2009 var det värsta året i mitt liv

photo-3 [50%]

Foto: len len

#10YearChallenge har väl ingen missat på Inspirationstagram? Well, tänkte att jag också hoppar på detta – fast i bloggform. 2009 var nämligen mitt värsta år någonsin. Det var då min skiva kom ut, något jag jobbat hela mitt liv för. Men precis när allt som jag kämpat så hårt för liksom skulle börja – så tog det slut. Och när insikten om att skivan var en flopp och jag ett enda stort misslyckande slog ner i mig – då visste jag faktiskt knappt om jag ville leva längre. Tänkte att jag skulle skriva några rader om det.

photo-4 [50%]

Foto: len len

Bilderna jag har från det här året speglar dock inte den känslan alls. De flesta är som de ovan; fräsiga pressbilder tagna på något lyxigt ställe (just dessa är tagna i ett slott i Paris 👸🏼). Jag är piffad och tillsnajsad.

human touch

Sminkad till tänderna, och omgiven av en maaaassa folk. Oftast med kameror av något slag i händerna.

083

Även benen skulle såklart sminkas när det var dags att plåtas. För såna saker var också en del av det här året, året då allt skulle hända men ingenting…blev. Men innan vi går in på det sorgliga med 2009 kan vi väl kika på en del av det roliga som hände det året.

Jag var ganska duktig på att dokumentera redan då, eftersom jag bloggade på min MySpace-sida. Inläggen kom med några veckors mellanrum, men ändå. Så här har ni ett gäng oredigerade bilder från min ganska usla digitalkamera, tagna för tio år sen.

008

Jag hade precis fyllt 30 och befann mig allt som oftast i Paris. Där hade jag mitt skivbolag och mitt management. Att jag var 30 talade jag vääääldigt tyst om. På den tiden var musikbranschen fortfarande extremt åldersfixerad vad gällde kvinnliga artister (som tur är har det blivit bättre på den punkten), så att vara popartist och tjej och över 22 betraktades som lastgammalt. När någon frågade om min ålder slingrade jag mig därför alltid. Minns att Niklas försa sig på en middag en gång, när både min manager och min A&R från skivbolaget var med – jag höll på att MÖRDA honom inombords, medan jag fibblade bort ämnet så att de inte skulle komma ihåg vad han sagt.

003

Varje gång jag var i Paris bodde jag på samma hotell. Alltid samma rum dessutom. Skönt, då kunde jag känna mig hemma. Här ser ni mitt badrum. Och mig! 👋🏻 Har glömt namnet på hotellet, men det låg nära skivbolaget i de bohemiska kvarteren nedanför Pigalle.

006

En kik in i min garderob! Bar nästan bara mönstrade klänningar då. Favoritmärket var Mina UK. Undrar om det ens finns kvar?

038

Från 2009 finns också en maaaaassa såna här bilder. Olika outfits och stylingar som provades. Jag behövde kläder till spelningar och pressgrejer. Och eftersom jag var ett högprioriterat projekt på skivbolaget (de trodde att jag skulle sälja platinum och att jag skulle bli deras nya kassako 💰) så hade jag alltid en hel stab av folk runtomkring mig. Till exempel en personlig stylist. Här var vi i hennes ateljé i Paris och gick igenom en massa plagg för att se vad jag gillade.

044

Den här boleron var ingen favvo.

022

Den här outfitten gillade jag dock. Alltid varit ett fan av hattar. Notera de olika pjucksen. Har för mig att det blev de svarta skorna till slut.

fave

Favoriten var dock den här klänningen, som även fick bli huvudplagget i den svindyra videon jag spelade in samma år.

093

Videon ja. Den spelades in i Portugal, och 15 pers flögs dit i en vecka för att spela in den.

popstar

Vi höll till i Lissabon, och jag stod och mimade utanför fräsiga strandhus…

video24

..och på en snajdig strand. Bland annat.

035

Eftersom jag var skivbolagets guldkalv (trodde de! 😜) la de ner enorma pengar på allt möjligt – och omöjligt. Jag hade till exempel en egen brand manager som följde med på allt jag gjorde (kvinnan på bilden). Hennes uppdrag var att se till att varumärket Vanja alltid representerades på rätt sätt i allt vi gjorde. Killen bakom hette David, och hans uppgift var att…

stalker david

…filma varje steg jag tog, till den dokumentär som skulle släppas om mig när jag var en braksuccé. Filmen släpptes dock aldrig, jag blev ju inte den där braksuccén.

121

Jag hade till och med en ”hand double”, så att jag inte skulle behöva göra de scener i videon där bara min hand syntes. De gjorde hon. 😂

014

Här filmade vi en av scenerna som inte kom med i videon. Enda gången jag haft superhjältinnekläder på mig. Inte så dumt ju, borde ha det oftare? 👊🏻✨

068

Enda gången jag legat fastbunden på ett tågspår också. 😂 Fick helt klart uppleva en hel del annorlunda grejer på den där stranden utanför Lissabon!

Såhär blev videon. 👆🏻 Får pinsamhetskrypningar i hela kroppen när jag ser den, men tänker att ni kanske är nyfikna på hur slutresultatet blev, så lägger upp den ändå. 🙈

vanjacd

Såhär såg skivan ut. Här satt jag på mitt hotellrum och göttade mig i att den ääääntligen var ute. Avskyr framsidan. Den blev något HELT annat än vad jag hade tänkt (precis som en rackarns massa annat), varför det blev så är en annan historia. Bookleten tycker jag nog fortfarande om dock. Den var gjord som en dagbok, där varje låttext hade en egen handskriven och lite klottrig sida, med små bilder och andra minnen knutna till varför jag skrivit låtarna.

france bleu

När skivan var ute gjorde jag en rackarns massa press. Här fransk radio, motsvarande SR. I början hade jag en tolk med mig (ingen ville prata engelska), men efter ett tag tyckte skivbolaget att min franska var så pass bra att jag skulle kirra intervjuerna själv. Det ansågs bara ”gulligt” om jag inte pratade korrekt.

radio goom

Spelade också live i en massa radioprogram. Alltid med min gitarrist Sacha.

europe 1

Gjorde även en hel konsert live i fransk radio, med sittande publik i studion.

dressingroom

Har tyvärr inga bilder därifrån förutom denna 👆🏻 men så galen grej att ha gjort ju? 😳

171

Spelade på alla möjliga och omöjliga ställen. Som här – i en hotellsäng. 😂 Det var något som skulle filmas, minns inte riktigt till vad.

170

Min brand manager var alltid precis bredvid.

fmc radio topp40 week2

När första singeln ”Tired” släpptes fick jag bra stöd från några stora radiostationer, och låten spelades ganska mycket och ganska länge i Frankrike. Måste ändå vara lite av ett bucket list-moment att ligga före BÅDE Pink och Mariah på en topp 40-lista en massa veckor i rad? 😜

photo-1 [50%]

Foto: len len

Men – sen dog det. Skivan floppade, intresset svalnade. Och från att ha befunnit mig i Paris konstant omgiven av en massa mänskor som trodde att jag var The Next Big Thing, så låg jag ensam hemma i sängen på Söder och kände att livet var över. Precis när allt skulle börja, tog det slut.

Jag hade en livskris och sjönk ner i en depression. Ville bara sova. När jag sov slapp jag möta verkligheten. Varje dag när jag vaknade hade jag en nanosekunds frid, innan insikten att ”Det är över” sköljde genom hela min kropp, och ångesten la sig som ett fuktigt täcke över själen. Jag grät, grät och grät. Och ville bara somna igen.

Förutom att jag förlorat hela min självkänsla och hela min identitet (jag hade alltid varit den där som ”höll på med musik”) så skämdes jag som en hund. Blev folkskygg. Orkade inte med att förklara gång på gång PÅ GÅNG för alla som frågade hur det ”gick med musiken” – att det inte gick. Alls. För det var inte bara jag som sett det som självklart att jag skulle LYCKAS. Det gjorde även alla runtomkring. Det förväntades liksom. JAG hade ju alltid varit så bombsäker, och projicerade därför den bilden på alla andra också. Det var tufft att behöva erkänna sig besegrad – misslyckad – inför inte bara mig själv, utan även inför alla andra.

Jag skämdes inför mina managers som trott så mycket på mig. Som lagt så mycket pengar på mig. Min A&R (ansvarig för att ha signat mig till skivbolaget) fick sparken. Mitt fel, kände jag. Jag hade enormt dåligt samvete gentemot skivbolaget som lagt gigantiska summor på allt som var förknippat med mitt projekt.

vanja wikström artist musik

Foto: len len

Att skivan floppade har jag i dag all förståelse för. Den kändes daterad redan när den kom ut. Inte så konstigt med tanke på att jag signats fem år tidigare, och flera av de låtar som var med på skivan hade skrivits flera år innan dess. Att släppa musik 2009 som var skriven 2003 blev fel på så många sätt. Att ha sitt skivbolag och management i Frankrike, medan plattan gjordes i Sverige var en enormt seg process som försenade skivan med flera år. Hade den kommit fem år tidigare hade den nog haft en chans. Men 2009 var den bara så fel.

Hursom. Nederlaget var så enormt att jag inte pallade ta mig ur sorgen på mycket länge. Att borsta av sig och försöka igen försökte jag efter ett tag. Men låtskriveriet hade då blivit förknippat med så mycket prestationsångest, och jakten på Den Perfekta Låten hade bytts ut mot en ångestfylld jakt på Den Perfekta Hitten. Att LYCKAS. All glädje hade försvunnit, och jag tappade mina melodier. Snurrade in mig i komplexa körarrangemang som i och för sig var väldigt fina, men det jag var duktig på – att skriva LÅTAR – hade skitit sig. Min tilltro till min egen förmåga var jämnad med marken.

I flera år efteråt kunde jag inte se P3-guldgalan utan att gråta. JAG skulle ju stått där och tagit emot priser! Jag pallade inte med Idol på teve. Avundsjukan och missunnsamheten rev sönder mig inifrån. Orkade inte se andra som var duktiga, och som fick möjlighet att realisera de drömmar som jag inte lyckades med.

Ni som känner mig numera vet ju att ”Bjussa!” är ett av mina ledord, och att jag in i själen VET att generositet och bjussighet leder långt längre än dess motsatser. Men där och då kunde jag inte unna någon någonting som hade med framgångar inom musik att göra. Det gjorde för ont, och påminde mig själv om mitt eget misslyckande.

rooftop

Jag skriver det här, för att jag tycker det är viktigt att ni som följer mig förstår att jag inte alltid haft de rosa glajerna på näsan. Att jag inte alltid varit generös och bjussig. Att jag inte alltid tänkt ”Äsch, det här ordnar sig!” när livet skitit sig. Jag har lärt mig på vägen vad jag mår bäst av, hur jag mår bäst av att tänka. Att musiken (som var det ENDA jag ville göra sen jag var fyra bast och VISSTE att jag var nästa Madonna) sket sig, var en av de tre värsta sakerna jag någonsin varit med om. Att rämna så totalt och inte längre veta vem jag var eller vad jag skulle göra med mitt liv var förlamande.

Men. Jag överlevde. Och det är det andra jag vill säga med den här texten. Det blir bättre. Efter att ha spenderat ungefär ett år med att bara vilja sova, och växla mellan gråt, skam och sorg mina vakna timmar började jag orka engagera mig i något annat än musik. Jag var så TRÖTT på allt som hade med låtskriveri och artisteri att göra, och behövde en paus. En lång paus.

ladda ned

Otippat nog blev mitt nästa intresse amningsbhar, och det intressefrö som börjat spira resulterade i att jag och min kompis Malin i november 2010 bestämde oss för att starta en webbshop som sålde snygga amningsbhar. 2011 lanserade vi GlamMom.se, historien om hur det företaget kom till kan ni läsa här.

checking shots

I dag driver jag som ni vet inte längre GlamMom, numera jobbar jag som influencer och gör barnprogram tillsammans med Niklas. Något jag aldrig hade trott att jag skulle pyssla med. Det enda jag sjunger nuförtiden är ”Hjulen på bussen”, nåt jag är SÅ nöjd med. JAG – som när jag var yngre hellre skulle förlorat båda armarna än att inte få jobba med musik.

Kanske, kanske gör jag slag i saken någon gång framöver och spelar in den där jazzplattan som finns i mitt huvud. Den där jag får kombinera mina melodier OCH de komplexa vokalarrangemangen. Men det är ingen stress med det. Hur coolt vore det inte att släppa en platta när man är 60? Eller 70? Det blir när det blir. Om det blir.

bench flower

Och det är just det som är det fina med livet. Man vet aldrig riktigt vart det ska ta vägen. Det enda man vet är att det kommer finnas toppar, och det kommer finnas dalar. Och man lär sig nåt av båda. Och det kanske allra viktigaste – det blir bättre. Så länge man orkar kämpa vidare (efter att såklart ha slaskat i sorgeträsket så länge man behöver) så blir det bättre. Kanske inte precis som man hade tänkt. Kanske blir det annorlunda. Men det behöver inte betyda att det inte blir bra. Jag lovar. ❤️

  1. Vilket fint och otroligt intressant inlägg! Tack för att du öppnar upp sig och delar med dig av den här erfarenheten. Sån himla häftig och speciell grej, även om jag förstår att den är förknippad med massor av ångest för dig. Som utomstående tycker jag låten var grym och du sjunger jättebra! Musikvideon var väl inte mer pinsam än andra liknande låtar 🙂 rolig historia att få dela för dina barn och barnbarn i framtiden 😉 du var (och är ju) dessutom grymt snygg!! Kan inte låta bli att tycka det är konstigt att du inte slagit igenom som artist, och hoppas du ger musiken en chans i framtiden som du säger 🙂

  2. Tack för att du delade med dig ❤️ Kloka ord – ”Men det behöver inte betyda att det inte bli bra” – precis.

  3. Jag var en av dina grannar på den tiden. Vill inte dra upp dåliga minnen från förr, så jag hoppas det är okej att jag nämner ditt album som jag köpte och älskar fortfarande.
    Min favoritlåt var och är Survive. Den har en så vacker melodi och text, och du sjunger med sån känsla. Om jag får så önskar jag att du satte in den på din blogg eller någon annanstans. Tror att många bloggoliner skulle tycka om den också. Men bara om du vill naturligtvis. Ha det så gott!

    Varma hälsningar från Kristina

    1. Fina Kristina! Du har nog hört mig sjunga mer än någon annan (genom väggen) ha ha! ;-D Så himla glad att du fortfarande gillar Survive. <3 Ska faktiskt ta å kolla om jag inte kan dunka upp plattan på Spotify. den fanns ju där men försvann när kontrakten omförhandlades. Ska se vad jag kan göra. Kul att den finns där om någon skulle vilja lyssna någon gång ju. Kram och tack för all pepp genom åren. Vi ses i kvarteren hoppas jag. <3

  4. Åh vad jag behövde läsa något sånt här ❤️
    Jag har precis fyllt 28, var sjukskriven förra året för utmattningssyndrom och livet liksom kraschade. Alla planer och det där målet som jag hade siktat på raserades.
    Helt fantastiskt att du valt att dela med dig – ännu en gång. Tack Vanja ❤️

  5. Tack för att du delar med dig av det här! Känner precis igen den där känslan av tomhet, otillräcklighet och missunsamhet mot de som lyckas få det man själv ville ha. Du beskriver det så bra och får nog många att känna sig mindre ensamma. Älskar låten tired förresten, jag o min man lyssnar på den nu!

  6. Det måste ha varit några år innan det här med skivan, men jag minns att jag och min mamma satt med din mamma i hennes ateljé i Hässelby (tror jag det var, eller så var det där hon var innan Hässelby till och med) och provade på att göra några glassmycken när hon berättade om dig och din musik. Jag kommer ihåg att Eva berättade om att du höll på och lärde dig en massa saker för att du ville kunna och göra allt själv för att musiken skulle bli exakt så som du hade tänkt dig. Eva lät så stolt över dig och jag tänkte att wow, henne (dig) skulle jag aldrig våga prata med om vi skulle träffas för du var ju så duktig.

    Nu, många år senare, hittade jag till din blogg (tack vare din mamma) och imponeras fortfarande över sitt driv och att du verkligen verkar följa dina drömmar. Tack för att du delar med dig av både flärd och motgångar på ett så inspirerande sätt!

    1. Nämen! Å vad fint, måste fråga mamma om dig nu. Och om din mamma! <3 Vad kul att ni varit där och gjort smycken! 😀 Och jooo - jag kämpade som ett djur för att lära mig producera själv så att jag skulle få till det som jag ville ha det. Det knäppa är att såhär i efterhand tycker jag nog att mina demos spm jag gjort 100% själv var bättre än den färdiga plattan, som ju var producerad av "riktiga" producenter. Demosarna var ju personliga på ett helt annat sätt. Men jag ville så gärna göra allt "rätt". Blev så rätt att det blev fel, typ. Men men, man lär sig på vägen som sagt. TACK för din magiskt fina kommentar, så sött också att få höra hur mamma pratat om mig. ☺️💝 Kram och hoppas verkligen vi får möjlighet att ses irl någon gång!

      1. Jag vet inte hur mycket din mamma vet om mig, men min mamma (Tina) kände hon väl. Men jag har varit med mamma på många av Evas vernissager och så.😊
        Du kanske kan utveckla dina demos och släppa dem nu på egen hand. Eller i alla fall lägga upp dem på din youtube-kanal. Vore roligt att få höra dem ju!
        Vore jättekul att träffa dig irl nån gång! Kanske en bebisdejt också med Tintin och min lilla Molly som är några månader äldre än Tintin.😉 Kram💖

  7. Wow Vanja! Vilket jäkla inlägg, bästa blogginlägg jag läst. Tack för att du delar med dig. Jag känner att dina ord hjälpte mig lite redan ikväll.

  8. Din röst är helt fantastisk, jag vill bara höra mer 😍 Har enbart hört dig sjunga via babyloonz appen innan och där sjunger du också fantastiskt men var något helt annat att få höra dig sjunga något annat än barnlåtar, så nu vill jag ju veta om det finns fler låtar att lyssna på? 😃

    1. Söto, tack! Jodå, det finns en massa. 😉 Tänkte faktiskt att jag skulle lägga upp dem på Spotify, just för att det är roligt att kunna lyssna på sina gamla synder om man vill någon gång. Återkommer när de finns uppe. Kram!

  9. Så modigt, viktigt och välskrivet inlägg 💘 Tack för att du delar med dig. Tycker låten dessutom är jättevacker och lååångt ifrån en totalflopp, den landade bara inte där förväntningarna låg. Och förväntningarna tycks ju legat orimligt höga på ett debut album. Vilket jag uppfattar kan medfört din enorma känsla av misslyckande. Tänker att om låtarna släppts utan några som helst förväntningar och legat på samma topplista som Pink och Madonna, då hade de nog knappats känts som en flopp. Hoppas ändå att du känner dig stolt över plattan 💕

    1. Vad fint sagt. Och visst är det så – ekvationen förväntningar vs verklighet = summan av upplevd lycka. Andra förvätningar hade nog gett en annan upplevelse. Kram!

  10. Vanja ❤️ Din text var otrolig. Din text är viktig.

    Min chef ville inte möta mig för att jag ska kunna hålla en god kvalité i arbetet. Inte bara det. Till saken hör att jag precis (tisdags) kommit tillbaka från en sjukskrivning för utmattning och inget socialt stöd infinns för mig i min situation. Jag ber om stöd, (ska inte behövas, arbetsgivaren har en skyldighet där) då är han cynisk, empatilös och arrogant i bemötandet. I torsdags säger han att vi behöver skära ner pga ekonomin (enligt mig en dålig utsäkt, bortförklaring) och det är jag som får lämna. Det hela hände förra veckan. Det är så mycket igenkänning i din text. Jag känner mig mindre ensam om mina känslor.

    Tack vanja för din text, den betyder mycket ❤️ Det gör ont nu i hela kroppen av ångest, men det kommer att bli bättre. Kram Lina

  11. Sitter fängslad och läser din text om och om igen. Så mångbottnad på flera sätt! Tack för att du delar med dig. Bästa bloggtexten jag läst på väldigt länge. Jätteviktig, tack Vanja!

  12. har följt dig ytterst troget sedan gravid vecka-för-vecka (min älskade mellanbarnspojke är född strax innan Iggy), och hört många intervjuer med dig och så. Så på så vis kan jag ju den här storyn, men älskar hur du lägger fram den i det här inlägget, och ger oss inblick i en helt annan värld. SÅ coolt långt senare att ha gjort sådana där grejer – men kan verkligen föreställa mig smärtan att komma ur det när det inte var ”en kul grej jag gjorde förut som var viktig för mig då” utan en livsdröm som gick i kras. För mig har just den här berättelsen länge varit något starkt som jag hämtar tröst och trygghet i. (Låter det knäppt? hoppas du tar det på rätt sätt, men det gör man nog om man är van att påverka många människor fast de är främlingar tänker jag?). Har ju en skrivdröm eller snarare skrividentitet – har ALLTID sagt att jag kommer att försörja mig som författare, att själva målet är att en dag skriva på heltid, osv osv. sen jag var typ fyra år. Och nu är jag inte säker på hur jag vill att den drömmen ska te sig, börjar se att mitt liv kanske är på väg att bli väldigt bra och trivsamt men inte alls på sättet jag föreställde mig eller hade ”bestämt”, och att skrivandet kanske har en annan plats men på ett helt annat vis, och på många sätt känns det som ett misslyckande att vara beågvad (precis som du var/är med musiken) och ha lagt en massa tid (precis som du gjorde med musiken) och sedan INTE GÖRA SOM MAN HAR SAGT.

    Så knäppt ändå för ens livsdrömmar är ju inte ett kontrakt man har skrivit med sin omgivning för vad man ska göra med sitt liv. det är ju bara sporrar som tar en vidare och ibland kanske det är en annan väg man ska gå. Men den berättelsen, den om att ha bytt bana på viset du gjorde, den om att ”misslyckas” men leva jäkligt gött ändå, den berättas inte lika ofta. så älskar detta, TACK!

    ps du ser så otroligt mycket gladare ut i blicken nu än för tio år sedan. bilder säger förstås inte alls men du ser så mcyket självsäkrare och lyckligare ut nu. så fint att se!

  13. <3 <3 Jag tycker detta inlägget va så fint! tack för att du delar med dej. Jag kan så relatera till att man ibland kan va helt vilsen å sen så kommer man på ett spår som tar en någonstans. Jag spenderade nästan alla mina år som 20-någonting att jobba i restaurang, för att jag ej visst vad jag ville bli. Såg alla mina kompisar runt omkring mig studera och få jobb, köpa hus, skaffa familj.
    De tog på mig otroligt mycket.. å jag hade kunnat ta en lättare väg, bli nått jag vet jag skulle få jobb inom å på så sätt få allt de mina vänner hade (de som jag också vill ha). Men samtidigt vet jag innerst inne att jag inte hade vart lycklig. Nu än jag 30år, är halvvägs igenom mina universitets studier, och längtar fortfarande efter att ha hus å familj, men jag vet att allt som ska hända kommer hända så länge vi låter de ta den tid de ska.

  14. Så wow! Ble imponert her :). Ingen tvil om at du hörer hjemme i musikken! Tenker det kun var uflaks/timingen som var feil for at du ikke slo gjennom. Likte låten kjempegodt. Og bra stemme og formidlingsevne har du også. Blir spennende å se om du tar opp musikken igjen i fremtiden. Du har absolutt potensiale i haugevis!

  15. Hej Vanja! Jag är en tjej på 20år som precis börjat plugga på universitetet, men känner mig lite vilsen med vad jag vill med mitt liv… Jag har följt både dig (och Josefin) i ca 2 år och det är jag sååå glad över! Ni är en sån stor inspiration för mig! Jag ska försöka hitta min plats här på jorden som ni verkar ha gjort, men inte genom att stressa fram något men heller inte genom att lata mig för mycket. Puss och kram, och tack för detta inlägg!!

  16. Hej!
    Jag är en såndär som bara läser och aldrig kommenterar🙈 Men nu var jag bara tvungen! För det första så wow vilken underbar röst😍 Hoppas som fler här att du får upp låtarna på Spotify!!!

    Detta inlägget om att känna sig misslyckad som människa är vi nog många som kan relatera till, inte bara när det gäller livsdrömmar kring arbete och intresse utan även på de privata planet. I slutet av 2017 tog jag det svåra och komplicerade beslutet att blåsa av ett planerat bröllop och lämna min relation men min sons pappa. Ett otroligt svårt beslut med alla svek som man känner sig skyldig till, men att nu får vara precis den jag är och umgås med precis de människor jag vill ger mig så mycket mer än om jag skulle stannat kvar!

    Tack för alla fina inlägg du skriver om både upp och nedgångar!

    1. WOW vad modigt Maria! All kredd till dig, det där måste vara något av det svåraste besluten man KAN ta i sitt liv. Och därför också ett av de viktigaste. Heja dig att du pallade! Kram!

  17. Jag förstår varför dom storsatsade på dig! Älskade låten 😍 hade du släppt skivan nu tror jag det hade blivit succé! Det handlade nog bara om timing när det inte gick så bra, även musik går ju ofta i trender.
    Tycker inte att videon var så tokig heller faktiskt ☺️

  18. Alltså, du verkar vara helt fantastisk! Tack för allt du delar med dig av!
    Tack för att du skriver ärligt om att livet inte alltid är glass och ballonger. Det är så befriande och inspirerande att läsa din blogg, som numera är min favvo!

  19. Jättefint inlägg, och ärligt! 🙂
    Jag håller också på med musik och känner igen mig i den där prestationskänslan. Så lätt att jämföra sig med andra. Men när texterna och melodierna kommer från ens egna upplevelser så är det ju svårt att jämföra med texter och melodier som någon annan har skapat från sig själv egentligen 🙂 Kan man beröra några med sin röst så är ju det guld värt! Det kanske inte är 1 miljon personer som sjunger med i ens texter men kanske någon som kan ta till sig det och få en lite ljusare dag. Det är ju helt fantstiskt isåfall 🙂 Försöker uppskatta de små kommentarerna och inte jämföra mig med andra. Tror det är nyckeln till att känna sig fri i sitt skapande och lycklig :)Precis som jag ser att du verkar göra! Uppskatta det man har och se vad man har att vara tacksam över 🙂 kram

  20. Men wow Vanja! Vilken story! Blir alldeles gråtig. Så fint att du delar med dig! Men alltså LÅTEN! Och din röst. Jag fattar inte skämsgrejen. Jag älskar den!!! Den griper liksom tag i en. Eller DU sjunger liksom så att den griper tag i en. Ja men jag älskar den helt enkelt! 😍 Stor kram❤️

  21. Otroligt intressant och berörande historia, som också berättar mycket mellan raderna. För mig är inte det här främst en berättelse om ett ”misslyckande”. För mig är det också en berättelse om hur tufft det är att vara omgiven av människor som alla är där för att sälja en som ”produkt”. Hur man, för att få realisera sina egna drömmar, måste acceptera att vara ”den som allt hänger på” och den som alla är beroende av. Den pressen, samtidigt som man är helt ensam och på ett sätt maktlös i det på något sätt. Jag tänker att det också är lätt att se på dem som har ”lyckats” (i bemärkelsen ära och berömmelse), och missa den där baksidan. Hur individen lätt glöms bort när det ska göras succé. Och hur svårt, ja kanske omöjligt det måste vara att stå på sig med sina egna tankar och sin egen kreativitet, om man samtidigt är omgiven av en massa branschfolk som säger att man måste göra si och så för att ens dröm ska gå i uppfyllelse. Ens dröm liksom! Vad har man att sätta emot? Jag associerar till Avicii som verkligen var en framgångssaga på ytan, men där den där baksidan var så påtaglig. Jag tänker att det är viktigt att du tänker att den där skammen aldrig var din. Du var ju en person med en dröm att få göra det du älskade och att få beröra personer. Finns inget skamligt i det, tvärtom. Jag hoppas att musiken hittar tillbaka till dig, och att du får göra det på dina egna villkor när det händer. Väldigt modigt att berätta den här historien.

  22. Ett av de finaste och ärligaste inläggen jag läst på länge. TACK för att du delade med dig av det! Själv försöker jag alltid tänka, både i uppgång och nedgång, att ”allt är precis som det ska vara”. Och som du skriver så behöver det inte vara dåligt i slutändan att det inte blev som man tänkt sig, snarare tvärtom. Allt balanseras till slut. ❤️

  23. Tack för de mest ärliga jag läst på länge. Gillar ju alltid det du skriver men detta va något helt annat. Så naket.

  24. Kära Vanja❤️
    En fantastiskt vacker ung kvinna med en mycket vacker röst✌🏻😎 videoproduktionen kunde väl gjorts bättre🤔
    Tråkigt att det inte riktigt funkade då. Med din sångröst så kan du ju alltid ta upp den tråden igen när du känner för det och får bra material🌟✨⭐️💫🎼🎤🥰😘❤️

  25. Wow Vanja, vilket fint inlägg. Jag blev väldigt berörd. Du är grym och som du säger, det blir alltid bättre. Man vet bara inte exakt när. Jag har också varit i djupa ångestbubblor men idag vet jag att allting blir bättre. Livet går fortfarande upp och ner såklart men jag går framåt och det gör vi alla <3 Fint inlägg.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..