Är det ”värt det” att skaffa barn? HUR jobbigt är det?

IMG_3328

TACK för alla fina kommentarer, och för att ni också delar med er. Vi är många som kämpar, och det var många som behövde böla. ❤️ Att få ventilera och sen känna igen sig i andras stories hjälper i princip alltid.

Med oss är det nu bättre. Vi har fått två bra dagar i rad vilket känns härligt. Såna här dagar är livet bara SÅ FINT, och det finns inga problem. Det är i alla fall en fördel med att ha det pissigt så ofta – när vi har det bra är vi så tacksamma att ingenting känns bökigt. Får Niklas bara sova och må bra så är livet fantastiskt. Men det är just det där med ”bara”. För oss är det inte så bara. För många av er är det heller inte så bara. Vad många vi är som kämpar.

På tal om det här med att kämpa, så fick jag den här kommentaren från signaturen Anna på förra inlägget:

Som en person utan barn men som tänkt försöka få snart och nu läst igenom alla kommentarer ovan kan jag inte låta bli att undra – är det en konspiration, det här med barn? Förlåt om jag låter plump, det är inte meningen och jag har så mycket respekt för er som kämpar på. Och det här inlägget var inte till för oss som behöver pepp kring barn utan för att ni ska få ventilera. Men, kan inte låta bli att bli lite skrämd om det är ovan som väntar… är det någon som har lust eller energi över till att berätta varför man egentligen skaffar barn? Det låter verkligen väldigt, väldigt jobbigt. Jag är väl egentligen pepp, men när jag hör hur jobbigt det faktiskt är börjar jag tvivla… varför skaffar man barn? Alltså seriös fråga. Skaffar man barn för att man tänker att det ska bli härligt, men sen blir det jobbigt? Och så skaffar man fler för att man vill ha syskon till sitt befintliga och då får man en tvåbarnschock som man inte var beredd på? Det snurrar i mitt huvud… sambon vill gärna ha barn, jag själv är oerhört förvirrad, som ni märker.

En kommentar med en frågeställning som är fullt rimlig. Tänkte att vi alla kanske kunde hjälpa till med att svara, inte bara jag? Dela hemskt gärna med er i kommentarsfältet, så nyanserar vi förhoppningsvis bilden för Anna en smula. ☺️

Mitt svar är att, JA – det är jobbigt att ha barn. Det tror jag det är för de flesta. Såklart inte för alla, men för de flesta. Tror jag. HUR jobbigt det är beror helt på barnet/barnen, familjens övriga omständigheter och familjemedlemmarnas mående. Att ha barn kräver att man ganska ofta behöver sätta sina egna behov åt sidan, för att låta barnens gå före. Nåt som egentligen inte behöver vara särskilt bökigt (det beror såklart på HUR jobbigt man tycker det är att ge avkall på de egna behoven under ett gäng år), men som det mesta i livet handlar det framförallt om hur man själv mår och hur väl man alltså är kapabel att tackla sånt som är lite extra svårt. Är förutsättningarna för att man själv ska må bra goda – ja, då skulle jag säga att det inte är särskilt jobbigt alls att ha kids. Precis som med det mesta annat: mår man bra blir det jobbiga inte särskilt jobbigt. Kanske inte ens jobbigt alls.

Och det är nog här som den springande punkten är, i alla fall för oss. Har vi (jag, Niklas eller båda) inte förutsättningarna att själva må bra – då BLIR det jobbigt att sätta andras behov framför sina egna, framförallt under en längre period.

(För andra kanske det inte alls funkar som för oss. Därför vore det fint om fler ville svara på den här frågan.)

Har vi däremot de förutsättningar som vi haft de senaste två dagarna, då är min uppfattning att det såklart kan vara ”jobbigt” att behöva leka rollspelslekar med Pokémons eller att inte få sovmorgon – men bökigare än så är det inte. Vi har inga high need-kids (vad vi vet, än iaf) eller andra omständigheter som gör det kämpigt. Så är jag och Niklas på banan är det i princip nemas problemas.

Detta gäller dock oss. Vi måste komma ihåg att hur vi upplever det här med att bilda familj och bli förälder är lika varierat som det finns familjemedlemmar i familjer. Vi är alla olika, och har därför olika upplevelser av föräldraskapet. Därför är det så enormt viktigt att hålla sina tankegångar på det här området öppensinnade och nyanserade. De två saker jag dock är rätt säker på gäller för de flesta, är:

  • Att det är HELT omöjligt att föreställa sig hur det blir att få barn – förrän man redan har dem.
  • Att HUR DET BLIR beror helt på de barn man får, de omständigheter man har omkring sig och vilka övriga medlemmar som ingår i familjen och hur de mår och är.

Sen vill jag avsluta det här inlägget med att försäkra Anna (som är en ganska flitig kommenterare som jag upplever att jag ”känner” en smula 💘) att oavsett hur jobbiga dagar jag eller vi haft så är jag så INNERLIGT GENOMLYCKLIG att jag fått YNNESTEN att föräras med dessa två små vansinnesgoda barn. Visst, vårt liv hade förmodligen varit enklare utan kids. Niklas hade förmodligen mått dåligt oavsett (kanske inte lika dåligt eftersom han hade haft mer chans till återhämtning), men då hade vi kunnat lägga full fokus på honom istället för på barnen. Trots detta så känner både jag och Niklas att vi SJÄLVKLARARE ÄN SJÄLVKLARAST skulle valt att skaffa dessa två små godingar tusen gånger om, hade vi fått leva om våra liv. ❤️

Att ha barn är för mig (och för Niklas) helt jävla magiskt. Det ÄR precis sådär klyschigt: den största kärleken, fullkomligt obegriplig att ens föreställa sig – innan man känt den. Varje dag FÅR jag så mycket energi, så många skratt, så mycket LYCKA av Iggy och Tintan som jag aldrig hade fått uppleva annars. Bara tanken på dem gör att hjärtat sväller, för mig finns ingen större kärlek. De är värda allt eventuellt bök i världen, det jag får av dem och känner för dem är det finaste som finns och det största i livet för mig.

Avslutningsvis. Har man inga extra knepiga omständigheter så handlar det för det mesta (min uppfattning) om ungefär tre år som är jobbiga. Efter det kommer möjligheterna att tillgodose sina egna behov sakta men säkert tillbaka. Och nu med inte bara en utan två fantastiska fördelar:

  1. Eftersom man behövt åsidosätta de egna behoven så länge uppskattar man dem tusen gånger mer än innan. Att få gå ostörd på restaurang, sova hela natten, resa bort med sina kompisar känns som just precis den lyx det är.
  2. Utöver att man nu helt plötsligt kan göra en massa grejer som man fått välja bort en längre tid, så har man en liten asgod partner in crime bredvid sig som förgyller livet. Helt plötsligt kan man BÅDE få sovmorgon på helgen OCH få sprängande lyckokänslor i bröstet bara av att höra den goda lilla barnrösten i rummet bredvid. DUBBEL WIN. Då kliver man på syskonresan och gör om allt en gång till. 😜

Nu är det er tur, berätta gärna er version av livet med barn. 💞

  1. Ville bara tacka dig för att du så tydligt och självklart sätter på pränt det jag går igenom just nu. Med två väldigt jobbbiga graviditeter, en utmattningsdiagnos samt migrän i bagaget så försöker jag på bästa sätt hantera de utmaningar det innebär att ha två små high need barn under 3 år. Det slog mig först nu hur mycket det betyder att få läsa om andra som går igenom liknande svårigheter. Jag ångrar inte mina barn en sekund (såklart), men det tål verkligen att lyftas att man kan ha det olika svårt som småbarnsförälder. Så Tack! för att du belyser detta!

  2. Jag har just fått nummer tre och känner lite ”hur fan tänkte jag nu?”. Alltså barnen är helt underbara och jag skulle inte vilja ha någon av dem ogjorda, men att hela ens liv är ett enda bök och stök just nu är tydligt. De är 5 år, 3 år och 4 månader gamla. Ingen är liksom självgående och varenda moment tar evigheter. Det syskonbråkas, utbrottas, vägras, slåss, skriks och härjas hela dagarna, men sen kommer de där guldstunderna som gör att varenda tuff sekund glöms bort och allt är förlåtet. Att få dessa guldstunder är gravt beroendeframkallande och plötsligt sitter man där med tre barn 😂.

    Just nu ångrar jag att vi hade så bråttom med nummer tre, den karamellen kunde vi ju sugit på ett par år till. Men jag ser också hur kul storasyskonen har ihop och ville inte att trean skulle hamna ”efter”.

    Ge oss tre år till så kommer livet kännas lättare! Och mer sömn tack.

    1. Och vi skulle bara skaffa en trea men fick bode en trea och fyra 😂 känner precis igen mig i det du skriver! Göra är 7 år, 3 år och twinsen 6 månader… känns som dagarna består av gnäll, skrik, bråk men ibland kommer dom dör stunderna när dom faktiskt är sams, då hinner man njuta en liiiiiten stund iaf 😁

  3. Har nu 2 barn 1 dotter på 1år och 10 månader och en son på fem månader.
    Jag har alltid trott att få barn, det är meningen med mitt liv. Att jag är menad för att bli mamma!
    Med handen på hjärtat kan jag säga att det är jag inte 😂 Jag älskar mina barn och skulle aldrig lämna dom, aldrig och jag gör allt för de och får ofta höra vilken bra förälder jag är. Men JAG tycker inte det är värt de t såhär i efterhand(fast så verkar man inte få tycka.).

    1. Åh! Vill bara skicka lite kärlek till dig! Jag har två barn (strax två och fem). Min personliga åsikt är att ettåringar är värst. Och i kombination med en pyttebebis är det ju helt otroligt intensivt. Kärlek till dig!

    2. Jag känner samma som du, Lollo. Vi har en 2-åring, och jag känner ofta att ”detta är inte för mig”. Jag som människa klarar inte av att vakna 5-20 ggr per natt, kasta sig upp kl 05 varje morgon i flera år, att aldrig få äta eller sova eller gå på toaletten när JAG behöver det, att ha en unge som gallskriker så fort fokus ej är på honom. Men sen har jag fått ett krävande exemplar, jag har förstått det nu.
      Ändå funderar vi på att skaffa en till *tillåt mig att skratta högt*, för nu är vi i detta, det gamla livet är liksom borta, så kanske lika bra att köra på ett till (om man har ynnesten att få bli gravid) och hoppas att det blir mindre intensivt om några år.
      Kan tillägga att jag var ofrivilligt barnlös och längtade efter barn i flera år. Kunde aldrig föreställa mig hur mycket jobb det var. Men just nu har sonen haft influensa och kräksjuka och har kräkt på mig minst tre gånger per dag (inklusive i ansiktet), och vaknat ännu oftare än vanligt, och jag själv är sjuk men får ingen återhämtning för vi är 2 jäkla trötta föräldrar här hemma. Kanske svarar jag annorlunda om några veckor. Barn = höga toppar och väldigt djupa dalar.

  4. Det är verkligen sjukt olika tror jag. Vi fick ett barn med ganska stora medicinska problem, pappan klarade inte av pressen och drog när hen var fyra månader utan ens en dags förvarning samtidigt som jag fick en livslång ledsjukdom (tänk reumatism typ) som jag rattar samtidigt som jag trixar med barnets mediciner, fysioterapi och sjukhusbesök. Det enda jobbiga (vilket iofs är det värsta jag varit med om, värre än separationen) är nu när hen är fyra och pappan kräver att börja ha hen på halvtid utan att ha koll på medicineringen (trots att både sjukhuset, soc och jag försöker utbilda) och jag går som på nålar att ngt ska hända, att pappan slarvar med medicinen så hen får en infektion eller att han missar en slemsugning så det blir luftvägsstopp. Annats jobbigt? Näe typ inte. Tror att Gud såg till att ge mig ett barn som är ”lätt” att ha att göra med som kompensation för alla fysiska besvär vilket jag är tacksam för. Sedan jobbar jag bara halvtid pga sjukskriven resten så vi har ju 20 timmar extra i veckan vilket gör att vi kan ta mediciner, fysioterapi och dylikt i vår egen takt vilket förenklar en del. Summa summarum, i mitt fall är det varken jobbigt eller krångligt att ha barn, hen hänger med på allt, men alla mediciner tar ju en del extra tid såklart, men inget jag ser på som jobbigt utan det är bara hur vårt liv ser ut.

  5. Jag vill mena att min fasta åsikt efter att ha fött 3e barnet i somras, är att upplevelsen faktiskt inte beror så mkt på hur barnet man får är (förutsatt att det inte är sjukt), utan till 99% på föräldrarnas hantering av barnet och upplevelsen.

    Vårt första barn ”sov aldrig”, ”ville äta jämt”, ”kunde bara somna i famn”, ”behövde ständigt stimuleras” osv.

    Med dom andra 2 gjorde vi om och rätt, enligt vår egen uppfattning☺️ Dom fick från start somna på egen hand i vagn/vagga/säng. Äta på bestämda tider (alla tre barnen flaskmatades, jag valde bort amning från början) och har varit ”nöjda” nästan jämt! Så klart får dom mkt närhet under vakentiden.

    Så jag tror att barn allra mest är vanedjur och det du introducerar i början är det dom upplever som rätt och bra❤️ Främst i fråga om basala behov som sömn o mat.

    Utöver detta praktiska så tycker jag att livet med barn ÄR SÅ FINT. Ju äldre dom blir desto underbarare! 6-åringen är helt otrolig, vi kan faktiskt levla på riktigt nu. 4-åringen utvecklas varje dag och senaste året har han vart såååå kul o mysig o härlig att va med. 9-månaders bebisen ser jag som en bebis som SNART NOG BLIR ETT BARN, bebistiden är lite av en transportsträcka i mina ögon.

    Säkert har 6-årings leukemi påverkat min syn o upplevelse av livet i stort och smått, men över lag tycker jag att livet med barnen (och min man haha) är riktigt mäktigt.

    1. Kan nog stämma till viss del vad man vänjer dom vid men vissa barn är sjukt krävande trots att dom är friska. Då spelar det liksom ingen roll vad man gör tror jag.

      1. Håller helt med. Första barnet vi fick var ‘lätt’, andra barnet gjorde vi samma sak med i början ang sömn osv men de har varit som natt & dag trots det.

        1. Håller med! Mina två barn är fullständigt olika. Kändes värre än att få barn för första gången att få det andra eftersom ingenting som funkade på första funkade på hen och då hade jag inbillat mig att ”nu har jag koll”. Så jag tror barnets personlighet spelar väldigt stor roll, deras behov kan vara helt olika.

    2. Alltså what? Om barnet gallskriker varje gång det blir nedlagt, vare sig det är i säng eller vagn eller bil – hur gör man då? Ibland fick min son skrika eftersom det ej fanns möjlighet att göra annat än att helt enkelt köra bilen hem med gallskrikande bebis, men inte tusan ”vande han sig” vid det? Hur gör man då? (Tog för övrigt 1 år innan han kunde överhuvudtaget sova utan att ligga i min famn, hur vi än försökte). Bebisarna föds med egna behov och personlighet. Jag vet många bebisar som sover mesta tiden som nyfödda, min son var vaken och alert hela dagar nästan direkt, bara där finns en enorm skillnad mellan bebisar. Förlåt om jag låter bitter, men kommentarer som att man själv har VALT ens bebis och barns behov gör mig lite tokig. Iallafall sedan jag själv fick en ”high need baby” (googla gärna).

      1. Oj vad jag känner igen mig här! Första barnet var en ”high need baby” och jag fattade ingenting.. barnet var underbart men jättejobbigt! Att bara ”lägga ner” eller ”sätta i nån barnstol” funkar liksom inte – på riktigt. Vi med dessa barn vet. Jag vet. Har nu ett till barn som är ”vanligt” och ligger på en filt och jollrar och charmar byxorna av oss medans det smakar på sin fot. Helt olika varandra alltså. Barn är för mig meningen med livet, kom tyvärr på det ”sent” i livet, annars hade vi nog haft ett litet fotbollslag här hemma. Så jävla underbart med barn och bebisar!

  6. Det är ingen dans på rosor det här med barn. Har en dotter på 7 månader. Hon är svår sövd dag som natt. Sover med 2 timmars intervaller på natten. Så jag är ständigt trött… Har varit svår ammad hela sitt lilla liv. Ändå tänker jag i banor om att skaffa ett barn till. För de där stunderna som är bra är helt underbara.

  7. Det är ju så sjukt tröttande att ha barn, värre än värsta träningspasset. Men hur jobbig en dag än har varit så vänder allt när storebror säger ”mamma du är min lilla sötnos” eller lillasyster skrattar och sträcker händerna mot en när man varit på toaletten, lika glad att se en som om det vore en vecka sen sist. Att se deras framsteg och känna den villkorslösa kärleken till dem och från dem, det är fanimej det största i livet!

  8. Våran dotter är 4 år och när som helst så kommer lillebror. Våran dotter är bestämd och utbrotten som kommer kan göra en vansinnig och ibland gråtfärdig. Sedan kommer stunderna hon kommer fram och ger en kram och säger ”mamma jag älskar dig, du är min bästa kompis” igår hade hon ritat på en liten lapp ett ”M ♥️ C” och sa ”mamma det är du och jag i hjärtat” då smälter man bara. Sedan alla de rolig kommentarerna och funderingarna som kan komma är både roliga och tänkvärda. Jag tro också mycket handlar om hur man är som person, relationen mellan föräldrarna, finns det sjukdomar etc som spelar in hur man orkar och hur man upplever det hela. Jag tror att bara varje familj kan svara för sin del och därför tror jag också det är viktigt att inte döma andra familjer när man ser dom ute för man har ingen aningen om hur deras liv ser ut eller vad de tampas med. 💕

  9. Jag hade längtat efter barn så länge jag kan minnas och det har varit mitt stora mål i livet att få bli mamma. När jag väl blev det så blev det inte alls som jag hade tänkt mig. Jag skaffade barn med en sambo som visade redan från första veckan att det här barnet var mitt ”jobb” att sköta. Jag skämdes över att jag grät av sömnbrist, att jag inte tyckte att det var underbart hela tiden och att jag kände mig otillräcklig som mamma, vän, dotter och svärdotter. Alla andra verkade ju klara omställningen så bra men jag hade det tufft med att ställa om och ”ställa in” nästan allt annat i livet. Idag (nästan 4 år senare) älskar jag att vara mamma och det är precis ALLT och MER än jag någonsin föreställt mig. Min ex sambo ville över allt annat ha fler barn, något jag inte kunde vara med på utan att han först gav mig löftet (och även visade) att han skulle vara med och dela på även de tuffa bitarna.(att ibland ställa in egna aktiviteter och gå upp om nätterna) Det kunde han inte och det slutade med att vi gick skilda vägar.

    Jag vill inte skaffa barn ”ensam” en gång till men hur konstigt det än låter så vill jag gärna ha fler barn. Jag hade aldrig velat vara utan de här åren, jag har lärt mig så mycket om mig själv och jag är så stolt över att jag lyckats vara en god förälder (för det tycker jag ändå att jag varit) som alltid satt mitt barn först och lyckats vara en närvarande mamma även då jag känt mig som en trasa. Hade jag fått göra om så hade jag inte varit så hård mot mig själv och jag hade inte lyssnat så mycket på alla ”tyckare”. Jag ville vara perfekt och det gick inte.

    Mycket handlar nog om att inse att det kommer vara jobbigt men att det är värt allt det jobbiga. Nästan alla kan föreställa sig att en förlossning är tuff men att det är värt all möda, för det pratar vi om! Nästan ingen pratar om det tuffa med att ha ett litet barn fast det finns många likheter. Tufft men så värt det ♥️ (såklart olika för alla, det här är mina tankar, baserade på mina upplevelser).

  10. Vi har lyckats få våra två barn med ivf, sonen på 2,5 år och dottern nu 2,5 månad. Som en person med stor barnlängtan och svårigheter att bli gravid så längtade man så mycket efter det där lilla barnet och bebisbubblan och allt rosa fluff. Ut kom en fantastisk unge men med kolik som varade de första 5 månaderna och därefter vad jag tror man kallar ”High need baby”. Det var ett riktigt tufft första 1,5 år. Såklart övervägde de bra stunderna men jag skulle ljuga om jag inte sa att det ofta var tufft och att jag pga detta inte mådde hundra. Jag hade ju sett så mycket fram emot detta så länge och det blev inte alls så som jag hade föreställt mig. Hade nog ganska svårt att knyta an i början pga den tuffa starten. Men jag kan med handen på hjärtat säga att inte heller hade jag någonsin kunnat föreställa mig den här känslan man känner i kroppen av en enorm kärlek som får hjärtat att sprängas och som bara blir mer för varje dag som går. Speciellt nu när han börjar prata mer och berättar vad han tänker på. Wow. Dottern föddes efter en riktigt tuff graviditet och hon är en extrem motsats till första tiden med sonen. Kärleken var enorm vid första ögonkastet (förmodligen eftersom man nu vet vad fantastisk man har framför sig med den lilla) och en så nöjd och lugn bebis som sover hela nätterna. Vi svävar på moln här hemma och glädjetårar rinner varje dag, över båda barnen.
    Så det kan vara jättetufft emellanåt men det går över! Och det behöver inte bli så heller. Som Vaja säger, hur det blir beror på olika faktorer. För oss har vi märkt att om vi får vår sömn så är livet frid och fröjd 🙂
    Hade inte bytt ut detta för någonting i världen samtidigt som jag har en stor förståelse att detta inte är för alla! Det blir ju ett helt annat liv på gott och ont.

  11. Håller helt med dig Vanja om att det är jättejobbigt att ha barn och att mina aktiva barn kan göra mig helt galen emellanåt …

    Dock skulle jag inte byta ut dem för allt i världen, trots sömnbrist och tjat och avsaknad av egentid…De ger mig så mycket kärlek tillbaka varje dag och ett liv utan dem hade känts tomt och mer eller mindre värdelöst.

  12. Jag har inte barn men tror att det kommer vara sjukt jobbigt, tror det är sunt att ha den inställningen. Jag fascineras själv över att det är så vanligt att skaffa barn, med tanke på vad det innebär tänker jag att det inte är något för alla? Så sjukt ändå att det är så många som trots att man vet att man kommer att sova mindre (i många fall extremt lite), ha mer utgifter, vara tröttare, ha mindre fritid osv så är det ändå så många som helt frivilligt skaffar barn (till och med folk som redan klagar på trötthet osv innan de får barn)? Folk med barn måste vara väldigt bra reklampelare trots allt, eller så är det väldigt biologiskt 😉 Jag är själv en av de som aldrig tvekat utan bestämt mig för att skaffa barn på egen hand pga extrem barnlängtan 🙂 Sedan tror jag också att det är mycket normer som styr och att folk inte vill vara ensamma eller sticka ut i samhället och kritiseras för deras beslut att inte skaffa barn, men det är ett annat ämne.

  13. För mig är mina 3 barn meningen med livet! De börjar bli stora nu då minstingen är 5 år och största går i sjuan! Som hos alla barnfamiljer är livet tufft ibland med mycket att göra och barnen går ju alltid först. Med stora barn är det andra saker som är tuffa, tex kompisar. Är mitt barn en snäll kompis och har hen kompisar att vara med!! Skolan och fritidsaktiviteter tar tid och helgerna styrs av matcher och cuper för 2 av barnen! Men vad roligt det är att vara mamma ändå skulle inte vilja ändra på nått! Kärleken till ens egna barn är obeskrivlig och är man minsta sugen på att bli förälder så börja försöka!

  14. Relationen till ens barn är raktigenom unik. En relation som ingen annan. Efter tvåårsåldern tycker jag att man behöver kompromissa allt mindre med sina egna behov.

    Pratade med min man om detta och vi kom fram till följande: att ha barn är 80% en jävla bergsbestigning och 20% härligt. Men man skulle inte vilja ha det på annat sätt. Det handlar inte om självförverkligande på något vis. Det är villkorslös kärlek, ett självuppoffrande för något så mycket finare och större än en själv. Det är någonstans essensen i föräldraskapet, att göra massa grejer som man själv inte har någon direkt (men i vissa fall indirekt) vinning av. Man gör det för att man värderar någon högre än sigsjälv.

    Så visst, barn kanske inte är så jävla kul i början. Men jag får uppleva den största kärleken. Och för den största kärleken gör jag gärna det jäkla hundslitet för att ge dem en vacker och trygg barndom.

    Detta är min sanning. Inget som jag delar med mig av oefterfrågat. Det handlar ju om den totala självuppoffringen, sällan vill nog blivande föräldrar höra om den. Den handlar ju om att få birollen i sitt eget liv. Man blir the supporting act till de små huvudrollsinnehavarna i ens liv.

  15. Jag har två barn och skulle såklart ALDRIG vilja leva utan dem, de är mitt/vårt allt och konsekvensen av att få dem är att deras behov kommer i första hand, inte mina. Innan barn kan man tänka att det skulle vara jobbigt att ställa sig själv lite åt sidan, men kärleken till dem gör att det inte blir så jobbigt som det låter ;-). Vanja, du skriver att de första 3 åren kan vara ”de jobbigaste” Det stämmer förstås gällande sömn, uppassning m.m. Mina barn är äldre (6 och 10), vi sover som kungligheter numera, men nu uppstår ju andra ”problem” som jag har upplevt värre än sömnproblem och annat tillhörande småbarnsåren. OCH, tiden som går åt till skjutsningar, läxor, träningar, kalas m.m. gör ju att min egen tid krympt ännu mer. Barnen, framförallt 10-åringen, går ju heller inte och lägger sig på kvällen och lämnar oss vuxna med timmar kvar bara för oss. Misstänker att det kommer finnas mer eller mindre jobbiga issues ända fram till de flyttar hemifrån ;-). Det är så det är, men SÅ värt det om man har kommit till den punkten i livet. För mig handlar det om att jag var färdig med att bara ha mig själv i fokus vilket gjorde att det inte känns speciellt jobbigt att sätta mina två små i första rummet 99 % av tiden.

    1. Och min upplevelse är tvärtom hittills. Min förstfödde hade ett antal hälsoproblem under sitt första år. Så de senaste tre åren har känts som en barnlek i jämförelse. 🙂 sedan tror jag att vi alla är olika som föräldrar (vilken ålder är vår akilleshäl?), lite så som jag också tyder din text. 🙂

      1. Såklart upplever vi vuxna ”problemen” som uppstår olika. Min man upplevde vår ena bebis kolik som jättejobbig, inte jag. Det känns konkret, man vet att det går över. Man vet att barnen antagligen sover bättre med tiden osv osv. Jag upplever det MYCKET jobbigare med att barnen i skolåldern har problem med vänner i skolan, deppighet (vanligt i 9-årsåldern) och sådant mer abstrakt och svårt att veta när/om det går över. Hade mina barn haft hälsoproblem i bebisåldern hade det förstås varit förskräckligt, jag tänkte mer på det som vanligen hör bebisåldern till. Nu inväntar jag tonåren med fasa 🙂

  16. Min son är precis 8 månader nu och han är det bästa som hänt! 😍 Vi fick en lite tuff start då han föddes för tidigt och vi fick spendera de första 10 dagarna på neo och BB. Då jag själv hade kolik när jag var bebis var jag helt inställd på att mitt barn också skulle få det (vet att det inte måste vara så, men jag tänkte att det skulle väl vara rätt åt mig, som en hämnd från mina föräldrar 😂) och var förberedd på att aldrig få sova och att han skulle skrika hela tiden. Han fick dock aldrig kolik och har sovit finfint med max 1-2 uppvak per natt, så jag tycker det har gått hur smidigt som helst! 😁 Jag tänker att det till viss del handlar om vilken inställning man har, tänker man att man ska kunna göra allt på samma sätt som innan, ja då kommer det att kännas jobbigt med bebis. Tänker man att livet kommer kastas omkull fullständigt och att inget kommer vara sig likt, ja då kommer man tycka att det är fantastiskt att man visst hinner träffa vänner och ha en datenight då och då. Såklart funkar det inte på samma sätt för alla, men för oss tycker jag ändå att det har varit mycket lättare med bebis än vad jag trodde, han har bar satt en fet guldkant på hela livet! ❤️

    1. Fantastiskt! Känner exakt samma där, det handlar väldigt mycket om vad man har för inställning själv och hur man är. Jag tror också att om man anpassar sig till barnets behov och rutiner till en början så går det mycket lättare än om man försöker göra tvärt om. Är man orolig och nojar över saker är jag i alla fall övertygad om att barnet känner det och då blir den också orolig och missnöjd. Jag har hållit på med hästar i 25 år och en av de första sakerna man fick lära sig var att dina känslor går rakt ner i hästen, är du lugn, samlad och Modig kommer även hästen bli det och jag är väldigt säker på att detta gäller även barn, så har i all fall jag uppfattat det ☺️

  17. Jag håller med om att det stundvis kan vara sjuk frustrerande, sådär att jag stängt in mig på toaletten och grinat en skvätt, men ändå så fruktansvärt djävla underbart!! Vi har två barn, en treåring och en fyramånaders. Jag är ”huvudförälder” och hemma med båda barnen på heltid medan min man jobbar (mer än) heltid. Vi är väldigt olika som föräldrar och har upplevt föräldrarollen väldigt olika. Jag har inte så många egna intressen eller hobbys, hade inte det innan vi fick barn heller utan då hängde jag typ med kompisar på fritiden bara. Mitt sociala behov är inte heller så stort… eller mitt behov av stimulans. Så jag tycker att det har varit förhållandevis enkelt att alltid hamna i typ tredje, fjärde hand och prioritera barnen och min partner först. Jag kan njuta av stunden och finna ro i att läsa samma bok för femtionde gången samma dag. Min man har stort behov av egentid, stort behov av stimulans och att få bekräftelse – för honom har det inte alls varit lika roligt att vara småbarnsförälder! Han har mått riktigt dåligt av att göra avkall på ”sin tid” för saker han annars gjorde, han har klättrat på väggarna av att vara hemma med barnen och känt sig galen av att ens behöva läsa samma bok 2-3 gånger i rad.
    Eftersom jag älskade det och han (i grova ord uttryck) ”hatade” att vara hemma så la vi om vår föräldraledighet igen så att hag fortsatte vara hemma 100% och han gick tillbaka och började jobba heltid. För oss blev det bättre på alla plan. Jag slapp ångest över att vara ifrån mitt barn och han kunde gå tillbaka till sin arbetsplats där han fick (skämt åsido gå på toa ifred, dricka kaffet varmt och få vuxna samtal och bekräftelse på vad han gjorde på jobbet). För oss blev det en win-win!

    Nu får barnen ”bara” eftermiddag/kväll och helg med pappan men de får bra och rolig tid istället! Det har känts mycket bra för oss.

    Men ja, jag som ÄLSKAR att vara hemma med barnen har också dagar där frustrationen tar över. Dagar där jag bara vill att tiden ska gå och att det ska bli kväll när barnen sover. Jag har inga tankar om att ha barnen på förskola på ett bra tag, men njuter ändå av barnvakt när stora barnet får vara ute och leka med mormor som exempel och jag får vara med det yngre barnet själv – eller att mormor tar en promenad med vagnen med bebisen så att jag får lägga 100% på vårt äldre barn. Det är ett himla pussel, ofta, men jag försöker tänka att tiden går fort och snart är de stora och kan förklara vad de vill, de kommer sova hela nätter, de kommer vilja sova i eget rum och såsmåningom inte vilja hålla handen och hellre gå på bio med en kompis än med mig. Jag vill ta vara på den här tiden jag får med barnen. All tid jag får.

    Det är asjobbigt med barn ibland. Största chocken att gå från 0-1 men såklart måste man hitta nya rutiner när man gick från 1-2, men en del lunk/rutiner finns redan då. Men det är värt det, på alla sätt! ❤️

  18. Hjälp, jag blir lite rädd av att läsa de här kommentarerna. Jag är en av dem som är osäker på det här med barn och det är på grund av mitt stora behov av egentid och stimulans.
    Jag är 100% säker på att jag skulle må dåligt av att vara föräldra”ledig” och inte kunna jobba. Jag har två jobb och jobbar bra mycket mer än heltid samt har en aktiv fritid. Att ge avkall på det känns otroligt främmande.
    Det kanske får sluta med att jag skaffar en till hund istället. : )

    1. Jag hatade att vara föräldraledig och hemma. Om du bestämmer dig för barn se till att dela på det med din partner och försök hitta så många aktiviteter du bara kan hitta. Öppna förskolor, mammabebisträning mm. Jag gick på allt! Och åkte ofta hem till min mamma. Men fundera mer än en gång på att skaffa barn, inget blir sig likt efter det, både på gott och ont.

  19. Personligen skaffade jag nog barn för att inte vara själv när jag blir gammal. Egoistiskt säger många, och ja det är det, men det är det alltid att skaffa barn. Det finns inget barn i världen som har bett om att bli till.

    Är inte direkt barnkär och hatade de första två åren. Nu närmar sig mini fyra år och det är betydligt roligare. Dock tycker jag nog att omvärlden är väldigt bra på att glorifiera att skaffa barn, det var inte många som sa något negativt till mig under tiden före. Kommer dock under inga omständigheter att skaffa fler, är så tacksam över att värsta tiden är över och att det nu bara kan bli roligare!

  20. Mitt i prick Vanja! ♥️ Jag har tre barn som är 6 år, 3 år och 2 månader och det är väldigt mkt jobb men de fina delarna väger såklart över 😍 och visst blir det enklare när de blir större och klarar sig lite själva, vår sexåring känns som en liten vuxen. Visst blir det andra problem o bekymmer med åldern men hon sköter ju de basala behoven själv och det tycker jag har varit jobbigt, att sköta allt åt alla 😅 men lätt värt det, och så fint att vara en familj, det slår allt ♥️

  21. Vad glad jag blir över alla dessa power kvinnor som gör detta och att ni är öppna med hur det faktiskt är. Allt är inte är fluffigt och glatt hela tiden så som sociala medier vill visa det. Vill bara slå ett slag för dom många föräldrar som ångrar att dom skaffade barn. Har hört och även träffat några föräldrar som har det väldigt kämpigt just pga detta. Dom känner i efterhand att dom skaffade barn för att ”det är någonting alla ska göra”. I samhället så är det klassats som konstigt om man inte vill ha barn. Sedan när dom väl fick barnen så insåg dom att detta inte var vad dom ville. Dom älskar sina barn över allt annat och är superbra föräldrar men dom ångrar sitt beslut att skaffa barn och är därför inte lyckliga. Ett otroligt laddat ämne men något som bör nämnas😊

  22. Om jag hade vetat hur det är att ha mina barn, då hade jag velat ha dem tidigare. Hur förklarar man oändlig, ovillkorlig kärlek? Hur känns det att betyda allt för någon och att de betyder allt för mig? Som en ständig, glittrande bröllopsfest? Mer bekräftelse än min största jobbsuccé? Mer spännande än min mest strapatsrika resa? Då är det ju lättare och mindre skrytsamt att förklara en sömnlös natt.

  23. Vi har haft två väldigt lätta barn – de sov bra, de åt bra, de var snälla och glada (jag kommer kanske ihåg två utbrott under hela deras småbarndom) och älskade dagis (förskolan väl hos er i Sverige). MEN även i en såhär perfekt situation, så sa min syster åt mig ett åt efter att andra sonen fötts ”NU är du dig själv igen!”. Jag hade inte ens märkt att jag var annorlunda. Och jo, nu kommer jag ihåg gången som mannen var lite sur på mig eftersom jag var sur och trött och jag i förargelsen/lessenheten vräste ”nå skilj dig från mig då om det nu är så hemskt med mig” (och han har sagt efteråt, många år senare att det var det värsta jag någonsin sagt åt honom och jag aldrig får hota med sådant mer – älskade mannen min)!

    Nu då killarna är 9 och 11 år borde ju ”tiden förgylla minnena”, men naaah, nu kommer jag ihåg att det var tungt! Jag var inte byggd för att vara hemmamamma (under mammaledigheten) och blev mig själv först då jag kom på jobb igen. Vi hade det UNDERBART då killarna var små, och då jag nu ser på bilder och videon från den tiden så tycker jag de är såååå gulliga då och undrar hur minnena kan vara så tunga. Men jag tror det var allt – att jag inte tyckte om att vara hemma ensam med barn, jag tyckte så synd om dem om de blev sjuka på dagis att jag ännu också rycker till om telefonen ringer på jobbet och jag ser att det är skolan eller killarna som ringer, etc etc.

    Men inte en stund ångrar jag våra kärleksknyten!! Jag älskar dem från topp till tå – jag älskar att äldre sonen på kvällen då jag säger gonatt tar min hand och lutar sin kind på den eller drar mig nära nära nära (såsom han inte kunde komma tillräckligt nära), jag älskar att 9-åringen är en riktig teaterapa och skojar hela tiden, jag älskar att se dem växa upp och säga fiffiga saker (var har de fått det av? not me! 🙂 osv osv.

    Det tunga tror jag beror helt på mitt eget huvud. Min man kommer ihåg deras barndom och bebistid som ”de var ju superlätta barn”, han tar ingen stress om det är hobbyn/kalas/syskonbråk/sjukdomar osv. That´s life tänker han. Jag igen känner som om huvudet skulle sprängas i sådana stunder. Så det är inte barnen, JAG ÄÄÄÄÄLSKAR DEM, det är mitt eget huvud jag borde lära att känna ”relaaax” och njuta av det härliga i stunden.

    Så jag säger – SKAFFA BARN OM DU KÄNNER FÖR DET – den kärleken är så överjordiskt underbar att jag tappar andan!

  24. Tack för detta inlägg! Jag vill absolut ha barn i framtiden men känner igen mig i tankarna som Anna har. Uppskattar verkligen att du delar med dig o känner att detta inlägg gjorde åtminstone mina tankar lugnare och klarare . <3

  25. om några dagar har jag en trettonåring hemma (och en tioåring), själv är jag trettiosex. det jag reflekterar mest över när jag ser tillbaka på mina år som mamma (som nu är några stycken – blir alldeles förundrad över det!) är att jag liiiite ångrar att vi inte väntade. mina barn har inte varit planerade och pappan till min första och jag separerade ganska snart efter att han kom till världen. sen har jag varit ganska vilsen i mig själv, mått rätt ruttet och det kan jag känna mig lite ledsen över nu när jag ser tillbaka. att jag inte varit toklycklig de flesta dagarna under mina barns uppväxt. kan få lite panik över att livet springer ifrån mig och nu när jag äntligen börjat landa i mig själv och hittat MIG så ger det lite lätt ångest. en del av mig känner också att det är härligt att ha fått kids tidigt, man hinner hänga med dem ÄNNU mer. men den lite ledsna klumpen finns hela tiden där som en tagg i hjärtat. summa summarum; önskar att jag kände mig mer komplett i mig själv innan jag valde att dela mitt liv med två personer som jag ansvarar så hårt för. att jag dessutom varit ensam med dem i stort sett hela deras uppväxt underlättade ju inte direkt och idag mår jag stundtals skit (troligtvis nån utbrändhet som ger sig tillkänna…..). dock är mina grabbar värt det alla dagar i veckan och jag älskar livet med dem. nu när de är så stora så är man liksom mamma/kompis och det är fan fantastiskt ändå. kram!

  26. Ja skaffa barn. Det är härligt. Gör det absolut. Finaste kärleken som finns. Skulle göra om det. Det bästa jag gjort. Men… Jag skulle helst skaffa barn i en bra relation där man känner varandra och är bra vänner som kan jobba i team. Jag kan känna en tacksamhet att jag inte fick barn med några av mina ex. Kanske unna er en långresa innan barnen kommer. Känna att man har festat klart.

    1. Jag hade också velat ha barn lite tidigare än jag fick. Före 30. Vi väntade. Och det var egentligen onödigt. Vi var redo. För att det är så ljuvligt.

  27. Jag älskar min lilla unge, men jag vet ändå knappt om jag har något svar på varför man ska skaffa barn. Jag älskar henne, att titta på henne sortera kapsyler och allvarsamt spana på myror, och att göra saker tillsammans och se hur hon upptäcker världen. Kanske ville jag ha barn som sysselsättning? Att göra det man vill, att ägna sig åt sig själv hela tiden, började kännas lite tomt just för mig.
    Jag var bredd på vissa av de jobbiga grejerna, andra tog mig med storm – förlossningsdepressionen, att inte ha sin kropp i fred, att liksom vara tvungen att fylla ut tiden mellan tupplurens slut och kvällens nattning när vi tillslut får ligga i soffan och prata om det vi vill. Min unge sover och äter bra, trivs på förskolan, är både smart och artikulerad, och sällan sjuk. Och jag tycker ändå att det är väldigt jobbigt ganska ofta. Ångrar jag mig? Nej, för utan barn skulle livet innehålla andra problem och utmaningar ändå.

    Jag kan verkligen hålla med kommentaren ovan att det kanske egentligen inte är för alla att ha barn, att det är en norm vi behöver ifrågasätta. Det är nog inte för alla och alla kommer inte bli lyckligare av att ha barn. Kanske skulle det bli lättare om det var okej som kvinna att resonera mer manligt (jag upplever iaf detta som ett resonemang jag hört mer från det hållet), att barn är en del av livet, något som berikar det, men inte ens egensyfte eller enda uppgift i livet. Att ens liv har ett värde oavsett om man är förälder eller inte.

  28. Hur mycket jag än älskar mina två barn, så förstår jag de som väljer att inte skaffa barn ännu mer nu efter att själv ha fått barn. Att bli förälder är en 100%- ig uppoffring där du behöver leva ditt liv efter andras behov i första hand i ganska många år. Oro och ångest, barnens olika perioder och faser av att vara ledsna, bråkiga, tjatiga, etc. genomsyrar allt. Mina barn är nu 6 och 9 år och sammanfattningsvis så finns det inget som ger en sådan in i hjärteroten glädje och lycka som mina barn. Trots allt jag skrivit ovan! Så upplever jag föräldraskapet. Högt och lågt av känslor och enormt karaktärsdanande.

  29. Så många kloka och fina kommentarer om alla dessa funderingar och tankar om vad som är norm, rätt, fel, svårt, lätt osv. Jag har valt att inte skaffa barn av den ”enkla” anledningen att jag aldrig önskat eller velat ha barn sedan rätt så många år. När jag äntligen vågade stå för det och kunna berätta helt avslappnat när någon undrade om man har barn, så blev det så naturligt och skönt att få säga det. Jag tycker supermycket om att träffa mina vänners och släkts barn ibland, lika mycket som jag tycker om att sedan vara utan.Det har inget att göra med hur mycket man tycker om sig själv eller inte, utan att man faktiskt är olika. Vilket är fantastiskt att vi är. Vanja, tack som delar och låter dina läsare gång på gång känna känslan av att vara din bloggolinvän liksom 🙂 Kram

  30. Jag har 3 barn. Första barnet var jag redan 18 år när jag skaffade och då längtade jag verkligen efter att bli mamma. Hade super svår förlossning, vart förlossningsdeprimerad. Mitt barn var extremt krävande om nätterna och sov inte sin första natt förns hon var 5,5 år! Jag tog alla nätterna ensam för karln jag hade då var inget at ha.. Tack och lov att jag var ung. Det gjorde att jag var lite osäker på att skaffa fler, speciellt att föda barn igen. Men så träffade jag mannen i mitt liv och jag väntade andra barnet med honom. Jag hade en super jobbig tuff förlossning igen och skadade mig efteråt så hade väldigt svårt att röra mig och det dimmade en del lycka. Men barnet var så lugnt och glatt och sov bra från start! Dock har hon både astma och allergier så vi har fått oroa oss väldigt mycket och varit på sjukhuset varje gång hon blivit sjuk. Sen tog det 6 år till, sen kom våran son via ett underbart kejsarsnitt. Jag fick min förlossnings revange och fick den där speciella anknytningen vid förlossningen.
    Han fick kolik samt att vi renoverade huset medans han var liten.
    Jag skulle säga att livet med barn är oroligt tufft. Jag har aldrig haft mina barn på dagis eller haft barnvakter, jag och maken har tagit hand om dom till 100% själva fram till skolåldern. Jag har offrat min kropp, min tid, min karriär och många intressen har jag lagt åt sidan. Idag är mina barn 14år, 8 år och 1,5 år gamla och skulle jag få göra om allt skulle jag göra det igen? Ja utan tvekan. Jag älskar mina barn högre än allt annat. Och trots allt jobbigt så är dom värda varje jobbig stund. Och 14 åringen hon är en av mina bästa vänner❤️ Så även om hon inte sov som barn och drev mig till vansinne då, så är jag så glad att jag har henne som vän nu och skulle inte byta bort det mot något❤️ Att skaffa barn är inte något kortsiktigt jobbigt problem utan det är ett långsiktigt beslut att ha vänner för livet, och närstående som man älskar.

  31. Jisses en sån fin fråga och ett fint inlägg 😭 Jag fick mitt första barn för snart fyra månader sen och det är det bästa som hänt mig. Denna lilla sol stråle gör varje dag fantastiskt och ger mig såå otroligt många skratt och kärleken jag känner från honom strålar genom hela kroppen och jag längtar efter honom om jag åker iväg en timme och handlar och han är hemma med sin pappa 😍 Man ska skaffa barn om man känner att man verkligen längtar efter barn, om man tvekar så finns det en anledning till det och då bör man vänta. För mig finns det bara positiva saker med att skaffa barn. Mitt liv är idag något helt annat än det var för ett år sedan och det är jag tacksam för. För mig är det inga problem att vakna var tredje timme för att amma eller att plugga med honom på golvet bredvid eller i famnen i föreläsningssalen, det ger mig bara mer glädje i livet. Som Vanja skriver så har vi alla olika förutsättningar och får olika barn med olika personlighet. Jag har födds med en stor portion positivitet och ”det löser sig” och har fått en unge som är likadan. Att få barn tycker jag är det finaste och roligaste som finns och jag är så tacksam för varje dag vi får tillsammans 😍❤️

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..