”Kan du sluta med dina buhu-jag-mår-så-dåligt-inlägg?!”

 

Hörrni. TACK för allt ni delade med er kring era egna graviditeter på förra veckans preggouppdatering. Igenkänning alltså, it´s the shit! 🙌🏻 Att slippa känna att man är ensam om nåt hjälper faktiskt. Det är ju också just därför jag väljer att vara ärlig och faktiskt skriva att jag mår skit, om jag nu gör det.

Och uppenbarligen är jag inte ensam om att må sisådär ibland. Flera av er skrev att mitt inlägg kunde vara hämtat från era egna dagböcker. En kommentar löd dock såhär:

KÄBBEL. Och detta skriver jag fastän jag är supermegagravid (v37). Känner igen mig i mångt och mycket av det som beskrivs men kom igen. Ingenting blir bättre av att smeta ner sig i självömkan och ‘sanningar’. Visst, börjar också bli trött på att inte känna igen min kropp, kunna bära jeans, sova på mage, använda retinol och dricka ett glas cava men påminner mig om vilken jädra LYCKA och YNNEST det är att ens kunna skapa, bära och föda ett barn. Så please, innan nästa ”jag mår så himla dåligt buhu”-inlägg kan du väl kika på din partner in crime (Josefine) och försöka sprida lite glädje, uppmuntran och tacksamhet istället? Just a thought.

Blev först så otroligt ledsen när jag läste den. Kände mig dum som spred negativitet omkring mig. Det är ju precis det motsatta som är mitt mission in life. Var i ett riktigt ynkligt mode på grund av hur dålig jag kände mig i kroppen, nåt som förvärrats av att Niklas varit supersjuk och inte kunnat underlätta när jag behövt hjälp. Bara det att ratta 17 kilo barn i en halvtrasig paraplyvagn i snömodd hela helgen var…vidrigt. Varje steg gjorde ontontont. Barnkalas på det med 20 kids och allt vad det innebär. Dessutom ett kalas där jag var tvungen att delta ganska intensivt eftersom Iggy blev blyg och ville gå hem direkt. Jag ville inte att han skulle missa kalaset, så engagerade mig så mycket jag kunde för att han skulle släppa loss och ha kul – vilket han också hade till slut, så det var såklart tokvärt insatsen. Men det tog rätt mycket på mig, som redan var på typ -50.

Ja, så att sedan läsa ovan kommentar var liksom löken på laxen – på bajsmackan. Inte riktigt vad jag behövde. Och eftersom jag är mänsklig och var på botten humörmässigt lyckades jag med klassikern: att se förbi de övriga kommentarerna som samtliga kände igen sig, tyckte det var fint med ett ärligt inlägg och skrev uppmuntrande saker. Men jag fastnade i den som tyckte att jag var bölig och otacksam. Såklart.

Den här veckan har dock fått en jättefin start på flera sätt, mitt humör är MYCKET bättre, och även kroppen har uppfört sig. (Förra veckan vaknade jag mitt i natten av att jag var så svullen att jag knappt kunde knyta högerhanden. Dessutom hade känseln i samma arm nästan försvunnit på flera ställen. Det var INTE kul att ligga där ynklig och ledsen och googla vidrigheter kl 03.14 vill jag lova. Fick för mig allt möjligt hemskt, som att Basilika mådde dåligt eller till och med inte levde. Vidrig natt, men nu är svullnaden borta och känseln tillbaka. Ska kolla med min bm nu på fredag vad sjuttsingen det var för märkligt som hände.)

Men som sagt, nu är jag mer på banan och kan såklart läsa den där kommentaren med helt andra ögon. Jag tar inte illa vid mig alls av den faktiskt, men tycker ändå att den är värd att ta upp. Inte för att hänga ut den som skrev den (jag har ju ingen aning om varifrån hennes känslor kommer ifrån och de är givetvis legitima utifrån hennes läge) men känner att jag gärna vill säga att jo, vi MÅSTE få berätta om hur det är att vara gravid – ÄVEN när allt inte är hunky dory hela tiden. Och nej, vi MÅSTE inte vara så jävla tacksamma HELA TIDEN. Det blir liksom fullkomligt ORIMLIGT om man aldrigaldrigaldrig får uttrycka något annat än ”glädje, uppmuntran och tacksamhet” kring graviditet, som kommentarslämnaren föreslår.

Jag ÄR såklart tacksam över att jag väntar barn. Och jag VET såklart att det är enormt många som kämpar med att försöka få barn, och som skulle ta över mina krämpor på ett kick om det innebar att de skulle kunna bli gravida. Men HUR hjälper det dessa människor, att andra mår dåligt för att de känner skam och skuld över att de faktiskt MÅR USELT i sitt ”välsignade tillstånd”, utan att få yttra det? För mig blir det så otroligt kontraproduktivt. Fler människor mår dåligt, bara.

Ni vet ju att jag för det mesta har mina rosa glasögon på näsan och försöker se det bästa i det mesta, men just vad gäller graviditet, förlossning och bebistid så känner jag ett stort ANSVAR att faktiskt VÅGA säga att vissa saker är SKITJOBBIGA. Just därför att så mycket kring de här områdena är så stigmatiserat. På grund av kommentarer som den ovan. Bölar man det minsta så är man otacksam, förtjänar knappt sitt barn. Vad är det för fruktansvärt oempatisk inställning?

Och vad får vi för värld om vi applicerar det tänket på sånt som INTE bara har med att få barn att göra. ”Klaga inte på att du har reumatism i högerarmen – det finns de som inte HAR någon högerarm!” ”Klaga inte på att du bara har en högerarm – det finns de som inte har någon arm ALLS!” ”Klaga inte på att du inte har några armar – det finns de som varken ser, hör eller har känsel!” ”Klaga inte på att du varken ser, hör eller har känsel – det finns de som är DÖDA!” Ja, det blir liksom orimligt.

Varför är det då ”okej” att uttrycka samma saker till en gravid? För att det är så laddat förstås, för att alla inte har förmånen att få klaga över preggokrämpor. Kanske har kommentarslämnaren själv kämpat längelängelänge med att försöka få barn, och då sticker det i ögonen att någon som jag har mage att böla över hur jag mår. Jag förstår det. Det gör jag. Men det är fortfarande inte okej att begränsa min rätt att få säga att det här med att vara gravid är magiskt – OCH skitjobbigt.

Vi kvinnor BEHÖVER INTE MER SKAM. Vi har tillräckligt. Vi får skit om vi väljer att skaffa barn, om vi väljer att inte skaffa barn, om vi väljer att vara föräldralediga länge med våra barn, om vi väljer att vara föräldralediga kort med våra barn, om vi vill göra karriär, om vi inte vill göra karriär, om vi vill vara sexuellt aktiva, om vi inte vill vara sexuellt aktiva, om vi är intresserade av kläder, om vi inte är intresserade av kläder, om vi är ”tjejiga”, om vi inte är ”tjejiga”, om vi är feminister, om vi inte är feminister, om vi tar för oss, om vi inte tar för oss… Ja, ni hajar vart jag vill komma. Min slutsats är därför att det ABSOLUT SISTA vi behöver är ytterligare saker att känna skuld och skam inför.

Att kvinnor (som ju MÅSTE vara medvetna om ovan problematik) då väljer att kasta bensin på elden och ytterligare skuldbelägga en redan så utsatt grupp är för mig fullkomligt obegripligt. Vi FÅR INTE GÖRA SÅHÄR mot varandra. Givetvis får man tycka olika, men alla åsikter som är värda att tas på allvar är också värda att framföras på ett respektfullt och inkännande sätt. Annars blir det pannkaka, pajkastning och skammande.

Det blev ett långt inlägg det här, men att stå för att det är okej att inte tycka att ALLTALLTALLT med graviditet, förlossning och bebisliv är tippetopp känns viktigt för mig. Det är precis som livet i övrigt; mest bra – men också en del dåligt. Såklart. Ingenting är svart eller vitt, och då får heller inte kraven på oss själva vara det. Vi måste tillåtas att vara mänskliga, så att vi inte känner en massa skuld och skam i onödan. När allt egentligen bara handlar om att vi är just precis – mänskliga. Taco hej.

  1. E skriver:

    Men näe så orimlig kommentar? Jag läser din blogg just FÖR ATT du visar baksidor av livet också; det finns så mycket yta och sprudlande pepp överallt i social media och jag känner att jag oftast mår sämre av alla de intrycken. Att få läsa något ärligt och rakt är så himla skönt och sympatiskt och mänskligt! Fortsätt med det <3

  2. Anna skriver:

    Men snälla nån, du är ju världen mest positiva människa! (Jag är däremot en riktig dysterkvist 😉).
    Jag var ofrivilligt barnlös innan sonen kom och min högsta önskan var att bli gravid. Graviditet och förlossning och amning är SKITTUFFT. Fy fan vad jobbigt jag har haft det. Men såklart haft dåligt samvete för att jag inte är taaaacksam för bäckensmärta, illamående, inflammation i höfterna, och därefter förlossningsskada, framfall och livmoderinfektion… och därefter sömnbrist och kris i 10 månaders tid, hehe.
    Snälla sluta inte skriva om när saker känns neråt. Fejk-happy-clappy är väl inte kul att läsa. Dessutom gör det att man själv känner sig dålig som såklart är mänsklig och kämpar i vardagen. Så KEEP UP THE GOOD WORK!

  3. Åsa skriver:

    AMEN på allt du skriver fantastiska du! INGEN är som du. När ngn skriver en sådan kommentar tänker jag att den personen kan överhuvudtaget inte följt dig länge alls. Du om någon är ju förebilden för LIVSPEPP och våga njuta/leva/fånga/känna allt positivt som finns. STÖR KRAM

  4. Oj vad detta inlägget känns alldeles galet spot on! Heja dig Vanja!! Massa styrkekramar och kärleksbombing. Du rockar <3

  5. Debbie skriver:

    Hej Vanja!
    Jag väntar mitt första barn och är så glad över att du vågar berätta om hur du mår, både ris och ros. Jag hade nämligen ingen större koll själv på hur dåligt man kunde må innan jag faktiskt blev gravid och har nästan trott att det var fel på MIG som inte mår så himla bra hela tiden! Har liksom haft typ varenda gravidkrämpa man kan ha och lite till och känt mig helt uppgiven på min kropp som inte varit min kompis på den här resan. Men tack vare din och några andras ärlighet så har jag ju förstått att jag är helt normal och det bara är sån himla tabu att klaga eftersom detta ska vara den bästa tiden och man ska älska varenda minut av det 😆 Varit så besviken på mig själv som inte kunnat uppskatta varje minut även om jag (precis som du också säger) är superglad över att vara gravid. Såklart jag är! Man kan bara inte vara så himla tacksam hela tiden! För även om det är fantastiskt på ett plan så är det så otroligt jobbigt med all värk, trötthet och illamående m.m som avlöser varandra hela tiden. Så TACK för att du är ärlig och visar att trots att man är lycklig över det som väntar, så behöver inte själva resan vara så himla perfekt <3

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..