Hur länge ska vi ha det såhär?!

IMG_0143

Känns som om det var ett tag sen jag uppdaterade på måendeläget. Det är…sisådär. Vi gjorde det klassiska (I guess) misstaget att när Niklas började känna sig bättre så började han göra mer – och då kom backlashen. För även om sömnen är något bättre och huvudet klart bättre (tack vare Mirtazapinet) så får vi såklart inte glömma att det ligger en fet jävla utmattning och lurar i det här också. De senaste dagarna har Niklas mått uselt, varit extremt trött och bara kunnat ligga på soffan i princip. Vi måste dra i nödbromsen.

Det är bara så sabla frustrerande. För oss alla. Vi vill ju liksom bara att livet ska komma tillbaka, men nu har vi insett att vi måste tagga ner 100%. För även om Niklas inte direkt varit tokaktiv (en ”normal” person skulle nog tycka att han varit duktig på att både vila och ta pauser) så har det ändå blivit alldeles för mycket. Och på grund av det känns det nu som att vi förflyttats tillbaka till hur det var i slutet av sommaren, och det är INTE ROLIGT. För någon av oss.

Men. Vi vet ju vad vi behöver göra. Bromsa, räkna bort Niklas helt och se det som han eventuellt kan/orkar göra som en bonus. Inga krav. Inga måsten. Får han inte den möjligheten sätter vi oss själva ännu mer i skiten, för det här är något som inte går att skynda på. Gör vi det kommer detta ta ännu längre tid.

Det är bara det att det såklart är PLÄTTLÄTT att förstå, men inte riktigt lika plättlätt att få till i praktiken. För någon av oss. Jag hajar till tusen procent att det bara kommer att bli värre om vi inte låter Niklas vila. Men det ÄR jobbigt att leva med någon vars dåliga mående påverkar mig och mitt liv så mycket. Och har gjort så länge. I veckan var jag på Acast för att gästa en podd, och i det avsnittet blev det så att vi pratade rätt mycket om den kris jag och Niklas går igenom just nu. När vi avslutat slog det mig att jag satt i exakt samma studio för drygt ett år sen, gästade podden ”Ofiltrerat” – och pratade om samma jävla kris. Den enda skillnaden är att nu är har det hunnit bli mycket värre. Då börjar man ju tänka – hur länge ska vi ha det såhär?!

IMG_0144

Just nu sitter jag på kontoret, där jag hittade denna mögliga kopp kaffe. Vacker ändå! Niklas mamma hjälper till med kidsen så jag har stuckit hit för att få vara helt själv en stund.

Värst är det såklart för Niklas, det är ju hans liv som rinner bort. Där dagarna bara är till för att ta sig igenom. Men det är jobbigt för mig också. Svårt att böla dock, när den andra liksom alltid har det ”värre”. Nåt vi båda är medvetna om, och pratat kring. Skämtat om. Men det är jobbigt. Det är jobbigt att få livet ofrivilligt decimerat under så lång tid. Det är jobbigt att ha det yttersta ansvaret. Det är jobbigt att alltid behöva pussla med barnvakt för att kunna göra någonting utanför hemmet utöver arbetstid. Det är jobbigt att vara den som i 98% av fallen är den som fixar å trixar med allt som krävs när man lever barn- å familjeliv.

Ibland blir jag avis på par med barn i parken. Tänker hur lyxigt de har det som kan avlasta varandra. Tills jag kommer på mig själv, drar upp tankarna ur sumpträsket och påminner mig om att alla har sina krig. ALLA. Det syns inte utanpå, men vi kämpar allihop med något. Är det inte det ena, så är det det andra. Och ingen har det förmodligen lättare än någon annan. Kanske stundtals, men i det stora hela tror jag det flesta av oss får ungefär lika stor del av sleven både vad gäller lycka och olycka.

Hursomhelst. Med det här inlägget vill jag på INTET SÄTT svartmåla Niklas, jag vill egentligen bara böla en smula. Säga att det är synd om mig också, typ. Och bara för att jag just nu tycker synd om mig själv (det måste man få göra ibland, man ska bara inte fastna i den känslan) betyder det inte att jag INTE tycker synd om Niklas. Eller inte förstår hans situation. Jag är bara så trött på det här. Precis som han är. Vi vill båda bara kunna lägga den här skiten bakom oss och få tillbaka ett mer normalt liv. Kanske är den här bitterheten just nu också en produkt av att vi liksom fick några veckor nyligen, där vi fick smaka på just det. Ett mer normalt liv. Och nu har det ryckts undan med besked, för att vi inte skötte oss.

Men jag tror det är precis såhär det brukar gå för de flesta som är utmattade. När man börjar känna att livet liksom kommer tillbaka är det SÅ LÄTT att göra misstaget att göra för mycket – och vips har man gått framåt två steg, men ramlat fem bak. Då inser man att man måste agera – igen. Och förmodligen är det först då som den egentliga återhämtningsfasen faktiskt kan börja.

Återigen – jag vill inte klanka ner på Niklas med det här inlägget, det är inte det som är syftet. Så jag vill absolut inte läsa något i kommentarsfältet om att han ska ”rycka upp sig” eller så. Att lägga mer tyngd i hans redan överfulla skuldskål är inte heller min mening. Jag vill mer uttrycka min genuina TRÖTTHET över den här situationen, och frustrationen att vi måste tillbaka till ruta ett vad gäller Niklas deltagande i familjen. Det suger. Men vi har inget val. Plockar vi inte bort honom nu så kommer vi inte ha någon möjlighet att plocka tillbaka honom i ett senare skede. För då kommer det liksom inte finnas någon att plocka tillbaka.

Så nu backar vi, gör om och gör rätt. Nödbromsar för att kunna växla upp längre fram. Väldigt mycket längre fram. I morgon ska Niklas till en KBT-terapeut, ska bli intressant att se om hen kan komma med fler verktyg som kan hjälpa oss på utmattningsfronten. Och sen funderar vi på att försöka ta en ny vända hos Stressmottagningen. Nu mår Niklas ändå så pass bra att han borde kunna delta i deras program.

IMG_0129 (kopia)

Nu tänker jag lägga mig på soffan här på kontoret och titta på muggarna på bilden ovan. Välja ut sex stycken att köpa. Tycker de är bland de finaste muggar jag någonsin sett, och vill haffa de perfekta bryggkaffekopparna som skänker vardagsglädje deluxe. Sånt behövs tamejtusan när vardagsglädjen är viktigare än någonsin. För det är den nu, allt som kan GE energi i det här läget är så, så SÅ viktigt. ❤️

  1. Sofia skriver:

    Om Niklas orkar så kan jag varmt rekommendera att söka på Ajahn Brahm på Youtube och lyssna på vad han har att säga om livet. Sakta men säkert så har det ändrat hur jag tänker på livet, vad som är viktigt, och med det så börjar min kropp slappna av och jag sover bättre. Från att bara se livet som hopplöst till att faktisk känna hopp för framtiden. Tänker på er.

  2. Frida skriver:

    Du har all rätt att gnälla. Jag har länge tänkt att ”hur mycket orkar hon” men förstår ju nu att du kanske håller igen mycket. Tillslut brister det ju liksom och man måste få ut det utan att gå under helt.
    Jag förstår verkligen er frustration och hoppas innerligt att Niklas snart mår bättre igen. Tänker på er! Stora kramar!

  3. Josefin skriver:

    Man får ju såklart tycka att en situation är PISS utan att för den delen att den andra personen ska få skit för sitt mående, liksom. Jag känner med er och hoppas verkligen det vänder snart. Min pappa roddade mig och min syster under vår uppväxt, när mamma inte mådde bra. Det påverkar ju relationen och allt för framtiden. Så det är ju det bästa ni kan göra för kidsen att ta tag i det nu, och bara att niklas VILL är ju jätteviktigt. Man kan ju må så skit att man inte ens orkar vilja, ju <3

  4. Paulin skriver:

    Åh fina familjen! SJÄLVKLART får du vara trött på situationen och tycka synd om dig själv. Det är synd om er allihop på olika sätt. Det är ingen tävling. Som du alltid har sagt, som vi anammat i min familj, i en familj är man ett team. I ett team samarbetar man och hjälps åt, och det man känner får man känna. Då får alla tycka synd om sig själv, utan att man ska bräcka varandra.

    Och jag förstår känslan av att vilja köra på när det blivit lite bättre, vilket uppenbarligen nu gav bakslag. Otroligt frustrerande såklart! Men kom ihåg att ni ändå tog några steg framåt. Så ni kommer kunna göra det igen och förhoppningsvis utan bakslag den gången. Man lär sig ju av sina misstag.

    Du är så stark och fantastisk! En inspiration för mig och en pepp när jag är nere. Stor kram till er alla <3

  5. Emilia skriver:

    Älskade fina vän! Jag vet att ni klarar detta! Du är så imponerande stark! Men jag förstår att det känns hopplöst ibland! Jag tänker ofta på dig om dagarna nu när mitt liv rasat samman! Att det jag skulle behöva just nu är att få komma till & barnen och bara få vara med dig & kunna prata! Du har blivit en så viktig del i mitt liv & jag saknar dig varje dag! Tänk om vi kunde få till det, jag behöver komma bort så himla mycket just nu! Glöm inte att du är bäst gumman & jag finns här om det är jobbigt! 💞

    1. Å fina fina Emilia. <3 Vilket kaos det blev, för båda. Vill också gärna ses, jag kanske kommer till Hova efter jul om inte annat. Håller på och fnurlar på hur vi ska göra just nu. KRAM!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..