ANNONS

Min förlossningsberättelse – Att föda Tintin med planerat kejsarsnitt

/

Hörrni! Nu tänkte jag bjussa på min förlossningsberättelse, woop woop! 🎉 Detta är ett lååååångt inlägg, så plocka fram en kopp kaffe, kryp upp bekvämt i soffan (eller sjunk ner lite extra härligt i arbetsstolen 😜) och läs vettja. ☕️💞 Obs obs att detta såklart är min personliga berättelse, och givetvis finns det lika många upplevelser av att föda med planerat kejsarsnitt som det finns kvinnor som fött på det viset. Men såhär upplevde jag det. Nu kör vi!

Eftersom det var sista gången någonsin som jag skulle få sova med min goda lilla Iggy som mitt enda barn (utanför magen i alla fall), blev jag SÅ glad att vi fick en riktig gosnatt tillsammans. Han kom över till mig runt 04-snåret, och sen fick jag ligga och krama och gossa på honom ända till morgonen. Så fint, och den perfekta starten på dagen. Tänk att vi skulle få EN TILL sån här myskorv nu? ❤️

På morgonen för snittet såg magen ut såhär. 23 april 2018. Känslan av att den lilla personen som låg därinne skulle vara ute om bara några timmar var…absurd. På något sätt känns det ju inte som att det verkligen ÄR en bebis i magen – förrän den kommit ut? Så har jag upplevt det i alla fall.

Hejdå magen! 👋🏻 Det var inget sorgligt farväl, ni vet ju hur extremt obekväm jag var de sista månaderna av preggofieringen. Känslan av att magen skulle vara betydligt decimerad inom kort var LJUVLIG. Ytterligare något som gjorde mig peppad på att snittdagen var kommen – utöver att vi skulle få träffa vår lilla Basilika, såklart. ☺️

Mormor bodde ju hemma hos oss i några dagar för att hjälpa oss med Iggy. Den här bilden är tagen i soffan när alla i familjen åt frulle – dock inte jag. Om det är så att man måste sövas under snittet (om något skulle gå fel) måste man ha tom mage. Så man får inte äta något from midnatt kvällen innan, och inte dricka något från kl 06 samma dag. För mig som haft en ENORM gravidtörst var det sjukt segt att inte få svepa ett gigantiskt glas vatten det första jag gjorde när jag vaknade… 🙊💦

Tycker så mycket om den här bilden för övrigt. Det är den sista bilden på Iggy som ”ensambarn”. Tänk att han bara några timmar senare var storebror. 💞

I Bara Vara-rummet stod vår packning. BB-väskan (här hittar ni ett inlägg om vad vi packade med i den), maxi-cosin, babynästet och min ryggsäck fullproppad med gotte. 👹

Den blivande tvåbarnsfadern strax innan vi hoppade in i bullen till Danderyds sjukhus. ❤️

På Danderyd fick vi svida om till de här fräsiga outfitsen. Söta va? 🙈😜 Jag fick en alvedon och ett halvt glas vatten att skölja ned den med (det glaset vatten var det GODASTE jag någonsin druckit vill jag lova, törsten var ENORM 😂), och vi blev så sjukt fint omhändertagna. Vi hade extra tur, för en kompis till oss som är barnmorska på Danderyd var i tjänst när vi kom dit, så vi kände oss som hemma. ❤️ Tack fina Sigrid för att du tog de här bilderna och fick oss att känna oss så himla trygga! ☺️

Puss min skatt! 😘 Vi kom till sjukhuset ca 09.20, och vi var snitt nummer tre för dagen (de gör fem om dagen på Danderyd). En toppentid, vi behövde inte stressa på morgonen och behövde heller inte vänta halva dagen och hinna bli apnervösa.

Fast… Apnervösa var vi ändå, såklart. När vi fått på oss våra snajdiga kläder var det dags att sitta utanför operationssalen och vänta på vår tur. Och den känslan är rätt bisarr. Man VET liksom att när familjen som befinner sig inne i salen rullas ut – ja, då är det vi som ska in. OCH SKÄRA UT VÅR BEBIS! 😂👹 En rackarns märklig känsla. Tror att det kanske blir ännu mer bisarrt eftersom jag ju aldrig fått några värkar, ingenting som liksom talar om att ”Nu är det en bebis på väg!”. Helt plötsligt är det dags bara. Runt kl 11.30 var det vår tur, och vi knatade in i operationssalen.

På inskrivningen hade jag träffat läkaren som skulle operera (tillsammans med en specialist). När jag kom in i salen fick jag träffa narkosläkaren och barnmorskorna – alla var GULDMÄNSKOR. Så trygga, så fina, så lugna, så glada och så fulla av värme och kompetens. Jag kände mig omedelbart pangtrygg.

Väl inne i salen fick jag klättra upp på operationsbritsen. Sen var det dags att lägga ryggbedövningen. Det gick som en dans, och alla var fantastiska på att peppa mig att ligga rätt (man ska kuta med ryggen så mycket man pallar, typ). ”Yes! Den satt som en smäck ska du veta!” sa läkaren när bedövningen var satt. Så himla fin och peppig stämning. ✨ Och så omhändertagande, ni ser på bilden hur barnmorskan stryker mig över armen samtidigt som bedövningen sätts. Så himla, himla fint. De gjorde verkligen allt för att jag skulle vara så bekväm och lugn som möjligt.

Att lägga ryggbedövningen gör inte ont alls (på mig i alla fall). När den är satt tar det ungefär 20 minuter tills den satt sig helt. Då känner man ingenting nedanför brösten, och det går heller inte att röra benen. Minns att jag nojade lite över just detta när jag skulle föda Iggy, men det var verkligen inte särskilt obehagligt alls (att inte kunna röra sina ben). Så den här gången var jag lugn som en filbunke.

Ja men ni ser ju, happyclappy faktiskt! Till och med när de satte in katetern. 👹 Det görs efter att ryggbedövningen är satt, så det märks knappt. Inte heller det gjorde ont. Sen är det såklart liiiite märkligt att mänskor man aldrig träffat förut särar på ens ben och för in saker i ens urinrör, men ALLT med att föda barn är ju ganska så rackarns märkligt så på det stora hela bryr man sig väldigt lite om sånt där. Och de som jobbar med det…jobbar ju med det. Så för dem är det vardag, och just att ingen gör någon grej av det innebär att det liksom inte BLIR någon grej. Vet att vissa är rädda för det här med kateter, så det är därför jag skriver lite extra om det. Verkligen inget att vara rädd för, tycker jag. 💘

Medan ryggbedövningen sätter sig tvättar de ens mage, och nyper en lite här å var för att att se att bedövningen tar ordentligt. Man ligger lite som en Jesusfigur, med armarna utåt sidorna.

När bedövningen satt sig och allt är klart för operation sätter de upp ett skynke vid bröstet så att man inte ska se vad som händer med underkroppen. Ganska bra, det är man nog inte så taggad på att se. 😂🔪

När skynket är på plats vet man att det bara är en fråga om minuter tills dess att bebisen är ute. Förra gången var jag inte så nervös i det läget, men med Tintin var jag faktiskt det – på ett helt annat sätt. Förmodligen för att jag denna gång visste vad det var jag skulle få, man har liksom koll på storheten i att få barn. Stunden blev liksom mycket mer allvarsam än med Iggy, och jag hade svårt att prata för jag darrade så mycket på rösten.

Jag började också gå in lite för mycket i tankarna om vad som hände bakom skynket, och fick kämpa en smula med att inte tycka att det var obehagligt. Förra gången (med Iggy) kände jag i princip noll obehag, men några minuter där när de precis satt igång (med Tintin) fick jag verkligen anstränga mig för att hålla huvudet i schack. Lösningen blev att avdramatisera, för det var liksom stundens enorma allvar som slog mig på något sätt.

Som tur var hjälpte musiken de hade på i rummet en hel del. Precis som förra gången körde vi på Lugna Favoriter, och för mig var det perfekt. Lagom klyschigt radioskval som avdramatiserar. Jag är inte typen som vill ha Lejonkungen-soundtracket i bakgrunden när jag ska föda barn, jag vill hellre att stämningen ska vara lättsam än dramatisk.

Den här bilden är kanske inte den mest estetiskt vackra jag bjudit på här i el bloggo, men rent själsligt är den nog den finaste bild som finns på mig. Den är tagen i samma stund som Tintin kommit ut ur magen och börjat skrika. Kan knappt titta på den här bilden utan att gråta faktiskt. 😭

Att höra det där skriket var liksom så enormt stort. De hade berättat för mig minuten innan att de skulle trycka lite på magen för att få ut bebisen (man får hjälpa livmodern på traven när man inte har värkar), så jag visste att det var nära. Och när skriket då kom så var det en sån lättnad – det är en bebis! Hon mår bra! SHITOBERTO VI HAR FÅTT BARN! 😭❤️🎉

Jag och Niklas tittade på varandra och STORBÖLADE, båda två. ❤️ Och på tal om musik så lyckades vi pricka in en magiskt fin låt som Tintin kom ut till (kan ju bli ganska så rackarns megaklyschigt med tanke på vilken radiostation som var på, så vi var tacksamma att vi hade sån tur 😂): Sparvöga med Marie Fredriksson. (Eller okej, Tintin slank ut precis i reklambreaket efter Sparvöga, men den officiella historien kommer vara att hon anlände till Sparvöga, ok? 👹)

När Tintin kommit ut låg jag och lyssnade på hennes fina små skrik ett par minuter. De väntar så länge de kan med avnavlingen så att bebisen ska få i sig allt blod från navelsträngen, och medan det händer så får man vänta en liten stund. Då var jag så himla, himla lycklig.

Tintin kom ut kl 11.59. Själva operationen började 11.51 står det i min journal, så det går rätt kvickt från det att de börjar operera. Vi kom ju in i salen runt 11.30, så det som tar mest tid är förberedelserna: sätta bedövning, tvätta, kateter etc. Snittandet kan ta längre tid, framförallt om man gjort ett eller flera snitt innan. Då kan det finnas ärrvävnad att ta sig igenom som gör att det tar lite längre tid. Det fanns dock ingen sån, inga sammanväxningar i buken hos mig. Så det gick snabbt.

Ingenting gjorde ont, och det enda jag kände i princip var att de tryckte lite på magen när det var dags för Tintin att pressas ut. Men det gjorde absolut inte ont, och var heller inte obehagligt. Snarare tyckte jag att det kändes bra, då skulle hon ju liksom komma snart.

När avnavlingen var klar kom de runt med Tintin och la henne på mitt bröst. Hon var SÅ god, SÅ liten och SÅ perfekt!

Att få se hennes goda lilla ansikte alltså… LYCKAN! Precis som med Iggy blev jag så imponerad av hur ren och fin hon var, och hur gott hon luktade. Sött liksom. HUR kan man lukta så gott när man spenderat hela sitt liv bland blod och inälvor?! 🙈

När Iggy föddes skrek han inte. Han hade fostervatten i lungorna som många snittbebisar kan ha eftersom de inte pressas ut genom fiffi (då pressas även vattnet ut). Så honom fick jag bara ha på bröstet någon minut innan de tog med honom till ett bord lite längre bort där de fixade bort vattnet. Niklas följde med dit, så den gången låg jag ganska länge ensam på operationsbritsen medan de sydde ihop mig bakom skynket (inget som känns det heller).

Men eftersom Tintin mådde så prima kunde hon ligga kvar på mitt bröst hela tiden medan de fixade ihop mig, vilket gjorde att jag knappt ägnade det (ihopfixandet) en tanke. Väldigt skönt!

Och på tal om att må prima, så var Tintin en redig A-bebis (varning för mammaskryt 👹 ). Hon fick 10 av 10 Apgarpoäng i samtliga kolumner (poäng man ger bebisarna beroende på hudfärg, livlighet med mera som berättar om syresättningen i bebisens blod). Något som är ovanligt för snittbebisar som brukar få i alla fall 9 i någon kolumn. Men Tintin kirrade en Apgar-strike! 🥇🎉

Niklas klippte navelsträngen…

…och sen ägnade vi resten av tiden i operationssalen åt att FÖRUNDRAS på ett sånt där megaklyschigt sätt. Hade vi verkligen GJORT detta magiska lilla barn? ✨

Vi tyckte också att hon var så otroligt lik Iggy när han föddes…! När de var klara med att sy ihop mig togs skynket ner, och då hände exakt samma sak som hände vid Iggys förlossning: jag såg ett ben på andra sidan min mage, och tyckte att jag kände igen det. Men var ändå tvungen att fråga: ”Ehhh, är det där mitt ben?”. 😬 Det var det. ”Det där också?” undrade jag och pekade på ben nummer två. Yes, det med.

Eftersom bedövningen fortfarande sitter i så känner man inte sina ben, och jag upplevde att de låg ner mot britsen. Så när man helt plötsligt ser ben som påminner om ens egna (tyckte jag kände igen leverfläckarna på dem 😂) men som ligger på ett helt annat sätt än vad man själv ”känner” så blir det liksom tilt i hjärnan. Så jag var verkligen tvungen att fråga om benen var mina. SÅ märklig känsla, och väldigt rolig faktiskt. 😜

Okej, nu tänkte jag visa något som ni kanske tycker är lite läskigt? I så fall får ni scrolla förbi de kommande två bilderna. Barnmorskan visade nämligen upp moderkakan för Niklas efter födseln – och han tog några bilder på den. Moderkakor brukar man inte få se så ofta tycker jag, så jag känner att det är lite roligt att bjuda på det. Varning för blod! 👹

Livets träd, som den ju kallas. 🌳 Fint ändå, att ge något som kanske inte är så bildskönt ett flådigt namn. Den fyller ju en rackarns fräsig funktion måste man ju säga. Förtjänar helt klart rejält med cred. 🙌🏻

”Härinne bodde hon!” sa barnmorskan. Mmmm. 👹 Som sagt – HUR kan man dofta så gott när man bott inne i detta? 😜

Efter snittet hamnar man på det som kallas för uppvaket. Det låter ju som en plats där man hamnar efter att man sövts, och jag antar att på vissa sjukhus kanske man delar den här platsen med andra som opererats och kanske sövts. På Danderyd tror jag dock bara att det är snittisar som ligger på just det här uppvaket (obs vet ej men tror det?), så det är väldigt lugnt och fridfullt. Vi var ensamma där och hade det supermysigt. Vet dock att detta kan vara olika från sjukhus till sjukhus, och att man på vissa inte har plats för båda päronen på uppvaket. Då kan det bli så att bara den ena får ligga där.

Och självklart beror det på hur snittet gått också, vad som händer efteråt. Jag kan ju bara tala för upplevelserna kring mitt snitt som gick toppenbra. Jag förlorade tydligen extremt lite blod och allt gick så bra som det bara kunde sa läkarna efteråt. Så det kändes ju skönt såklart.

Vi spenderade omkring två timmar på uppvaket. Tintin ammade (HUR coolt att bebisarna fixar det bara några minuter gamla?!), Niklas fick fika och jag blev vansinnessvis på hans smarriga saft och macka (fick inte äta än 😬).

På uppvaket övervakar de framförallt mamman, de kollar blodtrycket med jämna mellanrum och ser så att ryggbedövningen släpper. Sakta men säkert kan man börja vifta på tårna och känna sina ben igen.

Under tiden roade vi oss med att tittatittatitta, klappaklappaklappa och doftadoftadofta på vår URGODA lilla beblino. Att få ligga där alltså, med hennes lilla pyttekropp mot min hud var så vansinnesmysigt. Hon vägde 3035 gram och var 49 cm lång.

En mycket glad pappa, som hela tiden upprepade: ”Alltså, hon är ju SÅ SÖÖÖÖT!”. 😍

Känslan av att ha sin lilla bebis utanför magen är ju helt bisarr. Tanken på att hon för någon halvtimma sen befann sig på insidan av magen – och nu var hon utanför, fast hon hela tiden VARIT SAMMA LILLA PERSON var liksom så rackarns ofattbar. MIRAKLET att producera och föda barn alltså, det är verkligen ett riktigt rackarns mirakel. OFATTBART, tycker jag.

AHHHHHH! När ryggbedövningen släppt fick vi åka upp till vårt rum, där den klassiska grattisbrickan serverades. GODASTE JAG ÄTIT I HELA MITT LIV! Tror jag sög i mig fem glas saft på raken, och mackorna slukades på mindre än en minut. Hungern och törsten var så massiv.

Sen låg vi och gossade och gossade och gossade.

Det tog ett tag för Tintin att öppna båda ögonen (inget ovanligt tydligen), men såklart hann jag bli orolig och tänka att hon skulle bli enögd. Alltid hittar man nåt att noja över. 😅

Den där känslan av att ha sin lilla goda nyföding hud mot hud alltså. Helt ostörd i ett eget rum – DET är bebisbubblan, skulle jag vilja säga. Oslagbart fint.

Storskatt och miniskatt! 💞

Niklas var lite överväldigad av hur mycket han kände omedelbart för Tintin. Jag med. Tror det beror på att vi har Iggy, och vet vilket satan i gatan-fin grej det är att få barn. Vilken livslång present man får, typ. 💝

På eftermiddagen kom Iggy och mormor förbi och hälsade på. Iggy tyckte det var kul med Tintin, men var mest taggad på sina storebrorspresenter som han visste att han skulle få. 😂 Han gav mig ett fint halsband som han pysslat ihop tidigare på dagen (GULLO!), och var noga med att Tintin skulle ha sin snutte nära. Mammas fina lillgroda. 💘

Niklas mamma och brorsa Charlie kom också förbi, med en korg full med massa ursmarrig hemlagad mat som Charlie lagat. SÅ GOTT! En flaska rödtjut hade de stoppat i korgen också, så himla gulligt. Vackra blomster fick vi dessutom. Vilka fina mänskor vi har omkring oss. 💘

Precis som förra snittet var jag uppe och knatade några timmar efter operationen. Här står jag i min fräsiga sjukhusskjorta och stylish kisspåse! #DagensMomspo 💁🏼‍♀️ Jag mådde jättebra, hade inte ont någonstans. Tyckte det var SÅ skönt med kateter. Efter att ha varit konstant kissnödig i princip hela graviditeten var det en sån genomljuvlig känsla att inte behöva känna sig kissnödig ALLS (katetern suger ju ut kisset hela tiden så man blir liksom aldrig kissnödig, underbart!).

Katetern togs bort dagen efter, det går på en sekund och känns pyttepyttelite (bränner till en smula). När den tas bort är det ingen som gräver i ens fiffi, då dras bara slangen ut lite diskret utan att man behöver fläka ut sig. Ganska skönt.

Bjussar även på denna sexiga bild, i de klassiska nättrosorna och blöjan som tar emot avslaget (blod och sårvätska från såret där moderkakan suttit i livmodern). Åsså kisspåse på golvet. REALISM hörrni, fint ändå. 😜 Lägg märke till att jag placerat blommorna i fönstret i något slags försök att fräsa till bilden en smula ändå. 😂

Blöjan (okej, det är en binda men den är så STOR att det mer känns som en blöja) kommer personalen och tittar i alt byter med jämna mellanrum (de vill ha koll på att man inte blöder för mycket), och det är ju lite märkligt såklart. Ytterligare ett sånt där ”föda barn”-moment som hade varit URKONSTIGT i vilket annat sammanhang som helst, men som faktiskt inte känns så knäppt just precis där och då. Mycket på grund av den genomproffsiga och supervänliga personalen såklart. Rackarns insats de gör alltså, VARJE DAG. Är så imponerad över hur de liksom fick oss att känna oss speciella och så omhuldade – trots att det är deras jobb och att de tar hand om nyblivna päron varje dag. Ser nyfödingar helahelahela tiden. TACK magiska personal på Danderyds sjukhus, ni är FANTASTISKA! 🙌🏻😭

När vi åt middag bäddade vi ner vår goda lilla bebi i sitt näste…

…sen plockade vi fram den gigantiska påsen saltlakrits som min mamma haft med sig (TACK MAMMA 🙌🏻) och såg på säsongspremiären av Westworld i sängen. OERHÖRT mysigt, och bebisbubbligt så det stänkte om det. Saltlakrits en masse, snusande nyföding bredvid oss, lugn och ro och favoritserien på datorn. MAGI. ✨

Det här gjorde vi bra! ❤️

Niklas åkte ju sen hem och sov, och det funkade bra att vara kvar själv på sjukhuset. Liiiite krångligt att nyopererad slinka runt med kateterpåse i släptåg och byta blöjor fyra gånger under natten, men det gick. Hade ju SÅKLART kunnat ringa på personalen för att få hjälp, men det tänkte jag inte på. 🙈

Ringde däremot i panik runt 03, då Tintin hostade och gurglade och det flög ut en massa segt slem ur munnen på henne. Jag hajade någonstans att det var fostervatten, men hann ändå få lite panik. Som tur nog var nattpersonalen på plats illa kvickt och lugnade mig. Väldigt vanligt att bebisarna hostar upp fostervatten efter förlossningen, så det var inget märkligt. Det var över på någon minut, sen kunde vi mysa vidare.

Vi stannade två nätter på BB, de dygnen var helt magiska. Vi hängde i vårt rum, myste med vår bebis och tittade på Robinson. Åt massiva mängder godis, typ. Allt var bara fantastiskt och det var som sagt verkligen en bubbla. Jag hade gärna stannat längre.

De första dygnen åt jag en smärtstillande kombination av ipren och alvedon var åttonde timma. Men precis som med Iggy så glömde jag bort att ta tabletterna när jag kom hem, och upptäckte det först efter några dagar. Men eftersom jag inte hade ont alls, så behövde jag dem ju inte. Obs obs, att alla såklart inte upplever det precis som jag – men jag har inte haft ont alls varken före, under eller efter snittet. Inte känt mig särskilt begränsad heller. Det har varit två magiskt fina upplevelser med både Iggy och Tintin, och jag är så otroligt glad för dem.

Det var allt jag hade att berätta kring det här tror jag. Om jag missat något får ni gärna ställa frågor i kommentarsfältet, så svarar jag såklart. Over and out från en väldigt lycklig tvåbarnsmorsa som är otroligt nöjd, glad och tacksam för såväl sina fina små barn som sättet de kom till världen på. ❤️❤️

LÄS MER:
Se filmen från Tintins förlossning här.
Läs del 1 av Iggys förlossningsberättelse här, och del 2 här.
Se filmen från Iggys förlossning här.

43
218

Genom att klicka på "Skicka" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00