Att sluta pausa och börja leva var inte helt okomplicerat

A2529FA4-9382-4344-8CC7-1BC880B1CAD6

Nu tänkte jag skriva av mig lite om det här med att jag slutat pausa livet. Börjat LEVA mer, istället för att mest existera. (Ovan levde jag lajf på Le Rouge´s partyjulbord, SÅ kul och SÅ gott! 👹)  Det är inte helt okomplicerat. ❣️

IMG_1181

De senaste veckorna har jag gjort mer saker för mig själv än på mycket, mycket länge. Alltför länge har jag varit den som aldrig kan, som alltid måste tacka nej. Vad det än är – när det än är. Självklart har det funnits gånger då jag gjort något kul, men min känsla är att jag i princip jämt svarar: ”Tyvärr, det går inte. Tyvärr, jag kan inte.”. Så sabla tråkigt, mitt sociala liv har varit nästintill obefintligt 2019.

För några veckor sen kom dock en vändning. Jag skrev jag det här inlägget, om att jag/vi inte längre kan sätta livet på paus. Vi måste acceptera att det är som det är och sluta längta tills detta ”är över” (vet att det aldrig går över såklart, det blir ett annat liv) samt sluta sörja det som var. Försöka leva så gott vi kan, och BE OM HJÄLP.

339318C2-AAA0-4F79-A0F1-54C981C8A187

Så det har jag gjort. Min familj och Niklas familj har agerat barnvakter medan jag träffat vänner. Förträffliga barnvakter, vill jag tillägga. Jag har vissa drag av kontrollfreak, och har därför tidigare känt att jag måste hinna hem till läggning osv. För kan min pappa verkligen lägga mina ungar? 🙈 Men det har ju visat sig att det (såklart!) går alldeles utmärkt, så nu har jag liksom släppt loss och släppt lös. Det är SÅ MYCKET VÄRT för mig att få några timmar utan måsten och ansvar. ❣️

Och jag känner lite (mycket!) som så, att FY FAN vad bitter jag skulle bli, om jag bara fortsatte ratta och rådda och pausa allt vad socialt skoj heter – och så kommer vi genom den här pissiga, mörka tunneln, Niklas börjar må bättre – och då blir jag sjuk i nåt jävulskap. Det är ju inte helt ovanligt att partnern till den som är utmattad blir sjukskriven rätt omgående efter det att partnern börjar räta upp sig. Och sen är ju livet också…livet. På gott och på ont, och inget vi kan ta för givet. ❤️ Och jag vill känna att jag LEVT mitt liv, oavsett omständigheterna. Jag vill ha roligt på vägen, även om mycket runtikring just nu är kämpigt.

AD6AD9F5-866C-4E48-BB49-C6C89AAE2944

Hursom. Detta nya liv har såklart fört med sig en del barnsjukdomar. Vi har dels insett att Niklas inte kan vara hemma när vi har barnvakt. Det blir komplicerat på alla sätt och vis, och inte den vila som det var tänkt. Han har därför gått ut och satt sig på en bio, något han upplever som deppigt och ensamt och som är kämpigt psykiskt då det blir väldigt tydligt att han liksom inte mäktar med att ratta där hemma. Och självklart är det heller inte helt lätt att se mig ha roligt med kompisar, när han själv inte ens orkar träffa sina bästa vänner. 💔

Sen har våra barnvakter varit lite för lössläppta. 🤪 Eller – de har varit UNDERBARA barnvakter, men när Niklas kommer hem från bion vid tiden då han behöver börja varva ner så har det varit kojbyggen i hela vardagsrummet, barn som mått illa för att de ätit för mycket glass etc osv. Niklas behöver sina rutiner, och att istället för att varva ner i soffan behöva röja hela vardagsrummet och greja med ilsket barn som har ont i magen pga glassfrossa är såklart inte optimalt. 🙈

Sen gjorde jag något dumt också, och kom hem 40 min senare än vad som var planerat. Anledningen? Jag kunde inte motstå att få dansa. På Le Rouge var det dans efter maten, och jag har inte dansat på flera år (så DUMT, måste dansa mer!). Så jag försvann upp i mig själv, stod och fäktade lyckligt med armarna i luften och skrekskrålade ”Ooooohhh I wanna dance with somebody!” i kör med Whitney – lite för länge. Det ruckade på Niklas rutiner, han sov illa i flera dagar och mådde skit, jag kände mig som ett svin och fick samtidigt panik av att känna mig så instängd.

Men vi lär oss. Jag ska styra dans tidigare på kvällen (vet att Caféet förut hade typ soulkvällar efter jobbet då man kunde dansa som en tok och ändå vara hemma till 21) och barnvakterna ska informeras om de rutiner som gäller. Att Niklas tycker det är deppigt att gå på bio har vi ingen lösning på dock. Men det kanske får vara så? Den enorma glädje och energi jag får av att LEVA har vi ju nytta av i vardagen. Och jag kan inte tänka mig att gå tillbaka till pauslivet igen. Om någon av er sitter på tips kring hur vi kan göra detta lättare, dela gärna med er. 🙏🏻

IMG_1540

Vi avslutar med någonting fint nu tycker jag. Eftersom mitt och Niklas liv så länge kretsat kring att vara ett team som löser och rattar, och där en stor del av våra samtal tagit avstamp i hur han mår, så kände jag att det börjar bli viktigt att skapa nya minnen ihop. Såna som inte handlar om det här böket och stöket vi är i nu. Sånt som är KUL. Så jag bokade biljetter till…

IMG_1555

…Maia Hirasawas julkonsert på Södra Teatern. FANTASTISKT bra! 🙌🏻 Så i söndags satt vi där uppe på första balkong och njöt. Upplevde något KUL och FINT ihop. Det var sjukt mysigt.

IMG_1553

Så vackert på Södra Teatern! Det och Cirkus är mina favoritscener i Stockholm. Kan tyvärr inte med att gå på Globen och stora arenor, det blir så sjukt opersonligt. Stirra på skärmar och en pyttig artist längst fram. Nää, jag vill komma nära.

IMG_1577

Carl-Einar Häckner var också med i showen. Också SÅ bra! Och rolig! Och överraskade med en jättevacker visa dessutom. 👌🏻

En urhärlig kväll, även om det blev lite panik under showens andra del då Niklas kom på att han glömt sitt Mirtazapin hemma. Men som tur är bor vi nära Södra Teatern, så det tog tio minuter för honom att pipa hem och ta sin tablett, och sen komma tillbaka. 🙏🏻

IMG_1550

Vi kom överens om att vi borde gå mer på konserter. Bra livemusik är så himla speciellt. Att få försvinna helt upp och in i någonting under två timmar var magiskt, tyckte både Niklas och jag. Fint också, att få LEVA lite tillsammans dessutom. ❤️

  1. Nelly skriver:

    Skönt att läsa om hur verkliga livet kan se ut 🧸 Jag lider av depression och ångest. Låg inlagd i somras, vilket innebar att allt ansvar kring familjen hamnade på min fästman. Det är inte lätt och första veckan inlagd gick åt att må dåligt över att han fick styra och ställa allt själv och att jag inte fanns på plats för min son. Dock! Måste påpeka dock! Att trots att det är så obeskrivligt svårt att börja tänka på mitt egna mående före familjens, så är det värt det. För när jag väl blev utskriven så var jag långt ifrån friskförklarad, men jag orkade att leka små stunder med mitt barn. Resan fortsätter och vi arbetar som ett team, likt er. Trots att jag vet att vår situation är långt ifrån unikt, så är det skönt att få läsa hur det är för andra familjer att gå igenom den här typen av resa.

    Ni är fantastiska! Jag och min fästman vill tacka er för att ni skriver sanningen ❤

  2. Ebba skriver:

    Ser att måNga kommenterat om att det måste få vara lössläppt med barnvakt men det håller jag inte alls med om. Jag är 18år och tagit hand om en nu 3årig tjej sedan 2 år tillbaka, jag passar henne några timmar 2-3 gånger i veckan och skulle aldrig få för mig att bjuda henne på glass, kolla film hela kvällen eller inte hålla mig till rutiner. Det kan va ok när man har barnvakt någon gång i månaden men inte mer. När vi leker plockar vi undan efter oss och gör den delen till en lek också, självklart lämnas det i kaos enskilda tillfällen när hon haft dåligt humör eller vart allmänt gnällig men det ska inte hända för ofta. Föräldrarna betalar för att få en stund att koppla av och hinna med annat, det ska inte bli ännu en stress att lämna bort barnen. Vi kan ha superkul och passa på att ha fötterna på bordet eller äta middag i lekhörnan men det är räcker. Jag tycker verkligen ni kan ställa krav på era barnvakter! och känn ingen stress att de umgås mycket med andra än er, så himla fint att de får fler vuxna i sitt liv som de kan känna sig trygga med. Jag hoppas verkligen att det löser sig för er snart, det förtjänar ni verkligen❤️❤️❤️

  3. S skriver:

    Vad ni kämpar på!!!! Förstår att d är svårt för Niklas att vara hemma med barnvakten + barn, när jag själv hade drabbats av utmattnings depression så försökte jag vila med barnvakt men den inre stressen ”stt jag borde vara med mitt barn” & att barnet kom till mig gjorde det svårt.. så känner verkligen igen det problemet för Niklas.. 🙁 situationen med bion.. kan barnvakten inte vara hemma hos dom? Så himla svårt..

    Sen, vissa i detta kommentarsfält bör försöka sätta sig in i en annans situation eller överväg att inte kommentera alls, dock är det tydligt att de flesta ej vsrit i liknade situationer…

    Vilka kämpar ni är, båda två!!! Det tar den tid det tar, men självklart ska ni leva på vägen ❤️

  4. A skriver:

    Hej!

    Har ögnat igenom kommentarerna och ryser.

    Har Vanja bett om tips och råd?

    När jag läste inlägget kände jag bara: ”Yes! Någon som vågar dela med sig av verkligheten.”

    Jag lider inte av samma situation, men i vardagen med småbarn uppstår ju 1000 jobbiga saker som man behöver ventilera och tömma – men att då få OOMBEDDA TIPS OCH RÅD är fan det värsta jag vet!

    Till Vanja:
    Alla kommentarer som osar illa – glöm dem. Det handlar om kommentatorns egna liv och avundsjuka på din självsäkerhet och kärlek till familjen. Förstår 100% att du slutar skriva om sådana här privata saker efter detta.

    Fy!

  5. Louise skriver:

    Hej,

    Jag vill bara skicka varma tankar till er båda. Lever också med en deprimerad man med liknande problem av sömnsvårigheter, känslighet för ljud och stök och med minimalt tålamod. Jag vet att han mår hemskt dåligt själv av att inte orka som vanligt och det drar ner honom ännu längre i depressionen när de känslorna tar över. Det är en hemskt ond cirkel.

    I varje relation behövs ett lok. Vem som är loket varierar i perioder och beror på situation. När man är lok har man en superkraft att orka bära mer ansvar och hantera jobb, barn, vardag och en ny situation med en partner som inte är som vanligt. Men superkraften tar en igenom det också. Någon gång vänder det och någon annan gång får den andra partnern vara lok.

    Vi pysslar och pusslar också med våra rutiner och numer lägger vi ett schema gemensamt där min mans aktiviteter för det han måste göra för sitt välbefinnande (för han måste också LEVA) passas in. Även om det är tungt och jobbigt att komma iväg behöver han göra dem för att det bygger nya vanor och rutiner som i längden ger ny energi. Kanske funkar det inte för alla, men vi har valt att testa den vägen.

    Och vem känner inte uppgivenhet över sockerstinna barn, för mycket skärmtid eller enorma kojbyggen. Jösses!
    Men en sak vi har lärt oss är att den där kojan kan vara precis lika kul imorgon också så varför inte låta den stå kvar. Och sockerstinna barn lugnar ner sig så småningom (men kräver kanske lite mer tålamod…).

    Ta hand om er och det är väldigt bra att du skriver om detta. Psykisk ohälsa bland män är så tabubelagt och jag har svårt att hitta bra referensramar för min man. Skulle Niklas välja att börja skriva om sina upplevelser tror jag att det skulle finnas en uppsjö av män som skulle känna igen sig och kanske våga prata om sina egna känslor.

    Ta hand om er och LEV på ett sätt. Det är bara ni som bestämmer vad som är rätt eller fel. Och Niklas ska också veta att han är långt ifrån ensam även om det är en klen tröst.

    Med vänliga hälsningar,
    Louise

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..