Är det värt att dela med sig av sin psykiska ohälsa i sociala medier?

IMG_2539

Efter att några visat sig oförstående inför min och Niklas livssituation skrev jag ju det här inlägget. Fick då en fin kommentar som handlade om att vi kanske borde fundera på om det här med att dela med sig av det mörka i livet kanske stjälper mer än hjälper? Just på grund av frustrationen och (faktiskt) skammen det kan innebära när man inte blir förstådd. Klok fundering, så det gjorde vi.

Och vi kom fram till att det ÄR värt det. Av många anledningar. En är såklart att vi vet att det hjälper andra. När man själv mår dåligt känner man kanske extra väl till the power of igenkänning. Att veta att man inte är ensam betyder så mycket. Vi är många som kämpar. ❤️

IMG_2534

Men ska man gå bortom de rent filantropiska anledningarna, så finns det såna som är hundra procent egenfokuserade också. Jag pratade med Niklas i morse om att jag ville skriva det här inlägget, och frågade på vilket sätt han tyckt att det faktiskt hjälpt oss – att vi varit så öppna med hans och vårt mående. Och det fanns flera anledningar.

En viktig sak som mina inlägg om insomni och utmattning inneburit, är att de hjälpt Niklas att acceptera situationen. När man läser hur det är – svart på vitt – kan man inte blunda. Inte bortförklara. Och att just acceptera sin situation är VIKTIGT, nåt jag vet att fler av er som mått/mår dåligt kämpat och kämpar med.

För när man accepterat sin situation och därmed insett sina begränsningar sänks förväntningarna på vad dagarna ska innebära. Istället för att tänka att det ska vara en vanlig dag, inse att man mår dåligt och inte kan göra något av det man hade velat eller tänkt (vilket skapar ångest) så börjar man från en lägre startpunkt. Kan man göra NÅT är det en rejäl bonus. Och har en hel dag gått och man ”bara” vilat – så är det precis som det ska vara.

Jag tror att många av de som går in i väggen är doers. Folk som gillar att göra grejer, och till slut gör för mycket (för att förenkla nåt extremt). För såna mänskor kan det vara ÄNNU svårare att vara tillfreds med dagar som enbart går ut på att ta det lugnt. Men har man accepterat sin situation – så blir det lite lättare. Det gör även att samvetet inte blir lika tungt.

vanja 4

För det dåliga samvetet är nog något som alla som mår dåligt kan känna igen. Dåligt samvete gentemot sig själv (ens liv rinner bort), dåligt samvete gentemot sin partner och familj som får dra tunga lass, dåligt samvete för att man inte är den förälder man vill vara, dåligt samvete för att det inte går att jobba, dåligt samvete för att man aldrig kan hänga med på det ens kompisar gör. SÅ MYCKET dåligt samvete. Men där hjälper acceptansen. Nu är det såhär det är. Förhoppningsvis kommer det inte vara för evigt, men nu är det såhär – och det är bara att gilla läget. Eller – acceptera det i vart fall. Det hjälper även mig, det här med acceptansen. Att JAG accepterar läget, och slutar förvänta mig vårt tidigare liv, min tidigare partner. Tills detta har gått över. För jag vill se detta som en bump in the road.

Sen tycker Niklas (och jag) att det hjälper SÅ att läsa om andras, liknande, resor. Dels för the power of igenkänning, men också för att ni gett oss konkreta och väldigt bra tips. Som det här med pacing till exempel (att konstant ta små pauser genom hela dagen). Det har vi verkligen tagit till oss, och det har hjälpt. TACK för det. 🙏🏻

Något av det mest frustrerande med det här är ju att man går ett steg fram – bara för att dagen efter gå två steg bak. Det är fruktansvärt, och det är lätt att man tappar hoppet. Men att då läsa era stories, och att ni upplevt detsamma – men nu mår bättre – ger hopp. SÅ viktigt. ✨

vanja 3

Så – kontentan är att ja, vi tycker båda att det är SÅ värt det, att dela med oss av det här. ❤️ Jag tycker också det kan kännas extra viktigt att en kille pratar om sitt mående. Vi är vana vid att kvinnor gör det, men inte lika bortskämda med mäns historier.

Till sist har jag en undran, en önskan. Ni som vill och orkar – kan ni inte dela med er av era stories kring dåligt mående/utmattning? Det är SÅ värdefullt att få höra om andras resor, för det kan kännas ganska så ensamt ibland. Vi har inga vänner i samma situation, och vet inte riktigt var man hittar andra som gått/går igenom liknande? För just det här med att hålla hoppet uppe – att ni finns därute, ni som varit där vi är nu – men som i dag mår bättre. Att få höra om era resor vore guld, på så många plan.

Niklas har ju tyvärr en dubbel problematik iom att han både är utmattad och har den sabla insomnin. Vet dock att många som blir utmattade även får problem med sömnen. Har några av er upplevt det? Hur gjorde ni? Känns som en omöjlig kombo ibland, när allt kroppen behöver är att vila – och så går det inte. 💔 Om någon av er har erfarenheter av både utmattning och sömnproblem får ni GÄRNA dela med er. Ni kan antingen kommentera här, eller maila mig på vanjawikstrom@gmail.com. TACK. ❤️

  1. Sneeva skriver:

    Tråkigt att höra att ni går igenom en jobbig period i livet. Kände jag ville dela av mig då jag går igenom samma just nu.
    Jag kräschade totalt i februari förra året 3 månader efter mitt 3:e barn föddes.
    Hemlängtan (är ej svensk), extrem arbetsbelastning, jobbiga situationer med psykopater (privat), allvarlig sjukdom bland nära kollegor, sömnbrist och 3 barn utan barnvakt; är nog mina ”pålare” som gjorde att jag utan förvarning hamnade i en mörk och hemsk grotta. Hade fruktansvärda symptom,nm och trodde jag var döende. Men jag dog inte. Har fortfarande svårt att tänka tillbaka till då det var som värst utan att få dödsångest.
    När jag väl insåg att jag inte kommer dö, började jag med mindfulnessövningar jag hade lärt mig tidigare. Kroppsscanning. Fokus på andning. 4-6 andning (4 sek in, 6 sek ut). Jag började så smått bli bättre, så att jag inte hade så ont, men hade bakslag på bakslag och mådde skit hela augusti, säkert för att jag skulle börja jobba i september. Blev deltidsjukskriven, men var uppe i 75% redan i oktober, och kände att det gick åt fel håll. Fick till slut remiss till rehabilitering som jag har fått på sedan januari. (PBM)
    Har mått varierat, men fungerar hyfsat och har kunnat leverera på jobbet. Är sedan maj i 100% och har några tillfällen kvar av rehab. Jag mår mycket bättre i dag,n men får fortfarande bakslag.
    Jag tror det är svårt att ta sig igenom något sånt hör själv utan professionell hjälp. Även om jag inte hinner göra min homework varje dag, så märker jag att det går åt rätt håll, och jag får mer och mer energi, och mina symptom minskar.
    Vila, lugn och egentid är en utmaning att få till, speciellt under småbarnsåren.
    Ta hjälp där ni kan, man får göra omprioriteringar och helt enkelt skapa en ny ”normal, även om det är jobbigt.

    Ta hand om er. <3

  2. Sofie skriver:

    Tack för att ni delar med er och är så öppna med hur ni har det. Jag har själv varit utmattad i omgångar och slagit ner på mig själv och känt att jag varit en svag människa istället för att vara snäll mot sig själv.

    Jag vill tipsa er om selleri juice som rensar levern och hjälper mot insomnia bland mycket annat. @medicalmedium på Instagram har skrivit en bok om det. Jag har en kompis som druckit selleri juice i 1 år och blivit hjälpt i sin utmattning. Jag ska själv börja nu.

    Lägger med en länk till boken och en intervju med honom och Rachel Brathen (@Yogagirl från Instagram.
    Tack för att ni finns delar med er från hjärtat.💖💖💖 Önskar er allt gott!! Kramar Sofie

    https://www.bokus.com/bok/9781401957650/medical-medium-celery-juice/

    https://podcasts.apple.com/se/podcast/from-the-heart-conversations-with-yoga-girl/id1219728105?i=1000439204065

  3. Frida skriver:

    Hej! Efter mitt första barn blev jag diagnostiserad med GAD (generaliserat ångestsyndrom) (dock har jag haft ”läggning” åt det hållet hela livet inser jag i efterhand. Fick hjälp, blev lite bättre, fick stora ångestproblem (främst ang hälsa, jag är helt enkelt en hypokondriker. På riktigt. Inte bara som man säger sådär ”lite på skämt”) 4 år senare (3 år sen nu) och har sen dess tampats med mitt mående i en bergodalbana vars dalar, tack vare KBT och stor självrannsakan för att förstå mina stresstriggers (stress skapar ångestskov hos mig) och anpassning av mitt liv utifrån det samt acceptans för att jag har den här ”läggningen, har blivit grundare och mindre frekventa. jag har jobbat ashårt och mår faktiskt bra. Inte varje sekund varje dag men jag lyssnar på min kropp och har verktyg att använda mig av när jag börjar märka att jag är på väg in i en dålig period och på så sätt mota Olle i grind så att säga. Hoppas ni båda mår bättre snart!

  4. Sara skriver:

    Hej Vanja 🙂

    Så bra att du skriver om detta, det hjälper MASSOR att läsa om hur andra har det när man själv försöker förstå varför hjärnan spökar som den gör. Jag är en tjej på 28 år som alltid sett mig själv som en rätt enkel, härlig och peppig tjej som gillar när det händer saker och alltid vill vara med på allt. Därför är det så svårt för mig att acceptera att jag i perioder får sån fruktansvärt ångest. Jag fick mina första problem med ångest när jag var 20 år och har haft det i perioder sen dess. När jag kraschar så påverkas aptiten och sömnen direkt vilket gör att jag rätt fort tappar kontrollen helt, och det är just det, rädslan över att tappa kontrollen som gör att jag ofta hamnar där.

    Antideppresiva har hjälpt mig enormt genom åren, jag har varit utan i över ett år nu men precis börjat igen då jag har stora förändringar i livet och då kommer ofta ångesten igen. Jag lever hellre fullt ut och upplever det jag vill än att välja att inte ta medicinen och kanske missar mycket på grund av ångesten. Har Niklas testat antideppresiva i kombination med KBT? Ett tips som iallafall funkat bra för mig och som INTE är beroendeframkallande 🙂 Ni är så härliga, keep up the spirit!! KRAMAR

  5. Pia skriver:

    Vanja, att ni delat med er hjälper mig. Min man mår piss och vi är just inne i att börja nysta i det vad det handlar om. Jag har haft svårt att acceptera det och vill bara att allt ska vara som vanligt. Jag vill inte att han ska må dåligt. Jag vill att vi ska leva, inte överleva som det är nu. Men jag har nu behövt inse att vi måste få hjälp. Tack vare att jag lyssnat på er podd, och när du berättat om Niklas, har jag börjat tänka på allvaret i situationen kring min man. Han har nu fått en första kontakt med vården och jag hoppas att han ska få den hjälp han behöver. Den hjälp vi, vår familj, behöver. Familjen lider när en person inte mår bra. Jag har också vågat börja prata om det här till andra. Sätta ord på det. Formulera meningar och ringa in problemet. Det hjälper mig att acceptera läget lite och jag kan få stöd av min familj och mina vänner. Tack för att ni delar med er. Jag känner mig inte lika ensam.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..