Tankar kring måendet i Costa Rica vs hemma

IMG_3441

Tänkte jag skulle skriva lite om hur Niklas och Iggy hade det i Costa Rica. R A C K A R N S  B R A – skulle jag nog vilja säga. 👆🏻🙏🏻

IMG_2965

Iggy har ju verkligen levt lajf och upplevt SÅ mycket som skapat SÅ många minnen. ❣️Han har lärt sig simma, lektlektlekt med kusin Ruben, äventyrat i djungeln, hängt med en massa coola djur, badatbadatbadat och ätit massa gott. Till exempel.

IMG_3182

Ätit Trits (en glass man bara MÅSTE äta när man e i Costa Rica – typ en variant på GB´s Sandwich – som är SÅ GOD 😋) varje dag, och hängt vid lägereld på kvällarna efter det obligatoriska solnedgångsmyset på stranden. ✨

IMG_3344

Varit på fyrhjulingsutflykt!

IMG_3176

Ja ni ser ju på munnen exakt HUR COOL Iggy kände sig här. 😎 ⚡️

IMG_3343

Surfat med pappa! 🏄🏻‍♂️ En pappa som mått förvånansvärt bra. ❣️ Så INNERLIGT glad för både Iggy och Niklas att de kunde hänga på det där sättet de liksom inte kunnat på SÅ LÄNGE. 😭💘 Så tacksam för att Niklas fick känna LIVET igen, och hopp om att han faktiskt KAN må bra. Att han KAN vara en deltagande papps. En deltagande PERSON. Att livet liksom inte är…över. Inte bara en ständig kamp att ta sig igenom.

IMG_3430

Men självklart hade Niklas dåliga dagar även i Costa Rica. Som denna dag, när det vankades fisketur. Då låg han hemma i huset och kämpade med måendet. Fint då, att världens bästa extrapäron Oliven och Mackanrackarn (ovan) också var med på resan och kunde vara stand by för Iggy. ❣️

IMG_3431

Kusin Ruben med tonfisken som de fångade, och som sedan åts till middag samma kväll. Den godaste tonfisk någon i sällskapet någonsin ätit. 👌🏻

IMG_3630

Det var väldigt skönt för både mig och Niklas (och alla andra såklart) att Niklas faktiskt kunde må så bra som han gjorde på resan. Det ger liksom…hopp om livet. ❣️ Det GÅR att må bra. Det är inte kört, typ.

Anledningarna till varför han mådde så bra just där och då är många. Solen, ljuset och värmen ska man nog inte underskatta. Men framförallt ett totalt kravlöst liv. Ett skyddsnät för Iggy (och även för Niklas) i form av familj runtomkring. Inga tankar på jobb. Ett liv som levs i stunden, ingen dator – knappt någon mobil. En vardag utomhus, där man är ”med” – även om man inte är så aktiv.

De hängde mycket i husets vackra trädgård och vid poolen, och där kunde ju Niklas ligga och vila i en solstol samtidigt som Iggy lekte och hade kul precis bredvid. Och de övriga i familjen var också i närheten. Det gick sömlöst att kliva in och ut ur samtal och gemenskap beroende på energinivå, och även om Niklas kanske inte var med så mycket aktivt (han aktade sig för att gå in i krävande samtal t ex) så fanns ändå en känsla av att VARA MED, ha ett LIV. Vara en del av ett sammanhang, utan att behöva delta så mycket egentligen. Det tror jag gjorde mycket. Här hemma blir man ju lätt isolerad när man mår dåligt. Vilket såklart inte är lysande för självkänsla eller eventuella depressionstankar.

Jag tror också att en stor faktor var att Tintan inte var med. Det ÄR krävande med små barn, och det där kravlösa är omöjligt att uppnå med barn i småkidsfasen. Men hon blir ju större, och om hon följer liknande mönster som Iggy så minns jag att det blev mycket lättare vid två års ålder, och vid tre år var barnrattandet en piece of cake (tyckte jag). Då var det liksom noll bök, och bara guld i princip.

Misstolka mig inte nu, ÄLSKAR såklart lilla Tinta och tycker den fas hon är i nu är asgöllig. Men det är inte den ålder som är bäst kompatibel med utmattade föräldrar, det vill jag nog säga. Men när talet är på plats (så coolt, det går så fort framåt, varje dag kommer nya ord, ”kiss” sa hon i går för första gången 🙈) försvinner en hel del frustration (från allas håll), och efter det upplevde jag att det bara blev lättare och lättare. När vi åkte till Bali med Iggy var han tre, och då var han bara god som guld, ingenting (nepp, INGENTING) var bökigt. I slutet av april blir Tintan två, så jag tror att i takt med att hon utvecklas så kommer det också bli lättare för både mig och Niklas att tackla vår vardag.

IMG_3439

Enormt tacksam för Costa Rica-resan. Den har varit så viktig, för alla i vår familj. ❣️

  1. Anna skriver:

    Härligt att höra att resan gått så fint ändå!
    Är så tacksam för hur du öppnar upp för samtal om psykisk hälsa, mående och föräldraskap. Jag och min partner är i en situation som lite kan relateras till er, där vi vet att vi föräldrar inte har så stora marginaler, med ett barn på 3 år, och funderingar på hur tusan vi känner gällande ett till barn.
    Det viktigaste är ju att vi orkar med det barn vi har, och tar hand om varandra, så jag tror vi stannar här och väljer att inte försöka skaffa fler. Men det känns som att ”alla andra” alltid vågar, och… ärligt talat får det mig att känna mig svag. Och lite avundsjuk. Om man får erkänna det.
    Kanske har du skrivit om det Vanja, men hur tänkte ni? Ni vågade ju satsa trots utmattning, även om N mådde bättre då, som jag förstår det. (Och tänk vilken tur, så att Tintan finns!) Om man får fråga; hur mycket har det påverkat ert mående som familj att skaffa en bebis igen? 2 barn istället för 1 – dubbelt jobb? Eller fem gånger så mycket jobb?
    Iallafall, tack för din blogg, och din ärlighet, den är den enda jag läser i nuläget, när livet är lite skört, och jämförandet med andra Instagramlyckliga liv är stort.

    1. Emma skriver:

      Kunde ha skrivit din kommentar Anna! På exakt samma plats i livet med lika stort barn. Ska bli intressant att läsa Vanjas svar…
      Men ja- våga eller inte? Det är väl alltid värt det såklart, men frågan är till vilket pris. Hur mycket påverkas ens framtida liv?
      Kram till er ❤️

    1. Johanna skriver:

      Jag hade samma tankar och vi valde att hålla oss till 1.
      Lilleman fyller 6år och vi fyller hans fritid med vänner och familj så långt vi har möjlighet 🙂
      Om vi någon dag börjar längta ihjäl oss för en andra så funderar vi om men vi bestämde att så länge tankarna är ena lite osäkra så är vi hellre en glad och trött familj på 3pers 🤷‍♀️

      Intressant men svår fråga det här då det aldrig finns ett rätt svar eller rätt väg. Man anpassar sig till allt.

    1. Karin skriver:

      Vi hade också dessa funderingar, väntade och väntade och trodde länge att vi nog skulle förbli 3 i vår familj. När dottern var ”äldre” hade livet vänt till det bättre för oss och vi ville gärna utöka familjen. Nu finns lillasyster, den självklara pusselbiten. Storasyster hann bli 5.5 år och jag kan bara lovorda den ”stora” ålderskillnaden! Det är SÅ enkelt. Storasyster är självgående, hon längtade efter syskon och är stor nog att förstå massor -vilket underlättar.

      Vänta tills det känns mer rätt tänker jag, om det kommer att göra det alltså, annars är en familj på 3 lika fint ❤

    1. Anna skriver:

      Vi hade liknande funderingar innan vi skaffade vårt andra barn. Det jag inser nu i efterhand är att vi underskattade hur mycket det underlättar för föräldrarna att barnen underhåller varandra. Våra tankar gick mest kring hur ett barn skulle förändra vår trio och vi visste inte då vilken glädje det skulle bli för storebror att få en lillebror. Min kollega nämnde att hon som har ett barn får jobba mycket med att aktivera dottern på semestern och då insåg jag att jag sällan behöver göra det. Visst var det kämpigt i början, båda hade kolik när de var små, men nu när de är 3 och 5 leker de väldigt bra.

    1. Mmm, känner igen resonemanget SÅ väl. <3 Tänker att jag svarar i ett inlägg, så ber jag andra som är / varit i samma situation också dela med sig så hoppas jag att du får många kloka tankar att fundera på. <3 Har skrivit några inlägg om hur just jag och Niklas resonerade kring detta i denna kategori: https://blogg.mama.nu/vanja/category/ett-syskon-till-iggy/

  2. Lina skriver:

    Härligt!!! Vilka fina bilder!

    Att läka själen med småbarn kan ju kännas smått omöjligt.

    För mig blev det lättare när barnen blev större, nu är mina 5 år och framtiden är ljus och bröstet lättare. Jag har mina dagar och stunder men det är ljusår bättre än för några år sedan.

    Jag kan se tillbaka på den värsta tiden och vara glad att den är över (trodde ALDRIG att den skulle ta slut där och då) För mig gjorde det stor skillnad att barnen kom ur småbarnsåren.

    Kärlek och ljus till er <3

  3. Tess skriver:

    Lyckan av att läsa detta! Blir så innerligt glad för er alla ❤️

  4. Elin skriver:

    Vart helt glad i kroppen av ditt inlägg, att Niklas fått må lite bättre! Påminner så mycket om min pappa som var på rehab-resa efter att han opererat bort cancer i ryggen. Att sol, kravlöshet och miljöombyte kan göra så mycket 😀 Jag kommenterar tyvärr sällan men oj vilka fina personer ni verkar vara! 😀 Du är så omhändertagande, ärlig och fin i dina inlägg. Hoppas ni får en underbar dag!

  5. Denni skriver:

    Visst är det så! Hoppet är livsviktigt.
    Min tanke att inte lägga för stor tilltro till att ”när hon blir två år kommer det bli lättare och N kommer äntligen må bättre” (inte Vanjas ord ordagrant), grundar sig i att jag upplevde hur stor tilltro de satte till att nya vindslyan skulle få N att må mycket bättre, sömnen skulle stabiliseras mm, och så blev de inte alls så utan måendet och situationen förvärrades. Tänker att ens förväntningar kan göra att man klarar en situation bättre eller sämre.
    Men som sagt, bara en tanke från min sida. Vet ju att de kämpar som fan och verkar vara kloka och sunda i grunden.
    Vi läsare får bara en liten del som de delar med sig av så vi får ha respekt för att vi inte kan se hela bilden, och därför kanske de får kommentarer som de inte tycker stämmer överens med sanningen, just för att vi bara har skärvorna och endast kan reagera på det.
    Heja er i alla fall Vanja o N😊

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..