ANNONS

Är jag bortskämd och grinig?

/

Ni var några stycken som reagerade ganska hårt på att jag tyckte det kändes väldigt jobbigt att mitt kejsarsnitt eventuellt ska tidigareläggas:

”Vet nog ingen som uttrycker sig mer otacksamt än vad du gör kring din graviditet! Det lär inte bli svårt för dig att behålla din snitt tid för vilken annan mamma hade nog jublat över de samtal som du tog emot idag! Jag har alltid gillat dig och din mysiga familj. Men ditt sätt att se på din graviditet och ert kommande barn är så långt ifrån mitt synsätt som det kan komma. Jag hoppas innerligt att du kommer slås under fötterna av kärlek när lillasyster kommer så dina tankar kring att allting är jobbigt och omysigt och mest bara nåt som måste göras försvinner. Är väldigt överraskad att du inte får fler kommentarer att folk tycker dina åsikter är skrämmande!”

”Det är just det som gör det spännande att läsa denna blogg. Jag häpnar över hur olika inställning man kan ha i detta.”

”Alltså är du på riktigt nu? Du lever tyvärr upp till nidbilden av lyx-snitt-mammor som vill ha så liten impact som möjligt på ditt liv. Helst inte ens träffa babyn som helst ska komma på den minuten som du planerat för, orka träffa den nya familjemedlemmen liksom, du måste ju synas på alla eveeeeeeents och få massage, lite egentid liksom. Räcker det inte med ”jag är livrädd för att föda men jag ställer mig ödmjuk till allt annat”.

Vet du att de som föder genom snippis inte får välja när de ska komma, utan att bebisen kommer självmant (i de allra flesta fall) men du bokar upp varje minut fram tills det är dags, men gud förbjude att något stör din planering. Att du inte ens vill träffa ditt barn gör att jag blir genuint orolig och ledsen för babyns skull. Så oefterlängtad, bara en jobbig börda som ska bockas och nu dessutom ha den stora OFÖRSKÄMDHETEN att kanske komma tidigare.

Med den här inställningen kommer det troligtvis vara rätt jobbigt och helt hemskt med ett nytt litet liv som aldrig bad om att förstöra alla era utefrullar och annat. Lycka till. Du behöver det.”

”Håller med. Å ena sidan sååååå trött på graviditeten och sen är de egna dagarna helt plötsligt värt mer än att träffa sitt barn. Bortskämt och pinsamt. Hoppas ingen som har svårt med att skaffa barn läser din blogg. De finns dom som skulle göra allt för att få ett barn. Jag jobbar inom kvinnosjukvård och ser vilka resor par gör för att få sitt barn. Sen är jag helt med på att varje kvinnas rätt. Men som offentlig person skriva hur lätt man tar på detta ämne och hur bortskämd man är är ledsamt. Man får gärna känna och tycka men detta börjar gå för långt!”

”Det jag menar är att från start uttrycka sig så starkt att vi känner egentligen att bebis prylen är mest för Iggys skull och vi hade gärna hoppat över de två första åren! Jag säger inte att man får säga så. Jag säger bara att det skär i MITT hjärta när man går in med den inställningen. Jag har tre graviditeter och förlossningar bakom mig som är allt annat än glitter och rosa fluff.”

Ja hörrni, det här med graviditet och småbarnsår alltså. Det väcker känslor, det vet jag. Vi har ju alla så otroligt intimt förknippade erfarenheter och personliga känslor kring det här. Och när man själv känner X starkare än starkast, så är det såklart väldigt svårt att förstå någon som känner Y. Men det är just därför jag är väldigt mån om att vara öppen med hur JAG upplever graviditet och småbarnsår. För JAG har inte kunnat relatera till så många offentliga berättelser, just eftersom de oftast (upplever jag) fokuserar på allt som är magiskt med graviditet och barn.

Och magiskt ÄR det – jag säger inget annat. Och jag ÄR tacksam över att kunna bli gravid och kunna bli förälder – jag säger inget annat. MEN ÄNDÅ. Så måste man kunna få utrymme att uttrycka andra nyanser, som också ingår i det enorma spektrum det innebär att vara gravid och få barn. Det är inte svart eller vitt, det är fullt av färger, och för mig är det jätteviktigt att visa även de mörkare. Just för att om JAG känner såhär, så vet jag att jag garanterat inte är ensam. Och för de som känner som jag (att det kan vara rätt så rackarns bökigt å stökigt att vara på smällen och att man inte upplevt bebisåren som alltigenom ljuvliga) tror jag att det är väldigt skönt att få lite igenkänning.

Man åker ju lätt på däng när man skriver om sina negativa upplevelser kring graviditet, barn och föräldraskap. Det vet jag. Just därför är det lätt att låta bli att vara öppen. För vem vill åka på däng liksom? Höra att man är otacksam, bortskämd och ”tar lätt på” ynnesten att kunna bli förälder. (För övrigt en helt åt skogen fel analys, man KAN faktiskt tycka att det är sketajobbigt att vara gravid samt INTE uppleva att bebistiden är ljuvlig OCH ÄNDÅ vara djupt tacksam, glad, förväntansfull och ödmjuk inför hela resan. Återigen – livet är inte svart eller vitt.) Men att inte skriva på ett uppriktigt sätt om hur jag känner – njee, då kan jag lika gärna göra något annat än att blogga. För mig är hela poängen med den här kanalen att vara så ärlig jag kan och orkar. Även om jag åker på däng.

Sen kan jag förstå det här med att min minutiösa planering kan verka lite märklig. Och ska man vara efterklok så skulle jag sett till att sopa rent i kalendern två veckor innan Basilikas ankomst, kanske tre. Inte bara en. För givetvis kan bebisar få för sig att komma tidigare, och livet har ju en förmåga att inte alltid anpassa sig till det man planerat.

Här handlar det nog min personlighet. Jag är måldriven, och snittdatumet är i det här fallet mitt ”mål”. Att det datumet sen kan ändras har liksom inte funnits på kartan; målet är ju…målet. Och när målet är satt tar jag mig dit. Naivt som tusan (när det kommer till barnafödande och inte handlar om att exempelvis skriva färdigt en bok), absolut. Lite puckat till och med, jupp. Men jag har ångat på och inte reflekterat över det hela mer än att målet är 23 april, och tills dess har jag en satans massa grejer som ska vara klara.

För sen har vi ju det här med mitt jobb. Min föräldraledighet kommer se väldigt annorlunda ut från många andras. Jag kan inte pausa mitt jobb. Eller vad säger ni – ska jag sluta blogga, Instagramma, podda och YouTuba dagen innan förlossningen, så hörs vi igen hösten 2019? Nej, tror inte det. Jag VILL inte det. Inte ni heller, hoppas jag.

Och eftersom jag varken kan eller vill pausa mitt jobb gäller det att hitta kreativa lösningar för hur det ska kunna fortlöpa på bästa sätt för alla inblandade. Till exempel genom att förbereda allt jag kan innan förlossningen, därav det pressade schemat dessa sista veckor. För om jag ska kunna slappna av krävs det att de jobb jag åtagit mig (dealar som satts för över ett år sen i vissa fall) ska vara 100% klara och förberedda, så att jag bara ska kunna trycka på publiceraknappen när det är dags att leverera. Det är sånt jag håller på med nu till exempel. Producerar alla samarbeten, spelar in poddar i förväg, sponsspottar till poddarna, skriver klart min och Jossans bok, har igångsättningsmöten med den hjälp jag tagit in för att Monyay Club och allt annat som ingår i mitt jobb ska kunna fortsätta rulla. Det går bra, och får jag bara den tid jag räknat med så kommer allt hinna falla på plats.

Så jag KAN INTE ”slappna av och njuta” just nu, ”fokusera på mig själv och bebisen”. Även om det låter supergött och jag gärna hade gjort precis just det. Men gör jag det nu innebär det att jag kommer behöva ta den tid jag lägger på jobb nu – när jag har min goda nyföding. Och det vill jag INTE. Nej, jag vill bli klar, så att jag är hon väl KOMMIT kan fokusera, njuta och slappna av.

Men visst – med facit i hand hade jag kunnat planera ÄNNU bättre, och sett till att jag haft en smula mer marginal på tidsfronten. Nu är det dock som det är, och då får jag göra det jag kan för att hålla min planering. En planering som GIVETVIS inte handlar om att jag ääääälskar att jobba så mycket och tycker att det är så bökigt att få barn att jag därför hellre fokuserar på jobb just nu. Nej – det är en planering som möjliggör att jag, Basilika, Niklas och Iggy kommer få den bästa möjliga starten som tvåbarnsfamilj.

Jag är väldigt trygg i att jag lever mitt liv på det sätt som är absolut bäst för mig och just min familj, och jag förutsätter att andra gör det som är bäst för just dem. Med det sagt tycker jag att vi ska ha bättre empati och förståelse för varandra, oavsett om man väljer väg X eller Y. Olika människor upplever saker på olika sätt, känner olika känslor och väljer att göra saker på olika sätt. Fantastiskt ju, tänk vad tråkig världen vore annars.

91
141

Genom att klicka på "Skicka" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00