Blir det planerat kejsarsnitt även denna gång?

 

Ni är många som frågat efter det här inlägget. Det där jag svarar på frågan om hur jag vill ha min förlossning denna gång – är det lika viktigt för mig att få föda med planerat kejsarsnitt den här vändan, eller är jag kanske taggad på att uppleva en vaginal förlossning nu?

Om jag bad er gissa, så tror jag att de flesta av er skulle gissa rätt. Ni känner mig så väl vid det här laget. För yes, visst vill jag även denna gång föda med planerat kejsarsnitt.

Mitt kejsarsnitt var den finaste upplevelsen jag varit med om. Det var lugnt, harmoniskt, kärleksfullt och lättsamt. Yes, lättsamt – på ett sätt. Jag älskade att de som jobbade med operationen hade Lugna Favoriter på i bakgrunden (perfekt å lite lagom cheesy å avdramatiserande radioskval), att de glatt pratade sinsemellan om sommarplaner och familj, att de fick mig att känna den perfekta balansen mellan att det faktiskt bara var ytterligare en vanlig dag på jobbet för dem – samtidigt som de såg till att jag kände mig superspeciell och uppmärksammad, eftersom jag ju skulle få mitt första barn under deras omvårdnad. Det var en magisk upplevelse som inte kunde varit finare. ❤️

Här är vi, några timmar innan det var dags för snitt. Sista bilden på Iggy medan han fortfarande låg i magen.

Och såhär fräsig var jag i min sjukhusrock.💁🏼‍♀️

Här var Iggy bara några minuter gammal. SÅ himla galet att de PLOCKADE UT HONOM UR MIN MAGE ju! 🙈 Lökigt att säga, men det här med att producera barn alltså – det är tamejfan magiskt. Så sabla märkligt att DET ENS GÅR!

Denna bild är från uppvaket, platsen där vi fick spendera några timmar efter kejsarsnittet medan personalen höll koll på mina värden. På uppvaket låg vi och mös, och Iggy ammade.

Här hade vår lilla unge varit utanför min mage i några timmar. Hans älskade snutte var då så pass stor att den täckte hela honom – som en filt! GÖLL. 😍

Som sagt, mitt snitt var en alltigenom harmonisk och fantastisk upplevelse, och det är på det sättet jag vill föda mitt barn även denna gång. För födas MÅSTE det ju, på nåt sätt. Och ska jag vara ärlig så är det lite pest eller kolera för min del, dessa två förlossningssätt. För även om en vaginal förlossning inte finns på kartan för min del, är det inte direkt så att jag tycker att det känns jättekul att få magen uppskuren heller. Men av de två alternativen är det definitivt snitt som jag känner mig tryggast med.

Nu kanske några av er undrar varför jag vill föda med planerat kejsarsnitt. Eftersom jag skrivit om det så många gånger förut tänker jag att jag inte ska upprepa mig ännu en gång, men slink gärna in och läs det här inlägget så får ni veta mina tankar kring det här lite mer på djupet.

Någon annan kanske undrar om jag inte känner att jag ”missar något”, genom att välja bort en vaginal förlossning. Och just det här med att man skulle gå miste om en fantastisk upplevelse när man föder med snitt är något vi snittisar stöter på rätt ofta. Så jag vill därför ta tillfället i akt och säga att ja – självklart missar vi något. På precis samma sätt som de som föder vaginalt missar den magiska upplevelsen att föda barn med planerat snitt. För det är OCKSÅ magiskt, och precis lika känslomässigt stort som att föda vaginalt. Jag lovar.

Det viktigaste tycker jag är, att alla ska få lov att föda på det sätt de själva känner sig mest trygga med. Då har alla inblandade absolut bäst förutsättningar för en lyckad förlossning. Och det måste ju ändå vara målet?

Får också ganska ofta frågan om jag ”känner av” mitt snitt, eller om jag upplevt några komplikationer. Svaren på båda frågorna är nej. Jag tänker aldrig på att jag har ett ärr, jag ser det aldrig (det sitter så långt ner, under fiffi-nivå liksom), jag känner aldrig av det. Det läkte toppenbra och jag återhämtade mig snabbt. Var uppe och knatade på rummet några timmar efter operationen, behövde aldrig äta de starka värktabletterna jag fick utskrivna och upplevde i princip noll bök å stök fysiskt. Att jag inte kunde ta mitt älskade morgonbad på ett par veckor pga operationssåret var det som var jobbigast med hela snittproceduren. Faktiskt. Det säger en del.

Observera att jag dock endast kan tala för min egen upplevelse, och mina egna erfarenheter. För självklart finns det lika många uppfattningar kring planerade kejsarsnitt som det finns kvinnor som gått igenom dem. På samma sätt som det finns lika många upplevelser av vaginala förlossningar som det finns kvinnor som gått igenom dem.

Men – för att summera det hela var jag så oerhört nöjd med mitt kejsarsnitt, och eftersom varken min förlossningsrädsla eller min bild av förlossningsvården förändrats till det bättre på de år som gått sen Iggy kom var det självklart att välja snitt även denna gång.

Eller – välja och välja. Det är naturligtvis inte självklart att jag får mitt snitt, denna gången heller. Men jag känner mig inte särskilt orolig. När jag skrev in mig på MVC med Basilika frågade min barnmorska mig (har samma som med Iggy) om jag ville föda med snitt även denna gång. ”Yes”, sa jag. ”Ok, då ordnar jag en läkartid till dig runt vecka 25”, var hennes svar. Inga konstigheter. Eftersom jag fött med snitt innan trodde hon inte att det skulle vara några problem att få det även denna gång, men man kan aldrig veta säkert.

Läkartiden har sen flyttats fram på grund av jobb och resande, men nästa vecka har jag en tid på Danderyds sjukhus för samtal. Eftersom allt funkat exemplariskt vad gäller såväl förra snittet som denna graviditet förutsätter jag att jag får ett ja. Får jag inte det kommer jag riva upp himmel och jord, jag accepterar inte ett nej. Om det inte framkommit något som förändrat min situation och som gör det medicinskt direkt farligt att föda med snitt, såklart. Men det tror jag inte. Skriver ett inlägg om läkarbesöket så fort jag varit där.

Så – nu vet ni. Det blir snitt även denna gång. Och förhoppningsvis får jag en lika fin upplevelse, även denna gång. Vill bara säga avslutningsvis att jag hoppas att alla förstår att jag inte tycker att något förlossningssätt är bättre eller sämre än något annat. Jag vill att alla ska kunna föda på det sätt de känner sig tryggast med, för att alla ska maxa chanserna att få en så fin upplevelse som möjligt. Det förtjänar vi.😙

Och nu – kan inte ni berätta? Hur vill ni föda era barn, framtida eller såna som redan finns i magen? Hur resonerar ni?❤️

Läs min förlossningsberättelse, här hittas del 1 och här hittas del 2.

Se filmen från min förlossning här.

Läs fler inlägg om planerat kejsarsnitt här.

  1. Felicia skriver:

    Har fött båda mina barn med planerat snitt pga att de båda legat i säte. Inför första snittet var jag livrädd för narkosen och trots att jag befarat det värsta tyckte jag det var så obegagligt att bli sövd att jag inte kunde glädjas över vår son förrän bedövningen lagt sig. Även om risken är minimal fick jag ngn slags panikkänsla över att bli skadad av spinalbedövningen och att ha noll kontroll över min kropp och vad läkarna gjorde bakom skynket. Var dessutom helt groggy och illamående av narkosen. Andra snittet kändes dock mkt bättre eftersom jag var mer förberedd på hela proceduren.
    Ngt som faktiskt borde lyftas fram mer i valet av förlossningssätt är att det inte alltid är möjligt att välja sen avnavling vid snitt, vilket enligt forskning är viktigt för att barnet ska få bra järndepåer. Sen avnavling har visat sig kunna ha betydelse för barnets sociala förmåga, finmotorik etc så sent som i fyraårsåldern. Jag bad om sen avnavling inför båda snitten vilket verkade förvåna läkarna men de sa att de skulle försöka. Tyvärr gick det inte att genomföra pga blödningar under snittet. Vet inte hur rutinerna på andra sjukhus ser ut men jag blev väldigt besviken över att det inte gick att ordna. Sen är det ju trots allt såklart viktigast att mina barn fötts friska ❤️

  2. Jag lägger ingen ”moralisk” eller vad man säger, vikt vid om man föder vaginalt eller via kejsarsnitt. Jag tror båda upplevelserna kan vara lika fantastiska eller lika hemska upplevelser. Jag vill bara flika in för er som läser detta och som aldrig har fött barn, min upplevelse! Jag har fött tre barn via vaginala förlossningar och det har varit fantastiska upplevelser!! Jag har fött i Gbg och inte nekats plats eller upplevt att barnmorskorna inte har haft tid för mig. All personal jag har mött har känts bra (självklart varierande men inget dåligt bemötande) Självklart har det gjort ont, men summa summarium varit såååå värt det och det har trots allt varit hanterbart (fött både med och utan smärtlindring) och skulle det vara hänga på förlossningsupplevelsen, så är det inget jag skulle tveka på att gå igenom igen!

  3. Flor skriver:

    Hej Vanja!

    Tack för att du delar med dig, speciellt av alla känslor. Tittade på dina Youtube-inlägg när jag väntade min dotter i början på 2015 och nu väntar jag bebis nr 2 i juni.

    Tror du slår huvudet på spiken när du skriver att alla ska få göra som de är bekväma. Får man sen vettig personal runt sig tror jag att upplevelsen blir magisk oavsett hur man väljer att föda.

    Jag fick en fin vaginal förlossning när jag födde min dotter och en omtänksam BM som la tid på att sy mig snyggt och rätt. Men för att alla ska kunna få en lika fin upplevelse som både du och jag haft måste vi börja satsa på förlossningsvården. Alla kvinnor förtjänar att vara trygga vid en förlossning, oavsett hur de väljer att föda.

    Ha det gott och må gott!

  4. Mia skriver:

    Hej Vanja!

    Tack för ditt inlägg. Jag har fött två barn med kejsarsnitt (ofrivilligt) pga medicinska komplikationer. Jag blir så irriterad på alla som tycker att man går miste om ”den där stunden när barnet kommer upp på bröstet och all smärta är borta” och bla bla bla. Efter båda mina snitt har jag känt typ enorm eufori när dom visat upp min lilla bäbis. Det är ju ingen skillnad, från att ligga och vara livrädd på ett operationsbord så ser man bara den där lilla skrutten som kommit ut. Det är bara helt magiskt och fantastiskt.

  5. Sara skriver:

    Har fött två barn på Danderyds sjukhus, både med planerat kejsarsnitt. Var så bestämd från början och även nu i efterhand tycker jag att detta sätt passade mig bäst! 😊 Med första barnet gick jag igenom flera steg för att få snittet beviljat vilket inte kändes bra eftersom jag tycker att alla har rätt att bestämma över sin egen kropp. Men samtidigt försökte ingen övertala mig och alla som jag träffade (förutom överläkaren som tog beslutet) var VÄLDIGT trevliga! När det gäller mitt andra barn fick jag ett telefonsamtal från läkaren på DS redan 3 månader innan bf. Hon sa att de gör samma bedömning även denna gång och jag fick ett datum för mitt snitt i brevlådan en vecka efter samtalet. Har haft två härliga upplevelser vilket jag är tacksam för!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..