Att ha syskonet på förskolan när man är föräldraledig

 

Hörrni. TACK för alla oerhört intressanta, kloka och välformulerade tankar kring det här med att ha äldre syskon på förskolan när man är föräldraledig. Tack särskilt till er förskollärare som kommenterat, det är OVÄRDERLIGT att få höra hur det är, från er som verkligen jobbar med våra barn varje dag.

Jag vet såklart sen innan att arbetsmiljön i förskolan är tuff. Precis som inom vården. Och det gör mig så satans ont att de mänskor som aktivt VÄLJER att arbeta med sånt som är Viktigt På Riktigt ska ha det såhär. Det är SKIT, rent ut sagt.

När jag skrev om att min analys av varför de begärda planerade kejsarsnitten ständigt ökar har att göra med den otrygghet som många tyvärr känner inför förlossningsvården i dag, fick jag en kommentar som liksom sa allt. Nämligen denna:

Jobbar själv inom vården men håller just nu på att byta bransch, och är ändå bara 25. Jag kan inte leva på en sämre lön bara för att jag vill hjälpa människor, medan andra lever på en trippel lön utan att hjälpa människor. Jag kan heller inte offra tid med min son, i och med knasiga jobbtider. Värt att tänka åt det hållet också. Vad man gör för insats själv till att motarbeta den här krisen.

Och jag förstår kommentarslämnaren så väl. Hennes resonemang är glasklart – och självklart. Samma sorgliga känsla får jag vad gäller förskolan. Och frustrationen blir enorm. Hur snedvridet är inte vårt samhälle, när de som VILL jobba med det som är absolut viktigast (vård, förskola, skola) kanske faktiskt inte KAN – för att förutsättningarna på en massa olika plan är för dåliga? Det är för jävligt, och något som jag innerligt hoppas ska bli en valfråga i år.

För det finns INGEN förälder (hoppas jag innerligt) som inte förstår vikten av en väl fungerande förskola – och vilka hjältar som arbetar i den. Det humana kapitalet betyder ALLT (skulle jag vilja säga) i förskolan, och hur sjutton ska vi lyckas engagera fler att utbilda sig till detta – och kanske framförallt stanna kvar inom yrket – om arbetssituationen man kommer ut i är ohållbar?

Det var lite av en ögonöppnare för mig att många av er som arbetar inom förskolan tycker det är bra med begränsad tid för syskonet – just på grund av er arbetssituation och barnens miljö. I see your point, absolut. Men i mina ögon är inte lösningen att begränsa syskontiden (i alla fall inte till 15 timmar per vecka, 25 eller 30 låter mer rimligt tycker jag), utan att ta tag i problemet vid roten – vilket är att er arbetssituation redan från början är absurd. Men jag förstår att det är att jobba på längre sikt, och att den kortsiktiga lösningen blir att försöka få ner barngrupperna genom att begränsa syskontid.

Jag har såklart ingen långsiktig lösning att komma med. Förutom att det är valår, och att det här MÅSTE bli en prioriterad fråga. Jag kan tyvärr för lite om vem det är som planerar budgetarna etc inom förskolan för att kunna ha en vettig åsikt om vad för typ av åtgärder som rimligtvis borde tas, så det känns som att det är ni som arbetar i den varje dag som har den bästa kunskapen om vart sjuttsingen man ska börja för att ha en chans att få rätsida på det här. Är det enbart en pengafråga? Eller handlar det om att pengarna finns men läggs på fel resurser? Eller är det något helt annat? Berätta GÄRNA, och hjälp mig och andra som VILL göra något för att påverka och förbättra. För om det inte blir bättre – hur ser då förskolan ut om fem år? Om tio år? Jag blir mörkrädd – för alla inblandades skull.

Nu kom det här inlägget att handla mer om arbetsmiljön på förskolan, än om hur just jag och Niklas resonerar kring att låta Iggy gå kvar i princip heltid, fast en av oss kommer vara föräldraledig. Så jag tänker att jag avslutar med lite tankar kring det.

Först och främst så är ju ingenting skrivet i sten – på något sätt. Precis som jag skrev i mitt tidigare inlägg så vet ju varken jag, Niklas eller Iggy hur det faktiskt kommer att BLI när Basilika landat i vår familj. Kanske tycker vi att det känns jättebra att Iggy går på föris som vanligt, eller så tycker vi inte det. Det får vi känna på när vi är där.

Men jag upplever att det finns ett flertal anledningar till varför det är bra med fortsatt föris. Dels såna som jag nämnde tidigare och som har med Iggy att göra. Som att hans sociala liv med kompisarna finns på förskolan, eller att han får möjlighet till pedagogiska aktiviteter på ett helt annat sätt än (vad jag tror i alla fall) vi kommer kunna erbjuda på hemmplan. Till exempel.

Men visst finns det ett gäng anledningar som rör bara oss också – mig och Niklas. Det finns väl ingen som läst el bloggo som undgått hur kämpigt vi hade det när vi fick Iggy. Ett barn som aldrig sovit vare sig särskilt mycket eller bra (det där som någon kommenterade att ”alla” barn sover 12 timmar per dygn i början stämmer INTE). Kombon barn med litet sömnbehov som dessutom vaknar 73 gånger per natt (han vaknar forfarande minst en gång per natt), samt man med insomni var…svår. Jag varken orkar eller vill dra allt det där igen (se det här klippet om ni inte hängt med på vad som hänt), men den här gången vill vi göra allt vi kan för att inte riskera att hamna i samma situation igen. Med nästan-separation, depression, ångest och panikångest.

Vår plan för sömnen den här gången är ju såklart att inte göra samma misstag som förra gången (då vi delade på allt aaaalldeles för länge vilket skapade enorma problem), utan att jag omgående tar ansvar för alla nätter. För att Niklas ska ha en chans att sova, och för att vi som familj ska kunna må så bra som möjligt.

Tanken är dock att försöka flytta in Iggy i Niklas rum när Basilika kommit. Och att jag och bebisen sover i Iggys rum. Förhoppningsvis hörs inte eventuella bebisljud nattetid bort till Niklas, och förhoppningsvis går det att Iggy delar rum med pappa utan att Niklas sömn blir kaos. Men risken finns att det inte funkar, i så fall är planen att jag sover i Iggys rum med båda kidsen. Kanske får vi denna gång ett sovande barn, och då kanske detta upplägg funkar hur bra som helst. Men får vi inte det finns risken att jag får extremt lite sömn på nätterna med två ”dåligt” sovande barn i rummet, och kan jag då säkra upp känslan av att ha en chans till återhämtning på dagen (försöka sova när/om Basilika förhoppningsvis gör det) kommer det betyda så mycket. Att då bara ha möjlighet till 15 timmars föris för Iggy (som såklart inte är särskilt intresserad av att sova på dagen) skulle kännas jättejobbigt.

Att Iggy inte skulle anknyta lika bra till sitt syskon för att han inte är hemma med det lika mycket som vi föräldrar köper jag inte riktigt. Dels för att han kommer hänga massor med Basilika under sommarlovets sex veckor då han är helt ledig från föris, men också för att jag verkligen tror att det är lättare att utveckla svartsjukekänskor osv om han ständigt är hemma med bebisen – som ständigt kommer behöva ”gå före” på en massa sätt. När föräldern MÅSTE mata/byta blöjor/trösta/söva etc. Det känns (ur mitt oerfarna perspektiv i alla fall, har ju såklart ingen aning utan kan bara resonera och gissa mig fram) mer rimligt att syskonrelationen blir bra snabbare om Iggy kommer hem till en någorlunda utvilad förälder som har mer att erbjuda både energimässigt och emotionellt, och att förälder nr 2 kommer hem strax därefter vilket gör att fokuset kommer kunna ligga på BÅDE Iggy och hans nykläckta syskon.

Men ärligt talat, så vet jag såklart absolut ingenting. Varken om hur det kommer bli, hur vi kommer känna eller vad som kommer funka. Allt ovan är egentligen bara spekulationer, men för min och Niklas del känns det i alla fall väldigt skönt att ha förskolan som stöd under det här första året. Sen kanske 40 timmar i veckan för Iggys del blir alldeles för mycket, ja men då ändrar vi såklart bums på det. Kanske är 30 optimalt? 20? Jag vet inte. Vi får ta det som det kommer.

Min uppfattning om vår föris är att den är jättefin och att Iggy trivs väldigt bra. Men kanske är arbetsförhållandena där undermåliga också, utan att jag vet om det? Kanske är personalen där uppgiven över att äldre syskon får gå heltid, att deras arbetsbörda inte lättas, barngrupperna inte blir mindre? Men en fråga då, till er som jobbar inom förskolan – om ett barn (som fått ett syskon) bara får gå 15 timmar per vecka på föris, underlättar det verkligen för personalen – eller fylls de timmarna omedelbart av andra barns behov då? Så att arbetsbördan för er blir densamma? Är nyfiken på hur det funkar. Om det är så, så är det såklart positivt för de barn som har behov av mer tid (men som inte får det annars av  någon anledning, hur kan det vara så?), men situationen blir ju densamma för pedagogerna? Berätta gärna hur det funkar så att jag förstår.

Jag tänker att jag ska prata med de pedagoger som jobbar på Iggys föris, och få deras syn på saken vad gäller syskon och antal timmars vistelse. Det kommer nog vara bra. Sen tänker jag också att vi alla är olika, med olika familjemedlemmar, olika barn, olika behov och olika liv. Så att vi resonerar olika kring det här är bara naturligt. Alla ska såklart göra det som känns bäst för just deras familj. Men däremot måste vi tillsammans försöka göra något för att underlätta för er som jobbar inom förskolan, så snälla ni – upplys oss och hjälp oss att hjälpa! Nu är det valår som sagt, vi kanske kan påverka mer än vi tror?

Fick tips om Facebookgruppen Förskoleupproret. Har ansökt om medlemskap, gör det ni också så kanske vi kan påverka därigenom.

Kram på er, och ha en fin helg.💘

  1. Ann skriver:

    Hej!
    Ditt inlägg är från februari 2018 såg jag. Såg den nu i februari 2020. Två år senare alltså 😄. Men jag kommenterar den ändå.
    Jag jobbar också inom förskolan. Min kommentar till dig är – om du inte orkar ta hand om två barn. Varför skaffar du en till då?

    1. Anna skriver:

      Så som samhället är uppbyggd idag där män och kvinnor förväntas arbeta heltid med barn ligger till grund till orkeslösheten som växer fram. Om det är rimligt att vi måste arbeta då måste staten/samhället stötta upp med barnomsorg. Konstigare än så är det inte. Att vara hemma med barn, utan stöd och hjälp från nära och kära (så som man levde förr), är ytterligare ett orimligt krav på mammor. Att vara hemma själv med två eller fler är ännu kämpigare.. Vi är inte skapta att leva så som vi gör.

      Viktigt att se saker ur flera vinklar och inte angripa enskilda individer som gör så gott de kan i den verklighet de lever i.

      1. Malin skriver:

        Jag förstår din tanke och det är rimligt delvis, självklart finns vi på förskolan lika mycket för vårdnadshavarnas skull som barnen skull dock tycker jag att din ena mening blir lite komisk… ”Att vara hemma med två eller fler är ännu kämpigare”, tror du det är lättare för oss på förskolan? Vi är i snitt 3 förskollärare 3,5 h om dagen, annars är vi två. Barngrupperna har oftast mellan 14-20 barn. Delas detta på två blir det alltså 7-10 barn per förskollärare, är detta bättre tycker du?

  2. Ellen skriver:

    Jag googlade på det här med att många föräldralediga föräldrar väljer att ha barnen i förskolan. Jag studerar till förskollärare och har arbetat i förskolan sedan 2008 och jag upplever att förhållningsssättet till barnen rent generellt förändras. Det gör att jag många gånger ifrågasatt mitt yrkesval då jag tycker det är så jobbigt att uppleva.

    Vad tycker jag då är så jobbigt? Jo, exempelvis att det blivit naturligt att föräldralediga väljer att ha sina barn, oavsett ålder, i förskolan. I dag är det mer vanligt än ovanligt att barn som är mellan 1 och 2,5 år är i förskolan medan föräldern går där hemma med den yngsta. Det finns en okunskap som säger att barn behöver förskolan för att bli ”normala” samt en okunskap som säger att föräldrarna inte kan stimulera sina barn tillräckligt. Barn behöver inte mängder av stimulans, de stimuleras sig allt som oftast på egen hand (med en trygg, närvarande vuxen). Jag får ont i magen av att se alla dessa föräldralediga som dessutom inte tar vara på småbarnstiden. Det vore väl en sak att ha barnen i förskolan 2-3 dagar i veckan (inte heltid men det får man tack och lov ingen längre ha). Barn mår bra av att vara med andra barn men andra barn kan man också finna i andra miljöer än i förskolan.

    Jag vet att det finns anledningar till att man väljer att ha kvar sitt barn i förskolan men oftast tror jag åter igen man gör det på grund av okunskap. Jag har inga egna barn men om den dagen kommer då jag skaffar barn, vill jag ingenting hellre än att vänta så länge som möjligt med förskolan. Barnpsykologen rekommenderar att barn är tre år när det början förskolan (och nej, många har inte möjlighet till det). Det jag däremot tror är att många föräldrar har möjlighet att pussla mer

  3. Minion skriver:

    Intressant att läsa kommentarerna. Vad jag kan se är alla som kommenterat och som själva jobbar i förskola, negativa till långa dagar för barnen.

    Samma erfarenhet har jag, när jag pratar med släkt och vänner (har 3 fsk-lärare i släkten). Dvs de som SJÄLVA jobbar i förskola anser att det är en stressig miljö för barnen och att det är bättre att låta syskonet stanna hemma helt, eller gå kortare dagar.

    Jag har även själv vikarierat i förskola och stressigare och stimmigare miljö får man leta efter! Sjukt ansträngande. Och då var det ändå ganska små barngrupper, på 12-13 barn där.

    Många föräldrar tror att barnen har det så bra i förskolan, men vem är bäst lämpad att avgöra det, personalen som är med barnet hela dagen, eller föräldern som är hemma med bebisen?

    Väldigt symptomatiskt att förskollärare själva sällan vill ha sina barn där 40 timmar.

    Jag tänkte likadant, och hade mina barn hemma på heltid när de fick syskon. Det är 1,5 år mellan barnen. Skulle aldrig vilja ha dem i fsk en minut längre än nödvändigt… Fsk var för mig ett nödvändigt ont, när jag sen började jobba.

    Inte förrän barnen var runt 4-5 år upplevde jag att de faktiskt fick ut något positivt av verksamheten.

    Vad gäller bebisen, så är min erfarenhet att den föredrar syskontid framför egentid med förälder. Hur ”rolig” föräldern än är, kommer syskonet alltid vara bäst… i alla fall i början. 😉

  4. Helena skriver:

    Jag tycker att du Vanja tänker klokt kring förskola eftersom ni haft sömnproblem och medföljande annan problematik tidigare. Inte bra om det blir depressioner mm i familjen! I övrigt tycker jag att Sverige är ett nervöst land när man pratar förskola. Förskollärare vågar kritisera verksamheten men föräldrar höjer alltid förskolans verksamhet till skyarna. Jag och min man har valt att inte ha våra barn i förskola, och vi delar föräldraledighet för att ha dem hemma på heltid. Många höjer ögonbrynen över detta och säger att våra barn missar en massa värdefullt när de inte går i förskola. Vi resonerar som så att skolplikten finns från och med sex år därför att det är då barnet behöver skolan. Vi har rikt socialt umgänge och våra barn träffar kompisar nästan varje dag (däremellan har de ju varandra och oss föräldrar). Mina föräldrar (läkare och psykoterapeut) gick inte i förskola när de var små för då fanns ingen förskola. De har klarat sig alldeles utmärkt i livet. Liksom generationen dessförinnan gjorde. Förskolan finns ju till för att föräldrar (från början mödrarna) ska kunna arbeta. Förskolan är inte till för barnen. Den är ingen rättighet utan en nödvändighet för dem. Eftersom deras föräldrar är på jobbet. Så den som vill vara hemma med sin unge längre än ”normalt” eller ha syskon hemma på heltid ska inte vara orolig att barnet missar något, eller nekas något viktigt. Så är det inte. Förskolan är toppen för arbetande föräldrar. Föräldrar som av någon anledning är hemma kan behöva förskola till äldre barnet för att orka med om bebisen inte sover eller av andra anledningar. Men barnet behöver generellt inte förskolan om familjesituationen är någorlunda normal.

  5. Nat skriver:

    Jag önskar att jag kunde ha min dotter på förskolan mer än 15h/vecka när bebisen kommer i början på sommaren. Hon är 5 år och behöver mycket stimulans. Fick förlossningsdepression när hon föddes som höll i sig 2 år och vill gärna undvika att hamna där igen genom att få så mycket avlastning som möjligt. Usch har sån sjuk ångest över detta! 🙁 Tycker för övrigt också att det är bra att förskolelärare belyser problemet. Jag anser dock det är ett samhällsproblem och inget som en enskild förälder ska behöva lida för eller ta ansvar för. I er kommun har man ju rätt att ha syskonet på förskolan så det är klart att du ska utnyttja det om ni vill och behöver! Det kan ju inte vara ditt ansvar som individ att lösa förskolekrisen tänker jag. Kritiken borde riktas mot politiker och inte mot individuella val.

Lämna ett svar till Helena Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..