåt enormt (för min del i alla fall) rent psykiskt. Nej tack.

Men. Efter en natts sömn och några timmars funderande har jag såklart landat i att dessa ARGA mänskor bara är en liten, liten del av el bloggos bloggosfär. En liten, liten del som förhoppningsvis inte visar sig här igen. Jag är ingen upprorsmakare, så vill man ha någon att uppröras över och skälla på kommer jag nog vara en rätt tråkig bloggperson att följa. Ni hittar nog någon annan att vara arg på. Eller förhoppningsvis så slutar ni vara arga överhuvudtaget, och inser att ni faktiskt inte har RÄTT att kräva vissa saker av de som skapar innehållet ni konsumerar. SÄRSKILT inte när ni inte har en susning om vad som pågår bakom kulisserna.

Så. Jag känner fortfarande (som jag alltid gjort, med en bump in the road i går) att jag kan uttrycka mina innersta tankar här, och att de landar väl. Hos förstående, empatiska och respektfulla mänskor. Jag vill aldrig, aldrig ALDRIG vara utan er faktiskt. Ni har gett och ger mig så oerhört mycket på så många plan.😚 Så nu får jag citera Knugen återigen – och vända blad. Nu sätter vi punkt för det här trista.

Vad gäller mina ”typiska följare” så frågade jag ju er i ett inlägg i somras vilka ni är, och nästan 300 av er svarade vilket var galet kul! Har ju lovat att göra en sammanställning av alla svar och skriva ett inlägg om er, mina fina blogoliner, och det kommer. Snart, promise!❤️

Har du någon gång varit i Finland? Var isåfall och vad gjorde du, gillade du? Jag bodde i Helsingfors några veckor cirka 1996 när jag satt med i European Youth Parliament under min gymnasietid. Bodde hos en underbar familj som älskade Lill Lindfors (jag upptäckte hennes magiska röst och musik tack vare dem), och jag minns att jag var SÅ FÖRVÅNAD över att de hade en bastu i lägenheten. Blev ännu mer förvånad när de sa att typ ALLA hade det. Finländare gillar sina saunas helt klart!😅

Har varit i Helsingsfors någon gång efter det också, en weekend med Niklas för länge sen minns jag. Min bild av den staden är att den är galet vacker. Vi åt fisk i bröd som vi köpte nere vid hamnen, shoppade i alla fräsiga butiker och hade askul på Linnanmäki!

Du har ju skrivit mycket om egentid och att du trivs i ditt eget sällskap, att du gärna väljer en hemmakväll framför en serie etc. Har det alltid varit så (även innan du fick barn)? När jag läser bloggar som har STORA sociala umgängen kan jag känna mig som världens tråkigaste person som gärna väljer en hemmakväll och som har några få nära kompisar. Mitt liv känns så grått och tråkigt i jämförelse… Hur resonerar du kring kompistid/egentid/partnertid och har det förändrats från att du var i tjugoårsåldern tills nu, eller har du alltid haft samma behov? // Sveriges tråkigaste 23-åring 😉 Jag har alltid varit lite av en eremit. Det bästa jag vet har alltid varit att få vara ensam hemma i soffan, med goda grejer att äta och nåt roligt/intressant/spännande att konsumera. Det är lätt att påverkas av hur andra lever sina liv och tro att man ”måste” vara toksocial/båtluffa i asien/annat som ”alla” gör, men man får inte glömma att ALLTID utgå ifrån sig själv. Vi är olika som mänskor, och skulle jag bli tvingad att leva Paris Hiltons liv skulle jag må PISS. Och skulle hon tvingas leva mitt liv skulle hon med största sannolikhet må piss. Glöm inte bort att du lever ditt liv för DIN skull, så utgå från det som gör att just DU mår bra.💝

Del 2 av frågestunden kommer inom kort!

SparaSpara

  1. Ester skriver:

    Hej! Vanja, jag måste säga att jag blev chockad över hatet som du fick ta. Förstås inte hur någon har samvete att skriva sådana kommentarer till dig som är sådär snäll, ärlig och god i dina inlägg. Jag har följt dig och Josefin nu i några år. Ni är två fina tjejer som inspirerat mig väldigt mycket. Alltid när jag känner mig nere så sätter jag på Josefin och Vanjas podcast eller kollar på ett klipp från era youtubekanaler. Ibland sitter jag med mamma och tittar på de ljuvliga ögonblicken som fångats av Iggy på film. Måste också säga att du är så duktig med Iggy, vore intresserad att höra någon gång vad du tycker är viktigt när man uppfostrar ett barn. Något att snacka om i podden kanske? 😉 Tack för att du är den du är och hälsa Jossan! Kärlek till er!

    1. Tack SNÄLLA! Vilken otroligt fin pepp! Ska givetvis hälsa Jossan också. Och BRA IDÈ att snacka uppfostran, kanske borde skriva nåt om det i el bloggo också. Hmmm.. Ska försöka få till nåt bra, kram!

  2. Linnea skriver:

    Wow. Wow wow wow. Time to take a chill pill. Stackars Vanja! Nä men allvarligt, när man känner behov av att posta sådana kommentarer är det nog dags att se över sitt eget liv och sin personliga hälsa för ingen människa som är nöjd och glad med sin tillvaro kan väl känna att det är okej att trycka ner någon sådär?? Blir rädd för människor typ. Börjar undra om folk ens fattar att du är en riktigt människa?

    Jättestarkt av dig att orka fortsätta och inte påverkas i allt för stor utsträckning, hade jag vart du så hade jag nog ba ”slipp då, det blir tamefan inget jävla inlägg” och typ gråtit en skvätt. Heja Vanja!

  3. Alltså fina fina kära du!!! Jag får också ont i magen!! Hur kan folk förmå sig att skriva sådär. USCH. Hejdå på dem!! ❤️ KRAM!!!

  4. Petra skriver:

    Heja dig Vanja! Jag förstår att du blir ledsen att negativa kommentarer som du gav exempel på ovan. När man ska dela med sig av en så stor och fin sak om sin bebis i magen vill man inte att det ska finnas en gnutta ångest involverat.💔 Jag vet att det är lättare sagt än gjort, men fokusera på allt fint stöd och engagemang som finns här istället!❤️

  5. Elin skriver:

    Jag fick helt ont i hjärtat av din instastory när du var helt ledsen och stressad. Ville bara krama om dig! Och säga att du gör ett riktigt grymt och inspirerande jobb. Vissa människor är helt enkelt inte riktigt kloka.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..