Gravidvecka 20 – bebisskräcken börjar krypa under skinnet…

 

Det är söndag, och det betyder uppdatering på gravidveckafronten, woohooo! Nu är jag och Basilika i gravidvecka 20, vad tycker vi om de senaste 7 dagarna då?

Magen har som ni ser spurtat på ganska bra. Känns naturligt eftersom vi ju nu nått halvtid. HALVTID hörrni! Gaaaaahhhh… Det får en att tänka en smula.

Att begåvas med den här lilla bebisen är skräckblandad förtjusning. Förtjusning för att vi ju nu vet hur ORIMLIGT mycket man kommer älska denna lilla mänska, och sicket rackarns lyckopiller hon kommer vara för oss.

Skräck eftersom vi dels kommer fösas tillbaks till bebisträsket (varken min eller Niklas direkta favoritplats), men också för att det är lite läskigt att vända uppåner på vårt för tillfället väldigt bekväma och enkla barnliv.

Den lilla, lilla bruttan som bor inne i magen kommer ha en stoooooor inverkan på våra liv, det vet vi. Kärlek, lycka, yada yada yada – yes. Men det kommer framförallt längre fram. För oss gick gränsen när vi liksom kom över bökighetspuckeln vid år 2. Och när vi passerade år 3 blev vardagen med kiddo jämförelsevis easy f*cking peasy. Vi fick tillbaka stora delar av våra gamla liv (frihet och sömn exempelvis), och med oss i vardagen var nu en liten klok och ljuvlig person – som gick att resonera med och som konstant spred lycka omkring sig.

Meeeeeen… Innan vi kom till detta otroligt njutbara stadie där vi befinner oss nu så var det ett par års SLIT. De första sex månaderna var nemas problemas, då var Iggy mest ett gosigt knyte som låg å sov. Men tiden mellan månad 7 och 2 år var KÄMPIG. Framförallt på grund av att Niklas blev totalt uppfuckad av ytterligare påfrestningar på sömnfronten (ÄNNU mindre sömn än vanligt + att man skulle ut med trippelt så mycket energi som vanligt var en usel kombo), nåt som påverkade såväl hans psykiska hälsa som vårt förhållande nåt enormt (vi pratade ju väldigt personligt om det i två youtubeklipp, del 1 hittas här och del 2 hittas här).

Men också för att varken jag eller Niklas tyckte att tiden fram till ca år 2 var så särskilt rolig. Innan Iggy kunde gå, prata och befinna sig i någorlunda samma begreppsfär som vi, var det mycket bök och stök utan att man fick så mycket tillbaka. Ingen av oss är heller särskilt roade av att leka och underhålla ett så litet barn. Men när Iggy fyllde två vände det, och sen dess har vårt utbyte och vår relation växt för varje dag som gått.

Jag förstår att det kan låta hårt att säga, särskilt om man haft en helt annan upplevelse av de två första åren av ens barns liv. Men det här med föräldraskap ÄR enormt subjektivt, så jag hoppas jag får lite svängrum här att uttrycka hur det var just för mig och för oss.💘

Varken jag eller Niklas är därför särskilt taggade på bebistiden igen, och hade det funnits en Fast Forward-knapp på Basilika som gav oss en färdig tvååring hade vi tryckt på den. Men men – man vet heller aldrig. Kanske blir det mycket lättare denna gång (det borde det bli med tanke på all erfarenhet vi skaffat oss sen Iggys bebistid), och kanske får vi denna gång ett barn som sover. Det kommer i så fall bidra nåt enormt till att den här vändan blir enklare.

Av de jag pratat med som upplevt de första åren på samma sätt som vi, har dock (samtliga faktiskt) tyckt att just den där ”komma över puckeln”-känslan infunnit sig mycket tidigare med kiddo nr två. Någon tyckte att det blev lättare redan efter ett år. Och skulle det bli så, är ingen gladare än vi.

Vi får ta det som det kommer helt enkelt, och rida ut (den eventuella) stormen tills vindarna vänder. Den här gången vet vi ju att bebistiden faktiskt är begränsad, och att när vändningen väl kommer så är ALLT man lagt in i ekvationen värt det. Flera gånger om. Och den vetskapen kommer göra mycket i kommande kämpiga stunder.

Men – tillbaka till gravidvecka 20! Nåt jag märkt av rent fysiskt är framförallt två saker:

  1. Mitt behov av att kissa är ungefär sisådär tredubblat.💦Vilket är rätt så rackarns störigt på nätterna.
  2. Mitt behov av att snaska på nåt är sisådär fyr…nääää –  femdubblat. Jag vill småäta KONSTANT. Hittills har det därför blivit en vääääldans massa gotte som slunkit ner i magen.🍭En spontansnickers på väg hem från mataffären, en gotteskål som åker fram VARJE kväll istället för på fredagar och lördagar, plötsliga behov av att rafsa igenom köksskåpen för att finna ”skatter” som gamla sega maränger eller en sked honung…😬

Tyckte därför att det var skönt att höra att mitt blodsockervärde var så bra, när jag var hos PT-Robert. Misstänkte att jag skulle få skäll på den fronten. Men. Nu när jag ju faktiskt tagit tag i min fysiska hälsa, känns det inte så himlans bra att tugga på socker hela tiden. Så i dag var jag och länsade frukthyllan på ICA på lyxgrejer. Bär, mandariner och goda krispiga äpplen. Planen är de ska få bli mina vardagsgottisar, så får jag såklart (som vanligt) gå loss på rediga sockerbomber på helgen. Men att konstant tugga i sig godis känns inte hållbart. Inte i nästan sex månader till.

På boobfronten intet nytt (tackålov). De har stannat av, och gör inte lika ont längre. Hoppas de håller sig på mattan resten av tiden. Träffade min magiska kompis Picklan i fredags (som numera rattar min gamla bebis GlamMom), och hon hade med sig ett gäng amningsbhar som jag kunde ta med hem och prova. Kommer ju inte i någon av mina egna längre, och ska jag ändå köpa nya just nu är det lika bra att det är amningsvarianter tänker jag. Tycker den här och de här modellerna är tokfina, så hoppas att någon av dem passar mig. Har inte hunnit prova igenom än, kanske blir det av i kväll. Håll tummarna för att mina boobs hittar nya snajdiga (och bekväma!) hem.

Gravidappen talar om för mig att Basilika har begåvats med ögonfransar, och eventuellt lite hår på huvudet nu. Fräsigt! Den berättar också att fram tills vecka 20 växer alla foster ganska lika. Men från och med nu kan det vara stora skillnader på tillväxt. Spännande att se om ni som är preggofierade i ungefär samma vecka som jag kommer märka av detta. Kanske kan ni inte relatera lika mycket i dessa söndagsbetraktelser framöver? Vore otroligt roligt att få veta lite om hur ni mår, och hur er preggovecka varit. Dela gäääärna med er i kommentarsfältet, tror att alla preggosar som läser el bloggo skulle tycka det var superkul!😍

Det var alles för denna söndagsuppdatering. Nu ser både jag och Basilika fram emot att rocka vecka 21!🎉💃🏼

Läs om gravidvecka 19 här!
Läs om gravidvecka 18 här!
Läs om gravidvecka 17 här!
Läs min hemliga graviddagbok (vecka 3-16) här!

  1. Therese skriver:

    Hej Vanja!
    Första gången jag kommenterar 😊 Har tidigare följt er på YouTube, men brukar inte läsa så mycket bloggar. Jag är gravid i v. 19, 6 dagar efter dig. Så himla roligt att läsa om din graviditet, eftersom jag känner igen mig så mycket. Dock väntar jag första barnet så jag vet inte alls vad som väntar mig i vår. Har förstått att du hade svårt för bebistiden och undrar därför om du har några tips till mig som aldrig upplevt det tidigare? Hade du gjort något annorlunda om du kunde? Känner att jag är i behov av lite ”överlevnadstips” kanske 😆

    Kram Therese

    1. GRATTIS! Det absolut bästa tipset jag kan ge är att lyssna INÅT och utgå från vad som passar bäst för just ER familj, med de medlemmar som ingår i den. Vi gjorde felet att lyssna för mycket på råd utifrån (helt naturligt, man är ju osäker i sin nya roll och tar gärna emot hjälp så det är lätt hänt) och det ställde till det rätt rejält. Tex gick vi på det där med att ”alla” barn ska sova kl 20, börja varv a ner någon timma innan. Eftersom vi trodde så mycket att det skulle vara så fick vi vidriga nattningar som varade i timtal, med ledset och skrikande barn och föräldrar med ångest så fort kvällen närmade sig. När vi efter ett halvår fattade att just VÅRT barn hade mycket mindre sömnbehov än andra och inte blev TRÖTT förrän ca 21.30, så löste sig allt. Han fick vara uppe med oss, och somna i soffan istället. När han blev trött. Då blev livet toppen, inget ledset barn,. inga föräldrar med ångest. Istället för att vi (som vi hajade först i efterhand) försökte tvinga honom att sova kl 20, när ”alla barn” ska somna. Hade vi varit uppmärksamma nog att lyssna inåt och SE vårt barn istället för att ängsligt blicka utåt mot hur ”alla andra” gjorde, så hade vi nog sluppit eller åtminstone halverat den där asjobbiga tiden. Så summan av kardemumman är att utgår från vad som passar just ER och ERT barn, fokusera på det. Och ta hjälp såklart när ni känner er vilsna, men kom ihåg att alla barn är olika, alla familjer är olika opch därför fungerar olika saker för olika mänskor. Det finns inga säkra succerecept. Kram!

  2. M skriver:

    Wow vilken fin mage!!!! Jag skrev för ett tag sen att jag just hittat dig igen och att det kändes extra kul för att vi försöker få en bebis nr 2 och little did I know så var jag faktiskt gravid när jag skrev det och är nu i vecka 7! Fortfarande väldigt tidigt men ändå..!!! Så peppigt

    Jag har inte alls samma upplevelse som ni från de första 1,5 åren med mitt första barn men kan ändå tänka mig att det på många sätt blir lättare med barn nr 2 (och på andra sätt säkert jobbigare i och med att man ska rodda två barn…) men just för att man redan nu mentalt förbereder sig. Det är samma för oss även om vi hade annat vi kanske kände var jobbigt – denna gång vet vi att det kan bli jobbigt, vi vet vilka delar som kan bli jobbigt för just oss och hur vi kanske skall hantera det redan från början och man vet också att det bara är en kort period. Chocken blir förhoppningsvis inte lika stor och förväntningarna är kanske mer ”realistiska”. Första gången har man ju verkligen ingen aning om vad man ger sig in på!

  3. Hej 🙂 Här väntar vi vårt första barn, en liten flicka. Är snart i vecka 32 och magen den bara växer och växer, lilla godingen i magen sparkar och dansar rundt där inne. Njuter det max! Alltid undrat hur det känns att vara gravid, och nu när jag vet de kan jag verkligen säga att det är den mest underbara känslan! Njuter varenda spark och knuff.
    Kul att följa din graviditet och vill bara säga att du är en stor glädje spridare, tack för de. Kram

  4. Amen!
    Känner exakt samma. Vill bara ha en typ 2,5åring direkt Tack. Är gravid i vecka 32 kanske? Inte riktigt lika noga denna gång. Har en 3,5åring hemma som är i en ljuvlig fas just nu. Han är underbar, nu. Jag tyckte också att de första åren va jäkligt slitsamma. Det sociala livet blir så jäkla eftersatt. Längtar såklart efter mitt goda barn men vet också att jag kommer tycka livet är pissjobbigt varje natt och morgon i ca 2årstid 🖒🖒

  5. Erika skriver:

    Så mysigt med graviduppdatering 😃🙆‍♀️ Är inte gravid själv men har en 1,5 åring och jobbar på syskon till honom. Hoppas också på en tjej denna gång så det känns så skönt att få kika in här och läsa era tankar och känslor kring det här med att hoppas på ett visst kön då jag i min umgängeskrets mött väldigt mycket negativa kommentarer kring det. Heja er och tack för en bra blogg 💓

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..