Ge oss kvinnor den förlossningsvård vi behöver och förtjänar

 

TACK för all respons på inlägget om att jag även denna gång vill föda med planerat kejsarsnitt. TACK för att ni delar med er av era egna förlossningsstories – och TACKTACKTACK för att ni alla (ALLA!) har hållit en så respektfull, empatisk och hänsynstagande ton gentemot varandra – oavsett om man känner starkast för VF eller KS. Ni är så fantastiska! Jag har bloggosfärens finaste blogoliner.❤️

Jag har några saker jag vill tillägga till inlägget jag skrev, särskilt nu när jag läst igenom alla era kommentarer. Några av er är mitt uppe i kejsarsnittsprocessen, upplever motstånd och undrar hur man ska göra för att vara så säker man kan på att få ett kejsarsnitt beviljat. Tänker därför att jag såklart ska dela med mig av mina bästa råd till er som kämpar. Ett särskilt inlägg dedikerat till er är på g och kommer inom kort.

Men, tills dess får ni två tips som kan betyda mycket:

  1. Du kan få hjälp av andra som är eller har varit i samma situation. Jag är med i en grupp på Facebook som heter Rätten Att Välja Kejsarsnitt. Det är en stängd grupp, så man måste ansöka för att bli medlem. Därinne finns en massa kloka mänskor med mängder av erfarenhet kring kejsarsnitt. I gruppen kan man ställa alla typer av kejsarsnittsrelaterade frågor, och även se om det finns någon i ens egen stad som har tips på barnmorskor och/eller läkare som har en human och nykter inställning till snitt, om man stött på patrull hos de mänskor man träffat hittills. Kan vara till stor hjälp om man befinner sig i en situation där man fått ett nej och vill fajtas vidare.
  2. Jag kan också rekommendera att ta kontakt med organisationen Födelsevrålet som är engagerade i förlossningsvården överlag men även hjälper berörda gravidisar att kämpa för snitt.

Vill också tillägga att jag tycker det är skamligt att kvinnovården och förlossningsvården inte har högre prioritet i Sverige, vårt rika land. Jag vet att vården är mån om att minska antalet snitt, men enligt mig går de helt fel väg för att göra det. I Stockholm har snittpolicyn ändrats sen några månader tillbaka, nu ska endast kvinnor som ”inte har psykiska resurser” (sjukt godtyckligt) godkännas. Alla andra ska genomgå ett program av samtal, mindfulness (!!!😑) och yoga (!!!😡) för att förbereda sig för en vaginal förlossning. VANSINNE. Pengar och resurser slängda åt fel håll, tycker jag.

Vill man minska antalet snitt på moderns önskan utan medicinsk indikation så ska man SATSA PÅ ATT TRYGGA FÖRLOSSNINGSVÅRDEN. För självklart påverkar det otrygga klimat som möter oss kvinnor hur vi resonerar. Att sjukhusen blir överfulla vissa månader på året, att kvinnor i sista stund tvingas ta bilar och taxis till andra sjukhus för att kunna föda sina barn (barn som ibland blir förlösta I DESSA FORDON eftersom man inte hinner fram i tid…!), att det är en sån enorm brist på personal på sjukhusen att man inte ens är garanterad en barnmorska när man kommer in. Att kvinnor får föda barn i en sjukhuskorridor. Att mänskorna som jobbar på förlossningsavdelningarna är så underbemannade och genomstressade att de i vissa fall inte har en chans att kunna göra sina jobb (inte deras fel på något sätt alltså, vårdpersonalen är fantastisk – men förutsättningarna för hur de ska kunna arbeta är på många håll usla). Att kvinnor kan behöva genomlida traumatiska förlossningar som ger fysiska och psykiska men för livet – UTAN ATT ERBJUDAS MINSTA HJÄLP EFTERÅT. Och att den hjälp som (i bästa fall) erbjuds kan vara sjukt undermålig och resultera i såväl trasiga psyken som trasiga underliv med väsentligt försämrad livskvalitet som resultat. Vad ÄR det här för något? Hur kan det VARA såhär? Hur kan DETTA vara det som möter oss, när vi ska genomgå det viktigaste någonsin i livet? Jag blir tokig. Och hjärtekrossad.

Nej, om målet är att få ner antalet begärda kejsarsnitt är mitt tips att ösa pengar över förlossningsvården. Ge oss kvinnor den vård vi behöver och förtjänar. Så att vi kan känna oss trygga med att vi får den bästa möjliga behandlingen före, under OCH efter våra förlossningar. Som om det vore män som födde barn. Då skulle det se annorlunda ut, det lovar jag.

Klart slut.

  1. Amanda skriver:

    SÅÅÅÅ himla bra Vanja. Kan inte annat än hålla med dig till 1000%!!! Det är helt fruktansvärt att det ska vara så i Sverige. Kände mig inte alls orolig för vare sig plats eller tillgång till barnmorska (hade för allt i världen inte en, inte två utan TRE i rummet i princip konstant under alla de 18 timmar det tog!!) när jag födde i USA. Önskar verkligen det var likadant i Sverige och att blivande mammor inte skulle behöva oroa sig även över detta under graviditeten. Det finns tillräckligt vi går igenom och oroar oss för som det är.. Hoppas hoppas hoppas på förbättring här!

  2. c skriver:

    Hej vackra Vanja,
    Vet du att när jag väntade mina tvillingar var jag så rädd för att behöva göra kejsarsnitt. Men fick rådet att det var det bästa. Och så hittade jag din youtube kanal i 6e månaden och tittade på avsnittet när du föder Iggy och avsnitten efter typ varje dag i en månad och sen var jag inte ett dugg rädd längre. Kände mig så lugn efter det och kejsarsnittet gick så bra. Tack för super bra inspiration jämt, du verkar vara en sådan himla fin person och drömmig mamma

    1. Å fina, fina du. TACk för en enormt varm kommentar. KRAM! <3

  3. Anna skriver:

    Fina kloka du!!!! Vore sjuuukt tacksamt med ett inlägg angående hur man ska gå tillväga för att få beviljat kejsarsnitt <3 Jag och min man planerar för ett andrabarn och för mig hade det känts så betryggande att veta att det blir kejsarsnitt . Jag fick HELLP-syndromet när jag fick mitt första barn vilket resulterade i akutsnitt, hade inte en susning om hur kejsarsnitt gick till eftersom de förbereder och informerar i princip BARA om vaginal förlossning. Det var en traumatisk upplevelse men som slutade väl tack å lov. Man vet ju inte vad som komma skall och kan inte vara 100 % förberedd för allt, men när man iaf vet hur ett snitt går till och åtminstone kan känna sig lite lugn med det, borde det få vara ett val som inte ifrågasätts.

  4. Adian skriver:

    Du är bäst Vanja.❤❤❤❤

  5. Jag föddei Spanien och det var otroligt tryggt. Det finns inte på kartan här att det skulle vara platsbrist (ingen har hört talas om fenomenet) eller ont om personal. Vården är fantastisk, rent medicinskt. (Min knäppa barnmorska bad mig att tänka på något annat när jag äntligen vågade nämna min stora förlossningsskräck :http://casaannika.blogspot.com.es/2014/07/barnmorskan-om-forlossningsradsla.html
    Jag var fruktansvärt rädd för förlossningen. Den slutade med ett akut kejsarsnitt. Det var inte så farligt, men de band fast mina armar så jag kunde aldrig ta på min dotter, som lades på mig ett kort ögonblick. (http://casaannika.blogspot.com.es/2014/08/forlossningsberattelsen-del-2.html) Min sambo fick stanna i ett annat rum medan allt pågick, och jag träffade inte dottern och sambon förrän tre timmar senare, när jag fick komma upp till avdelningen efter uppvaket. Det var jobbigt. Jobbigt var också att det gjorde så fruktansvärt ont efter snittet, och att jag inte fick vara ensam med sambo och nyföding, utan att rummet var fullt av spanska släktingar. Jag var den sista av alla som höll i barnet och fotograferade henne.
    Om jag har tur och kan bli gravid igen hoppas jag få föda vaginalt. De är mycket frikostiga med epiduralen under förlossningen här i Spanien och jag har inte hört talas om någon som tyckts att det har varit en traumatisk eller hemsk upplevelse att föda barn vaginalt.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..