Gravidvecka 28 – separationsångest, och fuckar vi upp vårt liv nu?

 

Ännu en söndag har landat – och likaså ännu en graviduppdatering! Nu är vi ju tillbaka i Estocolmo igen, på gott…och ont. Bokstavligen, ont.

Nåt jag inte tänkte på i Sri Lanka, men som damp ner som en kniv i ryggen (också, bokstavligen) så fort vi kom hem var ALLT DET ONDA!⚡️ I kroppen, alltså. Har ju haft känningar av både foglossning och ländryggssmärtor i princip sen starten av den här preggofieringen, och i måndags slog det mig att jag inte känt ETT DYFT av det i två veckors tid, för då blev det vääääldigt tydligt att det kommit tillbaka.😩

Jag tänker att det måste vara de olika klimaten. I varma, fuktiga Sri Lanka mådde leder och muskler tippetopp. När jag tänker efter hade jag NOLL ont, NOLL preggoproblem, NOLL bök å stök kroppsmässigt när vi var där. Och ett knappt dygn efter att vi landat i kalla Sverige igen var allt tillbaka.

Vet ju att mänskor med reumatiska besvär ofta trivs bättre i varmare länder, eftersom lederna påverkas positivt av ett varmt klimat. Och detsamma gäller nog oss preggosar då. I alla fall mig. Nu kan jag inte längre sitta ner på toaletten utan att det gör ont i vänster sida av ryggen, hela vägen ner i skinkan. I varje steg jag tar känner jag av en smärta i ländryggen. Buhu. Men men, jag får vara glad att det inte är värre – och framförallt för att jag fick två helt vansinneshärliga och helt smärtfria veckor i Sri Lanka!

Jag tror att bristen på kroppsont helt klart bidrog till mitt magiska Beyoncé-mode när vi var där. Den feelingen är inte längre lika påtaglig tyvärr, mycket på grund av att jag återigen känner mig lite risig i min stackars lekamen. Tänker därför att jag boostar mig själv med dessa bilder, som togs medan jag badade runt i den där ljuvliga Beyoncé-känslan.

Vad har annars hänt, denna gravidvecka 28? Well, utöver att kroppsontet återvänt så har något nytt tillkommit – halsbrännan! Yes, nu är den här.

Lutar jag mig en smula kraftigt framåt är risken gaaaaaanska så rackarns stor att jag:

  1. Får en brännande känsla i svalget.
  2. Begåvas med en microdos frätande kräks i halsen. Mmmm.

Men. Då får man titta på en sån här snajdig bild och känna att livet e bra gött ändå, kroppen e bra cool ändå som bygger bebisar – och om några månader får jag tillbaka min varelse, åtminstone min insida.

Det är ganska precis tre månader kvar nu tills Basilika kommer. Det känns både långt – och kort. Långt, för att min preggomage nu verkligen börjar ta plats och kännas. Att den ska växa till sig och ta äääännu mer plats och kännas äääännu mer i ytterligare 12 (!) veckor känns inte sådär urhärligt faktiskt. Halva tiden hade räckt. Jag njuter ju dessutom väldigt mycket av att försöka klä mig roligt, och de här sista tre månaderna är det INTE lätt. Särskilt inte när det är iskallt ute. Tror det kommer kännas bättre när våren landar (hoppas den blir tidig) så man kan köra lite mer lager på lager, vill inte tillbaka till den uniform av jeans och stor stickad tröja som jag levde i hela december.

Däremot känns tre månader kort, eftersom det VERKLIGEN inte är länge tills Basilika faktiskt joinar vår familj nu. När det är ett halvår kvar kan man liksom skjuta det ifrån sig litegrann: ”Det är ju så låååång tid kvar, en eeeevigheeeet!”. Men nu går det inte. Snart är hon här.

Och som ni vet har jag (vi) blandade känslor kring det. Såklaaaart är vi glada över att få en till familjemedlem, men jag är på riktigt livrädd för och sjukt osugen på bebiskaoset. Icke-sovandet. Blöjbytandet. Det konstanta tvättandet av kräklappar och bodys. Böket å stöket när man ska runt med barnvagn, oberäkneligheten (är det ett ord? Ni hajar vad jag menar tror jag.) som ett litet barn innebär. Tänk om det blir ett kolikbarn som skriker i ett halvår?

Vi hade det ju rätt kämpigt under Iggys första år, och med Niklas insomni är vi nog båda livrädda någonstans att det ska bli etter värre denna vända. Även om vi är mer förberedda, har mer erfarenhet, mer kunskap. Men det blir vad det blir, så får vi hantera det på vägen. Ingen idé att oroa sig i förväg ju såklart.

Nåt annat jag funderar en hel del på iom Basilikas ankomst är NJUTET. Sen nåt år tillbaka har Iggy varit en ren rackarns fröjd att hänga runt med. Och sen nåt halvår tillbaka är han nästintill orimligt god faktiskt. Det finns väldigt lite som är jobbigt i vår vardag just nu, men extremt mycket som är härligt – på grund av att Iggy är så jäkla mysig.

Vi gosar, vi kramas, vi leker och har kul – vi snackar. Han hänger med på allt utan problem, kan uppleva och uppskatta samma saker som jag och Niklas. Livet är easy rackarns peasy, och nu åtnjuter man liksom allt det där vansinnesfina som man hade hört om att få barn. Vi skördar frukterna av det jobb vi lagt ner under de kämpiga åren, och kärleken, energin och lyckan som detta lilla barn skänker enbart genom att finnas till är enorm. Och mitt i detta (ÄNTLIGEN) kav lugna hav av mys, kärlek och ENKELHET – ställer vi till det med en bebis. Som innebär att vi får börja om från början igen, med förmodligen tre års insats innan vi är på samma lugna plats igen. Lite såna tankar har jag.

Jag känner också något slags förstadie av…separationsångest? Har tankar om att jag ju såklart inte kommer kunna ägna lika mycket tid åt Iggy när Basilika anlänt, och känner en liten sorg över det. Tror dock inte jag kommer känna mig ”ockuperad” i och med att jag och Niklas förmodligen kommer dela på matningen, och vara föräldralediga varannan, var tredje dag var. Det kommer nog göra att Basilika trivs lika bra hos oss båda, och då blir det heller inte så att ”mamma måste” ratta bebis, och att Iggy per automatik hamnar hos Niklas. (Inte för att det måååste bli så om bara ena föräldern matar och är föräldraledig, men det känns ändå som att risken för det är större då tycker jag.)

Men oavsett om jag och Niklas kan dela 100% lika på Basilika, så kommer det ju finnas mindre tid för Iggy. Som är god som guld och bara är så sabla genomhärlig. Som jag vill gosa med konstant. Men det blir nog bra. Har dock faktiskt lite ångest över att de här är den sista tiden med min goda lilla unge där jag bara kan fokusera på honom, och njuta av honom.

Men det blir såklart superbra, och några veckor (månader?) in i det så känns det säkert lika märkligt att tänka sig ett liv UTAN den nya familjemedlemmen, som det nu känns att tänka sig ett liv MED den. Eller – vad säger ni som har fler barn än ett? Hur upplevde ni det här? Vore väldigt fint att få höra era erfarenheter.

Nu ska jag njuta av min sista Beyoncé mode-bild och försöka sluta fundera på ovan grejer. Bra att man tänker igenom saker såklart, men onödigt att lägga en massa tid på det man ändå inte kan påverka just precis nu. Det blir vad det blir, och det kommer att bli bra.❤️

Läs om gravidvecka 27 här!
Läs om gravidvecka 26 här!
Läs om gravidvecka 25 här!
Läs om gravidvecka 24 här!
Läs om gravidvecka 23 här!
Läs om gravidvecka 22 här!
Läs om gravidvecka 21 här!
Läs om gravidvecka 20 här!
Läs om gravidvecka 19 här!
Läs om gravidvecka 18 här!
Läs om gravidvecka 17 här!
Läs min hemliga graviddagbok (vecka 3-16) här!

  1. Oroade mig för samma sak, hade en väldigt tuff första tid med första barnet. Andra barnet kom och är lätt som en plätt. Alltså verkligen, enormt stor skillnad. Och stora (3 år) älskar lilla. Nu är lilla 3,5 månad och helt självklar 🙂 men visst är det mer meck och saker som ska med, blöjor igen och massa tvätt. Så jag längtar lite tills lilla blir typ 3 år…. 🙂

  2. Hej Vanja
    Vi har 2 barn på 12 och 9 år.
    Det är 2 väldigt efterlängtade provrörsbarn.
    Vi hade lite samma känsla ändå även om vi hade det jätte lätt med första barnet så tänkte vi att man kan nog inte få det så rackarns lätt igen….men jo när vår lilla pojke föddes så kändes det precis som du så som att han alltid funnits där.
    Man kommer in i det jätte fort.
    När jag matade å bytte på bäbisen så gjorde storasyster samma med sin docka.
    Stort lycka till det kommer gå finfint👍

  3. Hej, jag har två barn med 2 år och 4 månader mellan dem. Det har varit tufft stundvis men när man ser den där syskonkärleken bildas. Det där bandet växa sig starkare och tjockare för var dag. De sär spontana kramarna och pussarna mellan dem. När de gaddar ihop sig när det bråkas med sin mamma. Jag smälter. De har varandra i vått och torrt. Älskar att få se dem växa upp tillsammans och det spelar ingen roll hur tufft det är stundtals för den där kärleken man får från dem är så rackarns härlig. Hade aldrig velat leva utan det. Men som sagt. Men småbarnsåren är tuffa. Inland undrar jag vad tusan jag ett mig in på… brukar säga att det är till deras fördel att de är söta.

  4. Mina barn är nu 15 månader och den äldsta är snart 4 år. Det är nästan exakt 2.5 år mellan dem. Jag upplevde och upplever fortfarande en enorm slitning i att ge dem tid! Mitt äldsta barn är väldigt svartsjuk på sitt syskon och vill helst ha mig för sig själv. Tjuvnyp och puttande var och varannan dag, särskilt efter minstingen började gå. Jag avundas alla som pratar om fantastisk syskonkärlek! Nu jobbar jag och har så lite tid att ge dem båda! Tiden räcker aldrig till men kärleken är större och större för varje dag. Så trots tuffa stunder är det värt det äcen om livet inte alls är sig likt!

    1. Har liknande erfarenhet som dig och liknande åldrar på mina barn. Hoppas och tror det blir bättre med tiden. Känns ibland som att det ljusnar… Stora gick in i en extrem trotsfas när lilla föddes och den har sen gått i vågor.

  5. Vi har nog inte hamnat i det där njutet än. Sonen är 1.5 nu, nätterna bökar än, han har fortfarande blöja osv. Kanske därför det inte känns så himla jobbigt att vi snart ska börja om igen. För vi är ju fortfarande i den fasen 😊 Kan nästan längta efter att få byta blöja på ett barn som ligger still och inte gör karatemoves eller bara att få sitta i soffan och mysa, vilket är helt omöjligt med en 1.5 åring 😅 Man kommer nog in i det med allt vad det innebär så fort den lilla har kommit 😊

    1. Haha ja vi har en tjej på 15 mån här hemma och väntar en till i början av maj så det är full rulle här hemma konstant och brottning ibland vid blöjbyten 😂. Men vi tänkte att vi kör på nu när vi ändå är nere i träsket o lixom inte hunnit bli bekväma och hunnit glömma bort hur det va 😂.

  6. Grinade floder av vemod första dagarna med nya bebisen. Kände att något stort kommit emellan mig och stora barnet (ca 3 år äldre). Men det repade sig snabbt 🙂

    1. Jag hade inte ont alls med Iggy, men är väl mer sliten nu. Säkert väldigt individuellt dessutom. Oroa dig inte i onödan. 😽

  7. Vi har en snart fyraåring och en 8-månaders och min man lider av sömnapne. Just att vänta de här åren mellan har ändå varit guld för även om man ska ”in i det igen” så är barn nummet ett ute ur det. mitt tips är att hela tiden presentera Basilika som mammas, pappas och Iggys bebis så att han bli delaktig. Vår dotter älskar sin lillebror men vi jobbar mycket på det, vi upptäckte tidigt att hon kunde bli arg om andra fick ha honom. till exempel så frågade vi henne ”får faster hålla Dante” och sa hon nej så väntade vi några minuter och frågade sen igen. vi var också noga med att hon fick bestämma en del runt bebisen och lockade fram omtanke framför svartsjuka. slog hon mot sin bror så var det ofta för att hon saknade honom , då fick man först trösta båda och sen lägga honom i knät.

    Försöker komma på om jag har några sömntips, men nja. storasyster läggs runt 20 och lillebror runt 21, så får han en timme av eget fokus och dagarna är lite mer hennes fokus. när hon får glänsa så släpper hon in honom mer, hon hämtar blöjor och fixar. angående sovning så vill mina gärna sova sked om natten. så de där åren av att sova i Iggys rum kanske slutar snart, för att syskonen hittar trygghet i varandra om natten.

    lycka till!

  8. Åh, att ha en storebror som är så stor och självständig och går att resonera med tror jag kommer att hjälpa mycket. Hans hjärna har ju liksom kommit så långt i sin utveckling att den KAN förstå koncept som ”vänta” och ”kommer sen” och ”älskar dig fortfarande” (sen kommer han inte alltid vilja lyssna på sitt sunda förnuft och allt han begriper, men det vill ju inte alla alltid även när de är långt över 25, 45 och 65 så det är så det är att vara människa, att man blir sårad eller sätter sig på tvären ibland 🙂 )

    Jag har ju mina tre tätt (3,5 år mellan yngsta och äldsta) och ibland har det varit så tufft att det liksom är som att klampa i lera och aldrig komma framåt. kanske förstärks av att min son som är jämnårig med Iggy är ett väldigt känsligt och krävande barn (kanske finns det någon diagnos där i framtiden, kanske inte, vi luskar lite i sådant just nu), det blir mycket krångel både hemma och på förskolan. så den här tiden av att han blir äldre och det liksom lättar har inte kommit med honom som man skulle trott.
    men det jag ska komma till: TROTS det. att vi har gjort det så tätt och tufft och ibland som ett jäkla maraton varje dag. när man hör alla tre skratta samtidigt, som i den där filmen som var viral för typ tio år sedan med en mamma som har fyrlingar och alla börjar skratta på en gång. när mina ungar står ihop och liksom gaddar ihop sig till syskon och gapskrattar åt nåt vi vuxna inte fattar. den känslan. den är obetalbar.
    då biter jag ihop och tänker att ingenting är för evigt, och jag hade saknat och ångrat och längtat om jag inte hade fått det här. då får det vara slitigt några år till och en dag vaknar man och ansträngningen har lättat.

    så HEJA er, förbered er på det värsta, hoppas på det bästa, njut av de stunder som är ljuvliga och när det är inte så ljuvligt MINNS allt ljuvt som ligger framför er. skulle jag tippa tror jag att det kommer att vara härligare denna gång för chocken över ny bebis är inte lika stor. KRAMAR

  9. Hej Vanja! Nu är jag ju bara 20 år så min kunskap på gravidfronten är inte den största MEN ville bara säga såhär: jag har en lillasyster, hon står mig närmst i hela världen & jag tänker ofta att jag tycker synd om alla som är ensambarn. Att ha ett syskon är det bästa som finns & man får oftast en helt annan samhörighet än med vänner & föräldrar. Fast det vet du säkert redan. Den dagen jag själv blir förälder är att ha minst 2 barn viktigt för mig av denna anledningen & tänkte bara säga som en liten pepp att även om Iggy & du kommer tycka det är jobbigt i början med en till så kommer det vara så värt det!! Syskon är så fint. Även om man bråkar en deel hehe. Ska bli så kul att fortsätta följa er resa som jag gjort i 2 år nu, kramar!

  10. Jag har inga egna barn, men jag har en lillebror.
    En lillebror som är mitt livs STÖRSTA gåva. Jag har så otroligt många fina minnen med honom för han är ju personen som verkligen funnits där som en lekkompis, en stöttepelare, en slagpåse (ja.. ibland faktiskt 😉) och den viktigaste personen i mitt liv. Så tacksam att mina föräldrar gav mig ett syskon även om det garanterat va superjobbigt att ha 2 små barn för han är så viktig i mitt liv och han har varit så viktig för min personliga utveckling. Och även om tanken är vidrig så är jag även tacksam att vi kommer ha varandra i framtiden när mamma och pappa blir äldre för sånt känns så jobbigt att hantera själv.

    Så även om det är tufft de 3 första åren så är det så fint att ni väljer att riskera att det blir superjobbigt för att ge Iggy den där fina gåvan ❤️ många kramar!

  11. Jag älskar att jag hittat din blogg. Är i exakt samma tankar och i samma sits. Min underbara ljuvliga dotter kommer vara 3,8 år när syskonet kommer. Först har jag lite dåligt samvete över hur trökig jag vart hela hösten. Å sen kommer tankarna om hur vår lilla trio ändras . Vad innebär det, hur ska min dotter ta det osv. Tänker mycket på vad vi kan göra för att det ska bli så bra för henne som möjligt. MEN som du säger, ingen idé att oroa sig innan. Det blir bra!

  12. Hej, jag hade exakt samma känsla som du nu ligger inne med… att tiden med det första barnet blir mindre. Lite ångest nästan..
    Min äldsta dotter är tre o när min andra dotter föddes i november 2017 så blev det verkligen helt tvärt om. Nu e det den lilla skruttan jag har dåligt samvete över.. hon blir mest liggande vid babygymmet då storasyrran får ( kräver ) extremt mycket… min bm sa att vi gör helt rätt.. det den lilla kräver är att hon är hel o ren, mätt o belåten o självklart närhet.. o allt det får hon.. o mycket av stimulansen bidrar storasyrran med. Så nåt dåligt samvete skulle vi inte ha.
    Ni kommer bli fantastiska två barnsföräldrar o Iggy en mega härlig storebror ❤️

  13. Hej,
    Har två grabbar födda -14 & -16. Första tiden märktes det att den äldre tyckte det var jobbigt, främst för att andra kom & ville titta på lillebror & glömde bort storebror Så ladda upp med lite presenter till storebror också när Basilika får. Sen så sover ju bebisen, förhoppningsvis, rätt mycket och då maxade vi tiden med fullt fokus på storebror. Men ju äldre lillebror blivit desto lättare har det blivit. Lillebror är idel solsken, stor beundran för sin storebror. Så fort lillebror var lite mer med i matchen så var han helt underhållen av sin bror, väldigt smidigt. ☺

  14. Ååh! Jag känner så med hur du tänker nu! Vår son är iofs bara 1,5 år men tanken på att planera ett syskon (som vi vet att vi vill tids nog) gör mej både spänd och förvirrad. Det känns som att ju mer tiden går desto ”enklare” och roligare blir det med honom. Å man vill passa på att liksom njuta av att bara vara tre. Blir därför lite rädd att man ska bli mindre sugen ju längre tiden går för att man känner att det är såå avlägset å omotiverat å börja om igen då 😩 Å andra sidan vill man göra det nu ”för att få de åren gjort” typ. Usch lyxproblem och kanske konstiga tankar men… 🙈

    Men. Oavsett vad så vet jag att jag ska vara lycklig om jag ens kan bli gravid igen och jag vet att man aldrig skulle ångra ett barn, bara att man inte skaffade ett till.

  15. För vår del var första barnet ganska lätt. Visst var det en stor omställning, men vi kände oss väldigt förberedda och kunde leva på ganska mycket som vanligt det första året.
    När däremot lillasyster gjorde entré drygt två år senare blev 1+1=3. Jag upplevde (och upplever fortfarande) att man utöver deras respektive behov även fick ”syskondelen” som kräver (och ger…) energi. Liksom vardera barn skall uppfostras var för sig, och sen måste man ägna minst lika mycket tid till att få till syskonrelationen. Storebror har varit väldigt ”kär” i sin lillasyster, men visar det oftast genom tjuvnyp.

    Ursäkta opeppen. Jag har dock en högst ovetenskaplig teori om att någon gång måste den där ”barnchocken” komma, och har man haft det tufft redan vid första barnet är man säkert mer härdad och tvåan går lätt, medan för vår del flöt livet på ganska fint och chocken kom senare! Nu hoppas vi på en trea (som då bara ska glida med enligt ovanstående teori…😎).

  16. Vår son var strax över 4 år när han blev storebror och vi tyckte precis som ni att livet var rätt så härligt och lätt. Jag undrade många gånger varför vi bestämde oss för att börja om från början igen 🙈. Lillebror kom och kändes självklar MEN jag har tyckt att det varit rackarns tufft alltså, att plötsligt inte få sova igen, amningen, stressen med två barn, att inte riktigt känna att man räckte till, stressen med att lämna och hämta på förskola med en skrikande lillebror. Första året var tufft för mig, nu blir lillebror 2 år i April och livet känns nu mycket lättare!
    Vill inte skrämmas, alla upplever det olika, men i vilket fall så blir det ju lättare, roligare och härligare ❤️.

  17. Vår äldsta var 4,5 när minsta föddes. Tänkte precis som dig, jag och min äldste son var så nära så nära och det kändes lite som att det kanske skulle tas ifrån oss. Och hur skulle vi orka, igen. Jag har sömnproblem och det gör det ju lite klurigare med bebistiden. Så kom lillebror, och inga såna tankar spelade någon roll, låter så klyschigt men det VAR verkligen så! Allt det underbara var liksom upphöjt till 2 med två barn, att få se deras relation slår allt! Att allt äntligen kändes så lätt med vår äldsta just där vid 4 år gjorde att alla liksom var på ett bra ställe för att välkomna en ny familjemedlem!

    1. Så var det för oss också. Storasyster var 4,5 när bebisen kom och det blev så bra! Vi fick frågan 100 ggr under åren om vi inte skulle ha ett syskon och jag blev skitirriterad, dels för att det är VÅR sak, dels för att det inte kändes rätt förrän stora barnet var lite större. Så kom lillasyster och hon har varit lätt som en plätt och hon har bara hängt på. Jag har njutit mycket, mycket mer av den här f-ledigheten och precis allt har varit lättare och livet är ännu bättre med två barn. Nu är lilla snart ett år och alldeles, alldeles underbar. Att se hur syskonen är med varandra och hur storasyster tar hand om bebis är det bästa!

  18. Vi begåvades med tvillingar som våra första barn. Dåligt samvete var konstant till en början i och med att en alltid behövde välja vem en skulle ta upp/trösta/byta på först… ett riktigt helvetet att barn som råkar födas samtidigt inte har samma rätt till en varsin vuxen famn som enling enl föräldraförsäkringen. Dessa små goda ungar sov sin första hela natt i livet när de var två år och tre månader. Sömnbristen så total att vi har svårt att minnas dessa första år. Nu är de 3,5år drygt och väntar ETT småsyskon ett par veckor efter sin fyraårsdag. Ska bli helt ljuvligt att få en bebis. Att få räcka till! För ja, det kommer jag göra, och du/ni också! Hjärtat växer med varje barn, tålamodet och ”föräldratrixen” lika så. Och fyraåringar förstår ju, kommer se glädjen i ett syskon istället för den förlorade/minskade tiden med en förälder. De vill hjälpa, förstår sig på att vänta, längta och att saker ibland behöver planeras om (pga oberäkneligheten med bebis bla).

    Och OM det händer, skrikig kolikbebis, sömnlösa nätter, trötthet utöver vad en kan föreställa sig, så handlar det BARA om en kort period (även om den korta perioden är 2år). Ni får en dotter och syster för en livstid.
    Fokus på det fina, förhoppning om att allt kommer bli fantastiskt och en ödmjuk inställning till att saker kan komma få bli som de blir en tid kommer en sååå långt på!
    Kram! 💕

  19. Vi har också tre år mellan barnen. Först var kolik barn och sov aldrig. Med tvåan var allt lättare. Sov bra, ingen kolik och sån stor skillnad när man vet hur en bebis funkar. Tyckte det var himla enkelt med andra barnet. Man släpper även helt att man ska aktivera sig och bebisen. Hängde bara hemma under de där timmarna storebror var på förskolan. Ingen öppenförskola, babysång etc som jag drog iväg på med första. Bara vila och babygos för att kunna få bebistid och sedan kunna hänga mer med stora när han kom hem. Dessutom interagerade de väldigt mycket med varandra redan från början. Det roligaste som finns för en bebis är ett storasyskon. Det jobbiga tyckte jag var läggning med två barn när man var ensam. Min man jobbade utomlands så rätt ofta orkade jag inte mer utan satte dem i bilen och körde tills de somnade och bar sedan in dem försiktigt 😬

  20. Fixa medicin mot halsbränna asap om du inte redan har. Minns att jag hade halsbränna från hell. Sådär att det var som att bokstavligt sitta med en kniv i både bröstbenet och mellan skuldrorna. Medicin och massa mjölk hjälpte att få bort det värsta. ♡

  21. Jag kände precis likadant när lillebror låg i magen. Jag kan fortfarande få en sting av dåligt samvete när jag ser att storesyster behöver mig men att jag sitter fast med en bebis vid tutten. Men sen ser jag hur stolt hon är över sin lillebror och här om dagen kom hon och sa att lillebror är hennes bästa vän och så pussade hon på honom. Då vet jag att dem kommer ha varandra livet ut och hon kommer inte komma ihåg tiden då hon fick ett syskon som en avskyvärd tid. När jag var 4 fick jag en lillasyster och jag kommer inte ihåg det som en jobbig tid och idag är jag så tacksam för att jag har så fina syskon. Alla 3.. så försöker tänka så att även om hon tycker det är lite jobbigt nu kommer hon inte komma ihåg det så. Men förstår precis fin känsla och jag tror man måste tillåta sig själv att få sörja lite.
    Skickar en massa kärlek till dig! ❤️

  22. Spännande att snart får ni lära känna Basilika!
    Vi har Vidar på 4 1/2 och Melker på 1 1/2 år, det var och är jobbigt med två barn men ändå går så mycket lättare och smidigare med andra barnet. Vilket låter knasigt men vi var redan samkörda och pratat igenom så mycket, men självklart är det tufft. Det är ändå en till som ska få ta plats i familjen men det går att få hjälp av storebror! Det kan man få i de mest oväntade situationer! När M var kring 2 mån hade V börjat göra mycket bus när jag ammade och vi hade så klart bråkat om det. Och så en dag kommer V och säger att han också vill mysa med mig, när jag satt och ammade. (Jag grät en skvätt och blev så glad att jag har en så go V som kunde uttrycka vad han behövde) Då och alla ammaningar efter det höll jag alltid om ett barn per arm.
    Förstår att ni är skraja, det var vi med helst över hur V tar/tog det men vi växeldrog vem som gav V mycket uppmärksamhet. Idag är det helt underbart när M kan få V att skratta och tvärtom, helt klart värt all slit första året. Förresten för oss vände det tidigare med andra, håller tummarna att det blir fallet även för er! Tack för bra podd och blogg kram 😘

  23. Vi är precis mitt uppe i det som ni har framför er och jag hade precis samma tankar och oro som du. Vår äldsta dotter var drygt 5 år när hon för 2.5 månad sedan blev storasyster och då hade allting varit så lätt och vi njöt av att vara med henne och ville egentligen inte börja om men samtidigt att hon skulle få ett syskon. Det jobbigaste tycker jag har varit (förutom sömnbrist och allt sånt😉) att se henne ledsen för att jag inte har samma tid att leka och mysa och att hon får sova mindre då den lilla skriker på kvällen så att hon har svårt att somna (dock inte varje kväll). Alla barn reagerar nog på någotsätt när de får syskon oavsett ålder. Nu har vi alla hunnit landa någorlunda i det och trivs med vårt ”nya” liv även om sömnen blir lidande för oss alla då och då trots att vi sover i olika rum. Men ett tips är att dela upp er om det behövs och sova hos föräldrar, svärföräldrar eller vänner emellanåt och att ge äldsta barnet egentid när det är möjligt. Lycka till!💕

  24. Hej Vanja.

    Vi har en tös som är 1år yngre än Iggy och ville ha 2 barn från början, men ångrade oss väldigt snabbt efter att ha fått vår underbara juvel. Vi har resonerat fram och tillbaka – länge, länge, länge och ställer oss samma fråga. ”Vill vi verkligen börja om från början nu när allt är så enkelt och härligt? Är det verkligen så viktigt att ha syskon eller klarar man sig lika bra med släkt, kompisar och vänner?” Svaren på våra frågor blir alltid densamma.
    ”Vi vill njuta av vårt barn fullt ut utan massa stök, bök och stress, allt blir så mycket lättare med 1 barn, plus att det alltid är lättare att resa med 1 barn eller fixa barnvakt.
    Det är inte livsviktigt med ett syskon, jag och min man har bättre relationer med vänner än våra egna syskon. Och att livet är alldeles för kort för att göra det svårare”.
    Det ska bli jättekul att följa dig och önskar er stort lycka till.
    PS. Vem vet, vi kanske ångrar oss med tiden.
    Dock har kompisens mening etsat sig fast i min hjärna, och hon sa ”Det är lyx att ha ett barn, vill ni ha fler så låna över en kompis från dagis då o då 😂”

    Kram till er och må så gott tillsammans ❤️

  25. Är nu gravid med nr 3 i vecka 38(!). Har haft en enorm halsbränna med alla barnen men fick tips tidigt i denna graviditet, efter att ha testat allt, om Omeprazol. Finns receptfritt på apoteket om min bm rekommenderade mig att ta en om dagen vilket jag gjort under hela graviditeten.

    Resultatet är nästan obefintlig halsbränna! Testade ALLT trodde jag under de tidigare graviditeterna men inget hjälpte, varför tipsade ingen om omeprazol?

    Iallafall, testa detta så slipper du förhoppningsvis iallafall halsbrännan💗

    1. Älskade också omeprazol, gärna tillsammans med gaviscon när det var som allra värst. 2 omeprazol och 1 gaviscon. Och sova halvsittande. 😂
      Vad man går igenom alltså..
      Angående två barn… Vi har en tjej på 26 månader och en son på ca 5 månader. Jag kan väl ärligt säga att detta är det jobbigaste jag någonsin gjort. Men, vår dotter har världens trots sen 1,5 års ålder och få en lillebror gjorde det inte bättre. Hon har dock nästan ALDRIG gjort något mot lillebror utan det arga är mot oss. Vi har av och till timslånga vredesutbrott varje dag och så måste det ju inte vara! Endel småfolk är ju ganska lugna med att det kommer en ny liten person..
      Det enda jag vill säga eg är att det är så sjukt underbart, och så sjukt jobbigt att få syskon.
      Men, se till att få hjälp om ni behöver och att ni båda får regelbundna pauser och möjlighet att sova! Och prata med varandra, gnäll, då känns det ofta lite bättre 🙃.
      Stor kram

  26. Jag förstår precis hur du känner för så kände jag med när vi väntade tvåan. Vi har bara 11,5 månader mellan barnen (nr 2 var såklart en ooops med alla känslor som det innebär). Men jag lovar att det inte kommer ta månader innan Basilika känns som en självklar del av er familj, det kommer ta max några timmar, för så fiffigt är psyket (och hormonerna?)! Däremot är ett superviktigt och bra råd som jag, och fler med mig fått; att fortsätta tänka att barn nr 1 FORTFARANDE är den viktigaste och att fokus ska fortsätta ligga på hen! För tvåan kommer att vara en liten bebis, med stora behov, som ändå kommer få all kärlek och närhet hon behöver, utan att man behöver tänka så mycket på det! Men det är såklart en stor omställning att få ett syskon och med det krävs lite extra uppmärksamhet och fokus!

    Sedan vill jag också bara säga att alla barn är olika. Ni fick en tuff start med Iggy men det behöver inte innebära att Basilika kommer innebära samma ”jobb”! Med lite tur så får ni en bebis som sover en massa och som är nöjd mest hela tiden och som bara kommer att glida med 🙂 Vi fick tvärtom. Penny, vår första, var supersmidig från början och vi kunde fortsätta leva våra liv precis som före vi hade barn, medan lillebror hade kolik och var totala motsatsen. Det blev en prövning av rang… Men vi kom helskinnade ur det och nu när de är 2,5 och 1,5 så känns allt hårt jobb så himla värt det! Syskonkärlek slår ALLT! Det är på riktigt det finaste som finns och mitt hjärta svämmar över när jag ser dem ha mysigt och roligt tillsammans och jag ångrar (såklart) inget för en sekund! Är övertygad om att det kommer bli toppen även för er!

  27. Hej! 🤗
    Jag har ett syskonpar i yngre åldern med 20 månader emellan.
    Min första blev till utan planering och var värsta bananskalet, så jag tänkte what the heck?! och ville ha en till. Vet ju hur glidigt det är med syskon!
    Med facit i hand vill ju nog ändå skriva under på att, trots mitt oplanerade första barn, 2:a barnet är en större omställning än 1:a.
    Bebistiden var det smidigaste. Det är nu när de båda pratar konstant, springer vid varenda förflyttning, står upp på stolen och äter middag osv. som de känns som allra mest. Alltså orden jag & min man utbyter en vardagskväll räknar jag på två händer.

    Men jag ångrar ingenting, och inte min man heller. Det är alltid nu som är den bästa tiden med sina barn. Jag hör människor som säger att precis nu är den bästa tiden med barnen i vilken tid de än befinner sig. Och det betyder ju bara en sak – att det alltid är bäst!

    Ibland tänker jag också som du, tänk om beslutet att skaffa två fuckade upp alltihop? Då har de ju varandra! 👯‍♂️ Och finns det något som gör en starkare än sina syskon i en familjekris?

    Vi tar mycket tid på tu man hand med var sitt barn, det är underbart! Jag hör inte många andra som gör det, de flesta verkar göra allt som en familj. För oss är det räddningen.

    Hoppas att du hittar ro och får njuta av din bebis och framförallt din stora goding 🌹

  28. Du fullkomligt strålar! Så fin 🙂
    Du är gravid två-tre veckor framför mig ungefär. Jag kämpar för beviljat planerat kejsarsnitt pga förlossningsrädsla (första barnet). Vet att du nämnt tidigare att du tänkt skriva om detta och vill så gärna veta hur det går för dig denna gång, hur tankarna går osv. Men förstår såklart att du har fullt upp med massa annat som ska skrivas/göras, men om du skulle ha möjlighet att ta upp det i podd, insta, youtube eller blogg tror jag det är fler med mig som skulle vilja veta hur det går för dig 🙂 Stor kram!

  29. Vart är din bikini från? Den är superfin!

    Och din blogg är fantastiskt. Älskar att komma in här och läsa om er vardag som känns normal, om du förstår vad jag menar. De flesta andra bloggare lever ju något slags låtsasliv som vi vanliga dödliga är långt bort ifrån så tack för all härlighet!

  30. Ja, jag tycker att det är jobbigt att inte kunna ge min son samma tid som innan han blev storebror. Han är 3,5 år och jag saknar honom både känslomässigt och fysiskt faktiskt. Det finns inte tid och tillfälle till lika mycket närhet som innan lillasyster kom för 3 månader sen. Vi var väldigt nära varandra innan, gjorde allt tillsammans, nu försöker jag ta tillvara på de tillfällen jag får. Jag känner också lite sorg att bebisen inte kan få samma uppmärksamhet som storebror fick när han var bebis… 😏

  31. Förstår så dina känslor! vi har en 3,5 åring och en 1,5 åring. Vår stora pojke sov hela nätter från 6 veckor . alltid glad och go! en dröm föräldraledighet . Vår lilla pojke skrek direkt han kom ut och kommer ihåg att jag tänkte, är det en skrikis vi får nu ?? haha. Sov ingenting på ett år. Total kaos, super intensiv liten kille … ville bara bort. Nu är det mycket bättre även om han fortf vaknar på nätterna. go och glad kille. är glad att bebistiden är förbi.. blir så mycket roligare sen. tycker jag hör från bekanta och kompisar att många fått en av varje. Hoppas att basilika är lugn från början =) tyckte det var kämpigare med 2 barn. Tack och lov för mor/farföräldrar som kunde ställa upp . tips, ta all hjälp du kan ! vi svenskar lever alldeles för skyddat , i många länder flyttar en gammal mormor in när bebis fötts , toppen tycker jag ! sålänge det funkar för alla såklart. kram

  32. Hej!
    Vi har nyligen blivit tvåbarnsföräldrar och har också väntat några år med syskon. Sonen var 4 år och 3 månader när han blev storebror. Nu är lillasyster 3 månader. Storebror har tagit det fint med omställningen även om han såklart reagerat på sitt sätt med enstaka utbrott då han plötsligt blev av med sin vagn till exempel (van att åka sulky då vi lever utan bil). Det som överraskade mig var förälskelsen och alla känslor med en nyfödd! På fyra år hinner man glömma hela storheten med att få barn. Mina hormoner var överallt och upplevde dom första fem veckorna som lite kämpiga då jag var extremt känslig och hade plötsligt lite tålamod med storebror på grund av sömnbrist. Så första tiden var lite upp och ner med sömnbrist och storebror började även han vakna på nätterna. Efter dom första veckorna tyckte jag man landade och lillasyster hänger med, funkar bra. Men jag tycker ändå att det krävs mer av mig som förälder, att komma ut genom dörren med sonen och bebis tar ju sin lilla tid och ibland vill båda ha sina behov uppfyllda samtidigt. Då är stressen annat än med ett barn. Ångrar inte åldersskillnaden på fyra år, mycket enklare för oss som föräldrar! Lycka till:)

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..