Att äta på restaurang med barn

 

Fick en fråga om det här med att äta på restaurang med Iggy:

Funkar det bra att äta ute med Iggster? Vi har en 1-åring, som är ganska…. lättskrämd och otålig och hetsig. Kan aldrig göra saker utanför hemmet, det blir kaos. Fattar att det är åldern, men han är så i sin personlighet från start (hatat vagn, hatat bil, hatat att sitta någon annanstans än i famnen, kastar mat, kan inte sitta still, rädd för höga ljud osv) och att äta ute ihop känns som en dröm. Ser så mysigt ut med era utefrukostar. Eller är det egentligen mini-kaos för er också? 😅

För det första tror jag såklart att en del av det handlar om barnets personlighet. Men också myyyyyycket om ålder. Jag och Niklas har ju alltid ätit ute väldigt mycket med Iggy (framförallt frukostar). För vår del var det easy peasy att göra det mellan månad 0-6 (då ligger kiddot ju mest och trynar). Runt ett halvår blev det lite trixigare då det blev mer krav på både uppmärksamhet och underhållning från det tidigare så lugna lilla knytet i vagnen.

Här är Iggy strax över året, och vi var på en av otaliga utefrullar på Nytorget 6. Året mellan 1 och 2 skulle jag säga var det bökigaste, både på utefrullefronten men också på typ ALLA ANDRA fronter. Man har ett kiddo som börjar lära sig gå, börjar lära sig prata – men inte behärskar något av det till fullo = en hel del frustration. Så just den här tiden var inte den enklaste vad gällde att äta ute, men vi gjorde det ändå. Tricket för oss var att hitta ställen där Iggy kunde roa sig med annat medan vi käkade.

Nytorget 6 var perfekt, för han kunde stå och luta sig mot soffryggen och titta ut genom fönstret. Spana på bilar, hundar å annat. Medan jag och Niklas frullade. Så det kan ju vara ett tips – hitta ett ställe där det finns roliga grejer att titta på/göra för kiddot.

Googlade och hittade det här inlägget från samma år, där jag skriver om en redig mardrömsutefrulle. Stressig, vidrig och kladdig. Läs det, ni som behöver igenkänning på kaosfronten. Så just mellan 1 och 2 är det nog inte easy peasy för någon att försöka äta ute i relativ lugn å ro.

Vi gjorde också en resa till Verbier under det här året. Vistelsen där var magisk, men flygresan hem bland det värsta jag varit med om. Iggy skrek HELA resan, jag och Niklas höll på att avlida av panikstress. Så ni som har kiddos som är mellan just 1 och 2 och känner frustration över att en hel del grejer blir för kaosiga – det BLIR BÄTTRE. Myyycket bättre. Promise!

För när Iggy fyllde 2 kom vi över bök å stökpuckeln. Utefrullarna funkade igen, resorna likaså. Motoriken var på plats, talet också och därmed den oooh så viktiga KOMMUNIKATIONEN. Så fort vi kunde resonera med Iggy blev ALLT lättare. När han fyllde 3 blev det ännu enklare, och nu när han är drygt 4 är i princip ingenting jobbigt. Faktiskt.

Vi äter utefrullar varje lördag och söndag. När Iggy ätit klart tittar han på paddan eller leker med en app medan jag och Niklas dricker kaffe. Det är exakt noll bök å stök numera. Otroligt lyxigt och väldigt mysigt.

Sen handlar det säkert en del om att han är så van att äta ute så han blir inte otrygg av det (det är inte läskigt, vilket man förstår att det kan vara för barn som äter ute mer sällan). Avslutar med att säga att om ni har kaosiga utefrulleerfarenheter och ert kiddo är någonstans i environgerna mellan år 1 och 2 – misströsta icke! Det styr upp sig!

Kan inte ni dela med er av hur ni upplevt det här med att äta ute med kids, i olika åldrar? Vore intressant att höra om fler har samma erfarenheter som vi, just att året mellan 1 och 2 är det som kaosar till det?

  1. julia skriver:

    ganska orelaterat men JÄVLARRRR vad snygg du är på de sista bilderna med gröna brallan och gråa linnet. så avslappnad men ändå skitsnygg. riktigt bra inspo!

    1. HAHA! TAAAAAACK! Åååååå vad jag längtar till att ha normala kläder igen alltså, OH MY GOOOOOOD! Fint med lite pepp, tack å bock! <3 😀

  2. Isabel skriver:

    Först som främst… Det låter och ser helt ljuvligt ut att ni äter utefrukost varje helgdag. Sån lyx.

    Nu äter vi ute ganska sällan mest p.g.a vår ekonomi men givetvis har vi ätit ute lite då och då genom åren.

    Vi har tre barn på 4 år, 2,5 år och 1 år. Så jag känner nästan ångest i kroppen av bara tanken på att ta med hela gänget ut för att äta. Haha.

    För ett par veckor sådan åkte vi in till stan för vi tänkte att det kunde vara mysigt att äta lunch på ett café hela familjen. Men det var nog den mest stressande lunchen jag någonsin ätit. Haha. Alltså 1-åringen bara skrek genom hela lunchen. Hon var inte nöjd var hon än satt eller hur vi än gjorde. 2,5-åringen ville absolut inte ha sina pannkakor som vi beställt utan fick ett litet utbrott som fick hämmas av att titta på lite bilder på min telefon. Under tiden åt jag upp pannkakorna för att jag inte ville att de skulle förfaras och självklart började sedan utbrott nr 2 när hon insåg att pannkakorna som hon inte ville ha var borta 😅 4-åringen vägrade ha på sig sina skor så han traskade glatt runt inne på caféet i strumplästen där alla andra gått med sina slaskiga skor och sedan ville han heller inte gå hem utan det krävdes en svettig kvart för att komma ut efter lunchen.

    Alltså, gånger som den får mig så avskräckt att gå ut och äta med barnen men jag vet samtidigt att det inte alltid är så kaosigt. Den värsta åldern tycker jag är typ mellan 6 månader till ca 2 år kanske!? När barnen inte kan prata och helt plötsligt fånför sig att gallskrika av oklar anledning. Eller bara blir så rastlösa att de inte kan sitta stilla i en enda minut till. Men jag håller med dig om att ju äldre de blir desto enklare. Vår 4-åring är generellt väldigt enkel att ha med oavsett var vi går och vad vi ska hitta på. För han förstår vad vi säger och kan förklara vad han själv vill 👍👍

  3. Oj! Nu äter vi väldigt sällan ute men vårat kiddo blir 5 år i juli och det enda stället som fungerar någorlunda är McDonald’s. Äter vi någon annanstans blir det fullständigt kaos! I vårt fall handlar det nog en del om åldern men allra mest om personligheten, barnet kan inte sitta still, blir uppstressad/uppjagad av miljöer med mycket folk, är väldigt nyfiken och är inte särskilt förtjust i att äta. 🙈

  4. Carro skriver:

    Håller med dig fullständigt! 1-2 var det som mest krävande när det gälllde allting. Nu är min son 3,5 år och detta är den mest roliga, givande åldern anser jag hittills. Det är underbart att konversera med sitt barn och höra hur han tänker och tycker, barn är så fria i sina tankar.

  5. Ja!! Det blir bättre, helt klart. De första två åren består av mycket vilja, bristande kommunikationsförmåga (mellan båda parter!) och en hel del frustration. Jag känner att livet börjar komma tillbaka lite nu när vår dotter är 2,5. Helt plötsligt kan vi prata och förstå varandra på ett sätt som inte varit möjligt tidigare. Det är så ljuvligt! Så misströsta inte alla småbarnspäron därute, det blir lättare! #hoppfull

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..