När vi inte trodde att det kunde bli värre

niklas malmqvist

I morse var Niklas på återbesök hos läkaren som sjukskrev honom för sex veckor sen. Det har varit sex kämpiga veckor, varav de sista två varit absolut värst. En gradvis försämring som resulterat i att när vi inte trott att det skulle kunna bli värre – så har det blivit just precis det. Och att inse att situationen är ganska ordentligt mycket värre snarare än bättre när det i dag var dags för återbesök kändes…jobbigt. Och sorgligt.

Lägger ändå upp en glad bild. Varken jag eller Niklas vill strössla the internetz med deppiga bilder på oss själva. Och vissa dagar har det trots allt varit bättre. Som när ovan bild togs. Då mådde Niklas bättre, efter fyra dagar i ett djupt ångesthål. För mig som står utanför är det såklart lättare att se att detta kommer att bli bättre, och att det beror på utmattning/insomni och ingenting annat. Men jag förstår att det känns annorlunda för den som är mitt uppe i det. När ångesten slår till och inte släpper taget hajar jag att det är svårt att se ett slut på det hela, och lätt att tankarna halkar in på destruktiva banor.

IMG_0671

Niklas är nu sjukskriven i sex veckor till, och har fått en remiss till stressrehab som flera av er tipsat om. Vi får hoppas att de antar honom. ❤️För vi behöver HJÄLP. Det är så enormt svårt att veta hur vi ska hantera det dagliga livet. Vi försöker såklart göra allt vi kan för att bädda mjukt för Niklas och plocka bort oro, stress och måsten. Han får så fria händer det bara går, så att dagarna ska kunna ägnas åt det han mår bäst av. Men den mänskliga faktorn är ju svår att plocka bort. Jag kan råka säga säga något som får hans hjärna att börja snurra, vilket pajar sömnen (hände i natt, inte min mening såklart). Eller så bökar ungarna, för att de är…ungar. Eller så springer han in i någon kompis i kvarteren och känner sig tvingad att prata några minuter. Och då tar han slut. Just att vara social verkar vara det svåraste för Niklas, det tar SÅ mycket energi. Det verkar dock vara ett klassiskt symptom på just utmattning?

Sen är det SÅ SVÅRT att veta vad han kan och inte kan göra. Är det ok att lämna på föris om han känner sig pigg? Är det ok att prata med mig i soffan på kvällen? Är det ok att titta på ett teveprogram? Ok att mäta upp hur mycket kakel vi behöver till köket?

Det blev dock bättre, och det var några dagar då det kändes som att det fanns hopp om livet. Då kom han liksom tillbaka, och började känna sig en smula som sig själv igen. Men då gjorde han förmodligen för mycket, för sen kom baksmällan. Och varje gång det blir dåligt, så blir det liksom ännu värre än gången innan. Hålet blir djupare. Det är därför vi behöver guidning från experter på sånt här, så att vi vet vad som gäller. Förmodligen är det att göra NADA. Oavsett om han känner sig pigg eller inte. Och då är det ju bra att Niklas kommer få göra precis just det, eftersom jag drar till mamma när föris stänger, och sen stannar jag nog där hela sommaren.

turbanen

Att komma bort ska bli skönt tycker jag. Vi pratade om det i går kväll – det här är verkligen inte något som enbart drabbar den som blivit sjuk. Det här drabbar hela familjen, framförallt partnern. Och det ÄR svårt att stå bredvid. Försöka göra rätt. Men inte alltid orka. Och mår jag dåligt – och visar det – skapar det oro som gör att vi åker tillbaks ett gäng steg. Men samtidigt är det svårt (och kanske inte heller bra?) att trycka undan det man känner. Jag blir ju också trött på det här, sunkar ur på att behöva ratta och vara begränsad.

Men jag tycker ändå att det känns rätt bra nu. Har som sagt fått perspektiv på grund av ett gäng händelser. Så även om det här är knöligt så skulle det kunna vara mycket, mycket värre. Och jag är HUNDRA PROCENT övertygad om att det här kommer bli…ska inte säga bra kanske för det kommer nog aldrig bli som förr, men det kommer bli bra på ett annat sätt. Får Niklas de här ensamma veckorna nu i sommar kombinerat med rehab så tror jag att vi har helt andra förutsättningar att ha en bra vardag tillsammans i höst.

Då har ju även Tintan börjat på föris vilket frigör tid för mig. Så då kommer inte jag behöva vara så stressad och pressad som jag varit den här våren. För att behöva jobba samtidigt som man dessutom ska vara föräldraledig – ja, det är (såklart!) en omöjlig kombo. Men får jag bara några timmar per dag när kidsen är på föris, ja då är det faktiskt nemas problemas att få ihop livet. Med eller utan Niklas. Men jag hoppas såklart att han kommer kunna vara med lite mer. Men viktigast nu är att vi får hjälp, att han får sina ensamma veckor så att det går att ta tag i det här på allvar.

Vill återigen tacka för alla meddelanden, mail och kommentarer vi får från er. Det ger verkligen hopp att få höra att flera av er varit där vi är – men nu kommit vidare och mår bättre. Och ni är så fina som kommer med hjälp och tips. TACK. ❤️

  1. ebba skriver:

    Hej Vanja. Det låter som att medicin kan vara en väldigt bra lösning på det hela och som kanske kan lindra betydligt snabbare än terapi, vila och rehab. När det är något kemiskt (vi har det i vår släkt) som fattas i hjärnan finns det inte direkt några alternativ. Sömn, ångest, stress etc blev mycket mer hanterligt när jag började med medicin och jag kunde leva som vanligt igen. Jag tror att det kan vara något att fundera över?

    1. Absolut något vi funderar på! Tänker att vi undersöker det i samband med rehabkliniken, så får de komma med rekommendationer utifrån Niklas situation. <3

  2. Förstår att ni får alla möjliga tips men jag måste bara få säga, spana in Anthony William aka Medical medium!

    1. Li skriver:

      Håller med.
      Vet inte vad jag och min man skulle varit utan MM’s information.
      Kraschade för tio år sen, o 6 år sen även min man. Nu är vi båda tillbaka bättre än innan. Att läsa hans böcker för 2,5 år sen va den sista pusselbiten vo behövde.
      Även joe dispenza kan va värt att nämna.

  3. Sara skriver:

    Vanja, det här inlägget berör mig så djupt. Jag lever med kronisk ångest, oftast mår jag toppen och är ”mig själv” men i vissa perioder i livet blir det så mörkt, sömnen drabbas direkt och aptiten. Jag har fått förklarat för mig att det är kemiskt i min kropp och när jag får mina dippar behöver jag antideppresiva som hjälper min kropp att plocka upp serotoninet som hamnat på en sån låg nivå att det är omöjligt hur mycket jag än kämpar att göra det på egen hand.

    Jag har accepterat medicinen och det ger men en trygghet att våga må bra igen, sova bra och komma på banan. Medicinen gör en inte lycklig men det hjälper till att kunna komma till en normal serotonin nivå och sen resten får man kämpa på egen hand.

    Att inte få sova gör ju en helt galen och man tappar bort sig själv direkt! Jag har slutat flera gånger och klarat mig toppen utan för denna medicin är inte beroendeframkallande. Har Niklas testat medicin?

    Min sambo är läkare och den mest stabila människan jag känner, trots det är det sjukt påfrestande för honom när min ångest är som värst. Han vill ju bara trolla bort det och se mig glad igen. Fortsätt kämpa som du gör, allt kommer bli bra!!

    Kramar

  4. Emilia skriver:

    Så orättvist att en del ska bli prövade så hårt i livet! Men välkommen till Hova! Vet ju att din mamma bor här, ett litet ställe, men kan säkert också vara bra att ladda batterierna på! Sen är det ju snart riddarveckan, mina barn har redan börjat nedräkningen 😊 sen är du jätte välkommen in på konditoriet i Hova där jag jobbar,godaste smörgåsarna & bakverk! 😋 hoppas vi ses & att din sommar blir toppen bra trots omständigheterna! 🦋🌸☀️

    1. Å, men TACK! Vi kommer såklaaaart till Riddarveckan (Iggys favvo) och givetvis kommer vi och fikar på Hova konditori! SÅ goda grejer och SÅ fint, älskar stället! Tack för omtanken, och lova att säg hej om du jobbar på kondiset när vi är där, ok? Kram!

      1. Självklart kommer jag att hälsa om ni är där när jag jobbar, men antar att det blir ganska mycket jobb den veckan! 😅 elr så kanske vi ses i byn? Barnen vill helst vara där hela tiden! 😊 något som barnen också tycker är väldigt kul, som dom har gjort i ett par år nu, är att springa riddarsprånget det är måndagen på veckan alltså den 8/7 tror jag det blir, vet inte om ni varit med på det någon gång? Det brukar vara jätte många barn som är med och springer, allt från 1 år och uppåt! Det brukar vara riktigt uppskattat, så får dom en medalj när dom går i mål och en T-shirt att springa i, man kan anmäla dom samma dag som springet är och tror att det kostar 50kr, ett litet tips på något att hitta på 👍😊 kram!

  5. Sandra skriver:

    Å så ni får kämpa, livet är allt orättvist ibland! Jag känner igen det du skriver så väl, men inte som partner eller som den sjuka personen själv, utan som barn till en förälder som mådde just sådär.
    Nu som vuxen kan jag se hur tufft det var för båda mina föräldrar under de där åren. Som barn gjorde jag inte det, tack o lov! Jag tyckte att jag hade den mest normala och lyckliga uppväxten i världen och behövde aldrig sakna något. Nu kan jag som sagt se vilken otroligt stor ansträngning det var från både den sjuka och friska föräldern och jag är evigt tacksam! Antar att det jag vill säga är att den ansträngningen ni båda gör är ovärderlig för era barn, det är helt fantastiskt att orka kämpa på som ni gör! Och vet du, det BLIR bättre!! Det blev det för oss, och wow vilken stark familj vi blev sen, vår sammanhållning är oslagbar! Jag är i dag även så tacksam över allt jag fått lära mig och min stora respekt för psykisk ohälsa som min uppväxt givit mig!

    1. Nu började jag gråta. <3 Tack för denna kommentar, så viktig för oss att få höra just ju. TACK!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..