Gravidvecka 33 – ge mig tillbaka min kropp!

 

Hej hej söndag, och hej hej preggouppdatering! 👋🏻 Hoppas ni har en härlig dag!🎉 Jag och Niklas hade tänkt spendera denna söndag med att äta en lyxig lunch på tu man hand, gå på spa, få varsin timslång massage och sen avsluta med bio. Medan mormor (som åkt upp till Estocolmo) rattade grodan.

Men. Livet blir ju inte alltid som man tänkt sig. Efter flunsan som däckat Niklas i över en vecka har han nu åkt på bihåleinflammation. 😫 Så bye bye spa, myz och bio. Har dock bokat om hela fadderullan till slutet på mars, så om två veckor gör vi ett försök igen. Håll tummarna för oss, vi behöver verkligen lite ensammys nu dessa sista skälvande veckor innan Basilika dimper ner.

Men hörrni. Ska vi ta å fokusera på preggofieringen istället? Yes! Let´s focus on gravidvecka 33!💣

Förra veckan var ju en riktig jävla skitvecka, som ni vet. Tack för all pepp, goda råd och smarta knep. Och TACK för att ni delar med er – vikten av igenkänning alltså; INTE att underskatta!🙌🏻😚 Hur har då denna vecka varit? (Amningsbh från GlamMom.se)

Well, den har faktiskt varit…bättre. Vilket känns ganska så logiskt, för sämre mående hade nästan varit svårt att få till. Att snön smält undan har hjälpt. Det gör ont att gå, så allt som försvårar den basala funktionen (typ snö) undanbedes. Tack å bock alltså, för att den försvunnit.

Navelproblematiken har också underlättat. Framförallt för att jag antar att navelhuden blivit mindre känslig nu efter x antal veckors gnidande mot kläderna. Så det är inte heller lika störigt. SÅ SKÖNT!

Jag upplever även att halsbrännan, känslan av att magen är för liten för innehållet och det konstanta småkräkandet vid minsta framåtlutning blivit bättre. Och när jag var hos MVC i fredags fick jag nog förklaringen.

När min barnmorska mätte magen och kollade Basilikas tillväxtkurva såg vi att den droppat något. Den har legat på stadig tillväxt hela tiden, men nu slank den för första gången ner ett snäpp. Tydligen beror detta med största sannolikhet på att hon lagt sig längre ner. Vi kikade på Iggys kurva och han följde exakt samma mönster; slank neråt vid precis den här tiden, för att sedan vända upp igen.

Och när bebisen lägger sig längre ner känns det rätt logiskt att det både känns som att man får tillbaka en del space inne i magen, och att organen inte längre ligger i halsgropen. Väldigt skönt.😅

Rent fysiskt mår jag alltså ganska mycket bättre än förra veckan. Kroppen gör fortfarande ont, jag är fortfarande sjukt obekväm större delen av tiden och jag är fortfarande inte särskilt peppad på att ha en basketboll mitt på kroppen som är i vägen för det mesta. Men jag mår ändå bättre, och det är jag glad över.

Berättade även för min barnmorska om att jag titt som tätt svullnar upp nåt fasligt i höger hand och arm, och att känseln domnar bort. Precis som fler av er trodde så rör det sig om karpaltunnelsyndrom. Vanligt vid graviditet och beror ofta på att man samlat på sig mycket extra vätska i kroppen. Ofarligt, men obehagligt. Och ska försvinna när bebisen är ute. Har jag tur håller det sig på den nivå som det är nu. Har jag otur blir det värre, då kan det börja göra ont och jag kan förlora kraften helt eller delvis i högerhanden.

Pust alltså. Vilka sabla grejer som flyger in från vänster när man är på smällen. Jag minns att det var såhär förra vändan också. Att när det bara var några veckor kvar så dök det upp ett gäng märkligheter i och på kroppen. Då blev jag så sabla trött på hela preggogrejen och kände bara att NÄ NU VILL JAG TAMEJFAAAN HA TILLBAKA MIN KROPP! Och ungefär så känner jag nu också.

Har upptäckt ett gäng brustna blodkärl på vaderna, har svårt att sitta på huk eller böja benen eftersom de är så vattenfyllda och känns dubbelt så stora som vanligt. En maaaassa leverfläckaktiga hudpluppar har börjat dyka upp på halsen och ett femtiotal röda, kliande prickar har dykt upp under brösten. Mmmmm… 😤

Just det här med att benen är så himla svullna har gjort att jag lagt TUSEN SPÄNN (!) på stödstrumpor den senaste veckan. Hade tre par sen innan, men pallar inte tvätta konstant. Och jag vill verkligen ha stödisar varje dag, de hjälper otroligt mycket känner jag. Så nu har jag laddat upp med ett förråd så att jag kan komma undan med att tvätta dem en gång i veckan. Väl spenderade kronor, tycker jag.

Vad gäller de spruckna blodkärlen så tänker jag att om jag stör mig på dem efter att Basilika kommit, så lasrar jag skiten ur dem. 👹 Tycker det måste vara okej att få välja om man vill behålla ”graviditetsärren” en del av oss åker på under preggofieringen – eller inte. Om det nu går att göra något åt dem. Inget val är bättre än det andra, och alla får göra som de vill känner jag. Men finns så mycket stigma kring det här också – att man liksom inte ska knorra det minsta över hur en graviditet faktiskt påverkar en rent fysiskt – och utseendemässigt. (VE OCH FASA! SAAAAAA hon ens ”utseendemässigt”?! 😱) Självklart ska man få tycka att sånt är jobbigt, och självklart ska man få göra nåt åt det – om man VILL. Drar någon tacksamhetskortet här blir jag vansinnig. Eller naturlighetskortet.

Inser att jag kanske gör någon arg eller besviken här nu, men jag tycker verkligen att det är upp till var och en hur man vill hantera de kroppsliga förändringar som en preggofiering kan innebära. Utan att bli dömd.

Tänker ganska ofta på det bisarra i att det anses fåfängt och självupptaget att tycka att det är jobbigt att ens underliv kanske ser helt annorlunda ut efter en (vaginal) förlossning. Och på det ännu mer bisarra att det ALDRIG skulle vara lika stigmatiserat om det var män det gällde. Kan ni se den här konversationen framför er, om en snubbe skulle vara gravid?

Vården: ”Ja, alltså – din snopp kommer kanske inte se ut riktigt som den gör i dag efter förlossningen. Eventuellt kanske det kommer göra ont när du försöker ha sex. Och det finns en risk att sex aldrig kommer kännas skönt igen. Men vad spelar det för roll? Du har ju fått ett BAAARN!”

Eller denna, om snubben blivit felaktigt/slarvigt ihopsydd efter att snoppen spruckit när han förlösts:

Vården: ”Jaha, du tycker att din penis ser hemsk ut? Du känner inte igen den alls? Men du, utseendet spelar faktiskt ingen roll på det här planet – det viktigaste är att den fungerar. Någorlunda i alla fall. Och du har ju fått ett BAAAAARN!”

Jag för min del kan inte se ovan meningsutbyten framför mig, om män födde barn. Jag är 100% säker på att rekonstruktiv kirurgi hade varit en självklarhet om mäns könsdelar sprack till höger och vänster vid förlossningar. Men vi kvinnor förväntas ta det (och allt annat fysiskt som kan förändras i och med en graviditet) med en klackspark – som en naturlig del av att ha ynnesten att producera och föda barn. Bryr vi oss det minsta om att kroppen går sönder hit och dit, eller – ve och fasa – råkar nämna att vi känner oss ledsna över något på kroppen som fortfarande funkar men som förstörts rent utseendemässigt – ja då är vi fåfänga, självupptagna – och otacksamma förstås. För vi har ju faktiskt ”fått BAAAAAARN”.

Nej, jag tycker att det måste få vara okej att tycka att det är skitpissigt att benen blev täckta med spruckna blodkärl, eller att ens fiffi helt plötsligt ser ut som någon annans. Om man nu TYCKER det. Om man nu KÄNNER så. Gör man inte det så är det lika okej det med. Inget behöver vara bättre eller sämre än något annat. Alla är vi olika, och alla påverkas vi olika av olika saker. Då måste vi också få reagera olika.

Sen inser jag såklart att det inte är helt oproblematiskt att säga att det är okej att ”fixa saker”, och därmed signalera att spruckna blodkärl inte är önskvärt. Och det där ÄR svårt. Just för att vi alla har olika tröskelvärden för när saker och ting är ”okej” att fixas till. Och sen är det ju hönan eller ägget såklart – om ingen någonsin fixade till något så skulle jag kanske inte störa mig på de där rackarns blodkärlen alls?

Alternativt att alla var så trygga i sina egna val kring sina egna kroppar att man inte sneglade på någon annan. Men det är såklart en omöjlig utopi. Jag väljer att tycka att det är okej att känna att det är jobbigt när utseendemässiga prylar ”drabbar” en, och för mig är DET ett sätt att minska stigma och lätta på den tunga skamtrycket som redan besudlar så stor del av kvinnors värld.

Okej, lååång utläggning kring detta. Det var inte meningen, det bara kom. Nu går vi vidare.

Avslutningsvis vill jag säga att jag precis insett att det bara är SEX VECKOR KVAR tills Basilika kommer! Nyss var det sju veckor, och sju känns liksom mer som ”det är ju typ två mååånader kvar”. Medan sex veckor mer känns som att det är ”drygt EEEEN månad kvar!”. 😱 Hon närmar sig. Med stormsteg.

Avslutar med denna bild, för det känns ändå som att jag vunnit tillbaka rätt mycket välmående den här veckan. Halleluja för det!✌🏻 Hur mår ni andra? Och hur tänker ni kring det här med hur kroppen förändras i och med en graviditet? Vore väldigt intressant att höra tycker jag.💖

Läs om gravidvecka 32 här!
Läs om gravidvecka 31 här!
Läs om gravidvecka 30 här!
Läs om gravidvecka 29 här!
Läs om gravidvecka 28 här!
Läs om gravidvecka 27 här!
Läs om gravidvecka 26 här!
Läs om gravidvecka 25 här!
Läs om gravidvecka 24 här!
Läs om gravidvecka 23 här!
Läs om gravidvecka 22 här!
Läs om gravidvecka 21 här!
Läs om gravidvecka 20 här!
Läs om gravidvecka 19 här!
Läs om gravidvecka 18 här!
Läs om gravidvecka 17 här!
Läs min hemliga graviddagbok (vecka 3-16) här!

  1. Karin skriver:

    Jag tycker att det är dubbelt. Å ena sidan får man såklart göra precis vad man vill med sin egen kropp, men å andra sidan innebär det att normen för vad som är normalt förskjuts. Om 99% ”fixar” brösten efter graviditet så kommer det inte direkt leda till en sundare syn på hur bröst ”ska” se ut. Det kommer att göra att normen blir snävare och att allt fler känner sig nödgade att fixa till sig, tror jag, vilket känns himla synd. Men! Att på något sätt skylla på eller shamea den enskilda kvinnan som fixar sig, tycker jag är fel. Vi kvinnor är hårt pressade av ideal och det är orimligt att vi ska bestraffas både när vi inte lyckas uppnå idealet och när vi, t ex genom att fixa till oss, kämpar för att göra det. Nä, varje kvinna måste få göra som hon vill. Däremot hoppas jag att vi kan kämpa på ett strukturellt plan och att så många som möjligt kan få gilla sig själva med sina skavanker, så att vi kan normalisera fler varianter av kvinnokroppen än den vita, smala, släta och symmetriska.

  2. Heja dig Vanja!!! Snart är Tintin hos er ❤️ Vet hur det är att må piss, gjorde det psykiskt under HELA min andra graviditet. Minns inte huuuur många gånger jag sa till min man: ”Jag ska faan ha den största medaljen efter detta!!” Vi kvinnor är FANTASTISKA! Vi borde få höra det så mycket oftare ✊🏾❤️

  3. Jag är så kluven, tycker ABSOLUT man får göra som man vill och har man möjlighet och råd att ”fixa till” det som gör en ledsen så go got it, jag hade nog faktiskt också gärna gjort det men tycker det är så jobbigt att bli dömd för det (som man lätt blir). Är ju i vecka 23 nu och känner redan GE MIG TILLBAKA MIN KROPP men jag ver ju att det är så lååång tid kvar tills dess, tog 1,5 år förra gången innan jag kände mig som mig själv i min kropp, Phu.

  4. Nä vadå! Man behöver få vara lite ytlig med sig själv också för att få må bra inåt. Vårt yttre påverkar ju också vårt inre mående. Ska det vara så okej att få ta hand om sitt inre på alla sätt med va det innebär så ska man tametusan få göra samma sak med sin utsida utan att någon ska kritisera det !, det är väl inte mer än rätt 💕🌸 kroppens skal och innehåll är ju ett team och måste hålla ihop. Åtminstone ser jag på det så, ju finare jag känner mig på alla plan och tillfreds med mig själv innuti OCH utanpå desto bättre mår jag. Så gör vad du vill för att må tipptopp med va det nu innebär 😊🌸

    Jag är gravid med mitt första i vecka 20… längtar tills dethär är klart 🎈Även om det är ganska kul att vara gravid (just nu) 😄🍭

    Kram!

  5. Skönt med en bättre vecka 💕
    Jag tyckte inte heller att dom fysiska förändringarna som en graviditet medförde var så roliga. Jag fick bristningar i V40 på magen. Men det är ju oxå ngt man mer ska se som ” ett tecken på att man har barn” och man knappt vågar yttra att man är obekväm med.

    PS. Vi har precis upptäckt Babyloonz här hemma. Vilka fina, pedagogiska och lugna låtar/program. Vår 11-månaders älskar musiken. Så tacksam för er app. Grymt bra jobbat! 👏🏻

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..