Jag behöver få leva, inte bara existera

186997e5-3309-4ded-98bf-365700c4d736

En 100% oredigerad mobilbild får illustrera detta inlägg. Jag och mina små plåster. Klängiga men ack så goda.❣️Bland pipmuggar, våffelrester och en sabla massa grisiga servetter. #MOMLIFE, ni vet?

Mår lite bättre nu. Jag och mamma har delat upp kidsen mellan oss på så sätt att vi båda fått några timmar helt för oss själva de senaste dagarna. Varit VÄLDIGT BRA. Men känner att jag måste vara försiktig. Efter de första två veckorna här i Hova slutade jag att ha öronproppar i öronen konstant (har haft det hela våren, varit så ljudkänslig pga stress/trött), men nu har de fått flytta tillbaka. Känns sisådär, vill ju inte direkt komma tillbaka till Stockholm i sämre skick än när jag åkte. Känns inte optimalt för det som väntar.

Så nu drar jag i handbromsen. Delar upp kidsen så både jag och mamma får helt egna timmar, och försöker bli bättre på att låta ungarna roa sig själva istället för att konstant vara med och leka eller hjälpa. Behöver inte fylla dagarna med utflykter och upplevelser, vi får roa oss på plats. Har messat vår fina barnvakt och bokat in att hon hämtar Tintan en eller två dagar i veckan när föris kommit igång. Hon kommer ju gå ganska korta dagar till en början, så bra om jag kan få lite mer tid. Tänker också fråga min pappa med fru om hjälp vad gäller Iggys hämtningar. Det jag känner väldigt starkt är att jag måste få tillbaka någon del av livet som bara fokuserar på mig.

Vi har haft många gäster här hos mamma under sommaren, varav en urgullig tjej som ganska nyligen kommit ur sin utmattning. När hon hörde om hur jag/vi har det sa hon nåt i stil med:

”Det första som ryker är att du slutar med allt du tycker är roligt (träffa kompisar osv). Sen plockar du bort träningen. Efter det ruckas matrutinerna. Då brukar sömnen börja krångla. Och sen kommer utmattningen som ett brev på posten. Hur långt har du hunnit?”

Att göra grejer som bara JAG tycker är roligt (träffa kompisar, gå i affärer, se en konsert, läsa böcker etc) slutade jag med för länge sen. Träningen gav jag ju upp någon gång i början av maj har jag för mig, och maten är det som jag berättat sisådär med. Sakta men säkert har livet gått mot att mest bestå av att göra saker för andra. Det kryper i mig när jag skriver det, för SÅ många har gjort SÅ mycket för att hjälpa mig och oss och självklart har jag gjort saker jag tyckt varit roligt det senaste året. Men det är FÖR LITE. Jag behöver MER för att känna att jag LEVER och inte bara EXISTERAR. Känner mig som världens mest otacksamma mänska som skriver detta, och jag vill inte strö salt i såren hos Niklas heller som verkligen gjort ALLT för att underlätta för mig i denna pissiga situation. Men så är det i alla fall – jag behöver MER. Jag behöver LEVA.

6A3BF9E0-3EEC-4AC9-A6B5-733D3A4E2C06

Har fått så oerhört mycket stöd i alla mina kanaler (TACK! 😭😭) och ovan meddelande får bli mitt mantra de här sista dagarna. När föris och barnvakt är på banan kommer jag prioritera mig själv så mycket och så ofta jag kan. Och jag VET att det kommer kännas mycket, mycket bättre så fort vi kommit tillbaka till vardagen. Sommaren har varit underbar på SÅ många sätt och jag är enormt glad att jag lyckats med det jag hade som mål: att ge Iggy mer egentid med bara mig och att ge ungarna en fin sommar med en massa minnen. Men nu är det dags att få flocken på banan igen, så att jag får andningshål och orkar vidare i höst. 🍂

  1. K skriver:

    Hej! Det är ju sjukt svårt att inte komma med en del åsikter, särskilt när det finns med i min profession också. Det var jag som skrev en gång om ACT. Det är vanligt att vid utmattning antingen köra på 100 eller bli passiv 100. Och vanligt att bli rädd för att aktivitet liksom ska göra att man måste börja om och får bakslag för att hamna tillbaka på ruta ett. Det stämmer inte! Ett bakslag är inte farligt. Däremot är rädslan för att leva farligt, att inte våga göra saker för att vara rädd för stressen. Det N gjorde med Iggy innan ni åkte till hova var 100% ACT, han gjorde något i värderad riktning som fick honom att må bra och han kände sig stolt, sen hade han inplanerad återhämtning. Däremot behöver han inte ta i så mycket varje gång, och göra heldagsgrejer. Men att göra sånt han värdesätter högst, tex tid med dig och barnen tror jag gör honom gott! Med det sagt, så tror jag inte heller att vägen att gå är 6 veckor ifrån varandra helt och hållet. Att åka över dagen lite här och var tex som någon föreslog är toppenbra. För att behålla sin känsla som en värdefull pappa. För hur man än vrider och vänder på det så känner man inte så annars, som utmattad. Men den känslan ger en känsla av stolthet och meningsfullhet som ger energi. Nu har ju sommaren redan gått men kanske kan det vara ord att ta med påvägen, eller så är det ord som ni orkar läsa och ta till er utifrån vart ni befinner er. Men jag menar väl, det lovar jag! Kram

  2. Louise skriver:

    Jag hoppas att ni får en fin höst tillsammans 🙂

  3. Siri skriver:

    Inga tips, men jag tänker och känner med er båda!! Bra att du känner efter tror jag, även om det inte är så lätt att hitta lösningar. Håller tummarna för en Vanja som mår bättre i höst ❤️

  4. X skriver:

    Det var fint att du delade, alla andra kan ta en liten skärva av det och vara med och skapa en bättre kultur. Gensvaret har varit fantastiskt (överlag), de insinuanta och elaka får verkligen mothugg och folk som kanske kämpar med samma problematik eller är anhöriga kan läsa om allehanda tips och trix och känna sig mindre ensamma.

    Är världens sämsta sjukdom just för att det är så stigmatiserat. Är som att vi lever på Medeltiden och bränner folk på bål för att de här människorna anses ”besatta”. Vi behöver verkligen folk som står upp mot detta med sina egna personer som exempel.

    Ni skapar ju så mkt fint och bra tillsammans? Tycker folk isf är dåliga på att se helheten. Niklas verkar vara en urhärlig person! Är just synen att man inte kan vara en bra och härlig människa och ha psykisk ohälsa samtidigt som behöver ändras 👍🏻. Ni har verkligen bidragit till detta genom öppenhet <3.

    1. FINT att höra! ❣️🙌🏻 vi (båda) känner ju också att detta är viktigt att dela, just på grund av hur få som gör det. Hade Niklas sjukdom varit mer synlig (totalbandagerad i rullstol, typ) så skulle nog färre ifrågasätta hur jag inte ”ställer mer krav” osv. Det är ju fråga om en hjärnskada, en allvarlig sådan. Men som tyvärr inte syns. Men jag håller med – de allra, allra flesta verkar vara med på att vi båda gör så gott vi kan – även om jag bölar av mig här i bloggen emellanåt. Så tacksam för det. 🙏🏻💘🙏🏻💘 Lätt att bli nojig, vill ju verkligen inte framställa den person jag älskar och vill leva med på något annat sätt än den otroligt fina mänska han är. ❣️

  5. Sara skriver:

    Måste bara säga att jag känner igen mig väldigt i stt man bara existerar och inte lever när man har två små barn. Har inte heller läst en enda bok sen min son föddes för 3,5 år sen (däremot är ljudbok superbra att lyssna på innan man ska sova tycker jag!) och träning eller ett socialt liv med vänner har jag inte heller. Man träffar de vänner man kan ingås med tillsammans med barnen liksom, det blir naturligt så. Tycker dock man återfår friheten och livet ju äldre barnen blir, men precis som för er så har vi ”börjat om” då vi har en nyfödd nu. Men jag vet ju att jag kommer återfå massa tid om ett par år! Vad ville jag säga med detta då? Jo men bara att det är nog en sak som alla föräldrar känner igen sig i och att man nog ställer för höga krav om man tror att man kan leva ”som förr” när man har småbarn. Så försök prioritera det som känns riktigt viktigt för dig, så som att hinna med ditt jobb, din träning och ha lite egentid då och då. Sörj inte att du inte kan läsa en bok eller ha ett socialt liv, det kommer tillbaka när ert liv ser annorlunda ut vilket det kommer att göra inom ett par år – I promise!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..