En paniksituation som ledde till nåt fantastiskt

 

Måste berätta en grej som jag tycker är så häftig, och som hände förra veckan. Eftersom vi som ni vet drar iväg på semester i två veckor alldeles strax, så behövde både jag och Niklas verkligen jobba in ganska mycket direkt efter nyår för att kunna slappna av när vi är borta. Vi hade därför anmält Iggy till julföris första veckan i januari.

Julföris var på en annan förskola, med (för Iggy) nya pedagoger men med några barn som han kände. När jag lämnade honom första dagen så gick det (efter lite inledande osäkerhet) bra, och när vi hämtade hade allt gått bra enligt pedagoger och även enligt Iggy.

Men. Dag två tog det tvärstopp. När vi skulle slinka iväg till julföris la sig Iggy på golvet och TOKSKREK, han ville absolut, ABSOLUT inte tillbaka. Jag tror inte att det handlade om nåt mer än att det var lite okänt, läskigt och ovant (inget ont om förisen alltså💘) – men när ens unge gör så solklart för en vad han vill och INTE vill – ja, då blir det satan i gatan hjärtskärande att gå emot hans vilja. Och eftersom både jag och Niklas ändå är egenföretagare och KAN vara flexibla och rucka på jobbplaner, så bestämde vi oss för att han skulle få vara hemma istället.

Min första känsla var lättnad över att i hjärtat ha haft möjlighet att ta vad som kändes som rätt beslut – men paniken infann sig strax därefter. Att bli av med EN HEL JOBBVECKA var inte möjligt. Iggy är usel på att leka själv, och tanken på att behöva bygga kojor och leka rollspel med gossedjur i fem dagar (och behöva jobba på nätterna för att fixa schemat) var inte mysig. Alls.

Men då gjorde vi som så att vi förklarade för Iggy att om han skulle kunna vara hemma, så var mamma och pappa TVUNGNA att jobba – och han skulle behöva leka själv. Om han inte kunde roa sig själv, så var det andra alternativet julföris. Och vad hände? Jo – han hajade PRECIS, och uppförde sig som en liten självroande ÄNGEL – HELA VECKAN…!

Både jag och Niklas var faktiskt chockade över hur bra det gick. Och så sjukt impade över att Iggy verkligen förstod allvaret. Han tittade på sin padda (satt bredvid oss och ”jobbade”😂), lekte med lego, körde rollekar med sina gossedjur. Ja, han LEKTE SJÄLV på ett helt strålande vis. Sen tog vi lunchraster tillsammans allihop, och någon enstaka lekpaus då och då. Men det gick verkligen över all förväntan.

Det jag tycker är så coolt med detta är:

  1. Jag visste att Iggy liksom ”hajade” grejer, men att det var på DEN HÄR nivån trodde jag faktiskt inte. Att han kunde ta sånt ansvar, ha sån förståelse och lägga så mycket engagemang på att fixa en situation som han insåg var viktig var så sabla coolt att få uppleva.
  2. Hade vi inte mer eller mindre tvingats till att pusha honom på det här viset hade vi säkert fått vänta läääänge till med att se ovan egenskaper såhär pass utvecklade. Ibland är det bra att bli tvungen att pusha fram sånt som leder till utveckling.

Kan tänka mig att såna här saker kommer fortare för de som får flera barn tätare. Har man ytterligare ett barn att ta hänsyn till GÅR det såklart inte att konstant vara medlekare. Så det här var verkligen bra för oss, att vi liksom blev pushade till detta. Nu har vi fått bättre koll på vad Iggy faktiskt är kapabel till, och det känns också otroligt skönt inför Basilikas ankomst – att Iggy verkligen kommer att förstå när det inte är läge att böka osv. Känns sjukt bra faktiskt, han kommer liksom HAJA.

Under veckan hängde Iggy med till Drömmis när det var poddinspelningsdags.

Där finns en rolig fåtölj att klättra på. Som han byggt en koja bakom.

Tittut!

Mammas goda groda. Mammas STORA groda. Så himla fint att det blev hela den här julföriskaosprylen ändå. På så sätt vi fick ju vi faktiskt upptäcka mer av vår lilla unge, och vad han faktiskt är kapabel till. 💘

  1. Louise skriver:

    Men åh va duktig Iggy är som förstod att ni var tvungna o jobba. 🙂 En stor stjärna till Iggy.

  2. Zara skriver:

    Wow, vad Iggy liknar dig nu! Han har likadana smilgropar <3

    Ett trick som brukar funka på kids, men som även jag brukar ta till för saker som känns tråkiga, är att leka att man gör allt så som man hade iscensatt tråkvuxenbeteende genom lek som typ femåring. När räkningar ska betalas kan man med all fördel sätta på sig kavaj och pärlörhängen, sätta upp håret i knut och ha stilettklackar inomhus (eller ja, detta var mina dåtida barnideal för en bankkvinna 🙄) Eller vad man nu vill leka! Typ ”nu ska Iggy gå till jobbet, sätt på hörlurarna och hör av dig i messenger när du vill ta lunch”

  3. Nelly skriver:

    Åh Iggy är så härlig, i alla dina härliga inlägg och instastories! Ett vandrande lyckopiller, även för oss som inte känner honom 🙂
    Smyger in lite kärlek till dig också Vanja, underbar blogg och podd, kan inte vara nere när jag läser dina inlägg!
    Kärlek från Göteborg 🙂

  4. Agnes skriver:

    Intressant och bra jobbat Iggy (i dubbel bemärkelse hehe)!

    Vi försöker peppa vårt barn (3,5 år) att leka mer själv. Blev typ lite svårare när hon blev storasyster tror jag dock. Alltså, ännu mer behov av närhet och bekräftelse. Men nu har hon varit syskon i 9 månader och dessutom blivit lite äldre = lättare.
    /Trogen bloggläsare som sällan kommenterar

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..