Från skitdag till skitbra; livets berg- och dalbana

IMG_4453

Okej hörrni. Ska vi försöka ge oss på det här inlägget om livets berg- och dalbana som jag bluddrat om i en vecka snart? 😂 Kommer så mycket annat i vägen hela tiden – handfat, missförstånd osv. 😜

Hursom – det jag ville säga var att livet just nu är väldigt mycket upp och ner. Det är inte sällan dagarna börjar med gråt (min), men styr upp sig allteftersom för att sen sluta riktigt bra. Och det är väl kanske så när det är kämpigt; det är liksom som allra kämpigast just på morgonen. Måste bli bättre på att komma ihåg att det nästan alltid blir bra dagar ändå, trots att en del får dåliga starter.

IMG_4413

Ett typexempel var i torsdags. Nationaldag, magiskt väder och ledigt från föris. En sån där dag då man liksom så gärna VILL ska bli bra. För sin egen skull, för sina barns skull. Niklas mådde dock uselt och jag insåg att det skulle bli ännu en dag för mig – ensam med kidsen, förtvivlat försökandes tillfredsställa bådas behov (inte lätt då de vill helt olika saker).

Blev såklart inte bättre av att jag dessutom var sjuk och trött. Energin låg på minus. Då blev jag bara så matt, och TRÖTTPÅALLTIHOPA. Ibland känns liksom hela situationen så hopplös. Jag saknar vårt liv, jag saknar Niklas. Jag blir trött å less på att ratta och jag blir trött å less på att vara rädd för att jag eller kidsen gör något som stressar Niklas. Så jag grät. Och grät. Och Niklas kände sig såklart usel och otillräcklig och värdelös. Men hade inget annat alternativ än att fortsätta ta det lugnt och vara för sig själv, så han gick ut och jag var kvar i lyan. Och grät.

Men sen gaskade jag upp mig, tänkte att jag fick göra det bästa av situationen. Packade ihop ungarna, gick till Urban Deli och köpte Iggys favorityoghurt. Gick till ett annat café och köpte goda mackor och en kaffe. Slank till en närliggande park med plaskis och dukade upp en picknickfrulle. Och hade skitmysigt. Båda kidsen var glada å nöjda, och jag hade det gott. Humöret hade vänt, dagen hade vänt.

Precis när jag fått på Iggy badbrallor så att han kunde börja plaska, ringde min brorsa och undrade om vi ville hänga på ut till Kaanans (otroligt fina!) badplats. Han kunde komma och hämta oss (ligger lite otillgängligt till om man inte har bil). Jag (som skickat 23 sms till Iggys kompisar och övriga mänskor för att kolla om de kanske ville hänga med oss – men alla var redan ute på lantställen/på Kolmården/etc osv busy busy) blev SÅ glad – och SÅ tacksam.

IMG_4437

En timma senare plaskade Iggy istället vid Kaananbadets strand med mormor och kusiner. Det åts pankisar till lunch, glarre till efterrätt, det lektes och badades och Tintan blev gosad och underhållen av min brors familj. Det blev en magisk dag, helt enkelt.

IMG_4409

Pankislurren! 😋

IMG_4405

La mama körde på kycklingsallad. Nom nom! 👌🏻

IMG_4530

Efter en hel dags badande och lekande och glassätande åkte vi tillbaka till stan och lekte vidare i en park. Vädret var för ljuvligt för att gå in. Niklas slöt upp, och vi haffade…

IMG_4568

…mat från Max och åt vid ett bord i lekparken. Glada barn, glad mamma och en Niklas som mådde helt okej. Blev då påmind om att vi fortfarande har en massa fina stunder ihop som familj, och trots att det vissa dagar känns SÅ kämpigt och SÅ tråkigt att det just nu inte är som det brukar – så blir det faktiskt rätt bra ändå ganska ofta. 🧡

  1. Kattis skriver:

    Älsk på mormorsbilden!

  2. Tack för inlägg som dessa! Jag har kämpat med depression o utmattningssyndrom av o till sen vår son föddes(4 år sen) Innan dess mådde jag tipptopp i flera år, nykär, jättekul o bra på jobbet osv trots att vi kämpade med att jag skulle bli gravid o till slut gjorde IVF. Gravid på 2:a försöket. Efter att jag o maken typ grälat om ALLT heela tiden så har vi gått i parterapi, jag gått i enskild o maken också. Jag bytte arbetsplats till en totalt icke-fungerade sådan o blev så jävla stressad, deprimerad o utmattad. Maken tyckte jag skulle bita ihop. Som vanligt. Gjorde det i 2 år(jaag vet galet) och insåg att 1. Jag hade cirkus 5 min egentid på toan( på jobbet) och inget mer. 2. Jag hatade mitt liv. Var aldrig glad pigg el frisk. Jag beställde tid hos en läkare o grät o grät när han sa jag sjukskriver dig direkt. Du är helt utmattad o det låter som ditt jobb inte är bra för dig. Var hemma i 6 veckor samt bytte antidepressiva. Vilken skillnad. Jag var ute o promenerade, målade, skapade, lyssnade på poddar när jag vilat i 2-3 veckor. Nu har jag sett till att få pauser hemma, motionera, yoga, måla/skapa/virka, gå på kulturupplevelser o sökt nya jobb. Mår så mkt bättre men blir fortf orimligt trött efter ansträngningen av att jobba. Blir rörd av hur fint du avlastar din man o låter honom vila. Och en anings avundsjuk. Så gör inte min man. Vi ska ha exakt lika mkt pauser annars tycker han att det är orättvist. Suck. Och nu vill han ha extra belöningar för när han ”utmanat sig o sina rädslor” bla på sin terapeuts inrådan= han vill ha mer egentid. Najs va?! Nej nu låter jag bitter men d är jag fan. Det enda jag fucking gör och har gjort senaste 7 åren ska ha belöningar för. Varför sa aldrig någon av min 4 KBT-terapeuter det till mig?? Är det för han är man. Morr.

    Stor kram till er

    1. Lilly skriver:

      Ja, det är sjukt orättvist! Jag var den som var ”frisk” (bara helt slut av att avlasta min man = i princip ta hand om barnen själv). Glad att han sökte hjälp men sjukt tufft när behandlingen delvis var att han skulle göra mer aktiviteter som ger honom energi=på egen hand – typ träna, träffa kompisar etc och jag knappt kunde gå på toa fem minuter ensam redan innan… Men det gjorde susen som tur är och nu är det mer balans. Jag tog dock hjälp av egen terapi för jag lyckades inte riktigt bryta det ”merberoende” det faktiskt delvis blev, där jag var mer fokuserad på att känna efter hur han mådde än hur jag själv mådde, ständigt var på helspänn för att avlasta, buffra gentemot barnen osv… Terapeuten frågade ”vad behöver du?” och jag …. pass??? Vet inte!!! Men – det fina är att det har blivit bättre😊

  3. Bella skriver:

    Kämpa på fina familjen! Det är fantastiskt hur du tack vare lite mindset också kan vända på något som känns piss at first!

    Måste också säga att jag älskar att läsa dina lite längre inlägg, du skriver så bra så man bara slukas in i dagen/scenariot du skriver om. Du borde skriva en roman 😂👌🏻✨

    Kram

  4. Malin skriver:

    Jag blir så ledsen när du skriver att du börjar dagarna med att gråta 💔
    Så har det varit för mig med. Jag hoppas att denna dimma av dåligt mående snart skingrar sig för er ❤️ känner med er!
    Kämpa på fina familjen ❤️❤️❤️

  5. Amanda skriver:

    Fina Vanja och Niklas! Vad ni kämpar! Båda två! Jag har följt er i många år och vet (tror mig veta) vilka toppenföräldrar ni är! Närvarande och hjärtliga! Kärleksfulla och fantastiska. Förövrigt riktigt stor inspiration för mig som hoppas bli förälder snart. Det lugnet ni har!
    Ni verkar pussla och fixa för att lösa detta på bästa sätt som ett team! Ibland är livet väldigt tufft på olika sätt men jag hoppas (och tror mig veta) att this too shall pass!!!! Iallafall det värsta och i den mån att ni kan åter andas, känna er utvilade och inte bara väntande inför nästa dal i eran berg och dalbana! Ibland behöver man höra några detta: allt kommer att bli bra!!

    Stora kramar till er och lycka till! Allt är tillåtet just nu för att ni ska må bra! Och det kommer ni att göra! ❤️

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..