Oro

2DF44A91-7027-42E5-B7A9-A401A65334A1

Såhär såg jag ut i går, när jag slank runt på PR-byråer för ett gäng möten. 👋🏻 Nu sitter jag dock hemma framför datorn, medan Edgars och Artis från byggfirman gör det sista här hemma: färdigställer elementskydden och slipar samt målar Iggys garderob. Sen är vi KLARA!

I morgon kommer Zandra och Henke och stylar loss och ger förslag på taveluppsättningar, efter det är planen att vi ska förvalta och vårda även på hemmaplan. Njuta av det vi har istället för att gasa vidare. Samma princip som jag just nu går efter på jobbfronten.

43C12E60-7C1B-4008-A90C-2AC06E504BB6

Inser att det är länge sen jag skrev något om hur jag eller vi mår. Med Niklas rehab går det bra, även om det blir väldigt tydligt att hans problematik är mer komplicerad än många andras på grund av hans oförmåga att sova. Men programmet känns bra och det kommer garanterat göra att vi kommer framåt i det här.

Försäkringskassan bråkar med oss igen. Niklas har nu varit sjukskriven i ett halvår, efter det är det extremt mycket svårare att få fortsatt ersättning. Men vi ska göra det vi kan för att han ska få ersättning under tiden som rehabbehandlingen varar (fram till sommaren). Får han inte det får vi be våra familjer om ekonomiskt stöd, att Niklas ska kunna jobba just nu är helt uteslutet.

Förstår inte hur folk GÖR som lyckas lura Försäkringskassan på pengar? Det är ju VANSINNESSVÅRT att få ersättning även med (vad vi tycker) fullgoda skäl. 🤯

7A4BE519-22CF-49F4-9DAC-D6704EC6FB75

Nåväl. Jag mår sisådär. Känner mig väldigt skör både psykiskt och fysiskt. Hela den här situationen har gjort mig smärtsamt medveten om hur bräckligt livet är, och det har gjort mig till en orolig själ. Jag som A L D R I G oroat mig tidigare. För nåt. Tänker alltid att det mesta löser sig. Men när hälsan påverkas på det här sättet inser man ju att den är ALLT, och det är sjukt jävla obehagligt att bli SÅ PASS medveten om det.

Får för mig att både ungarna och jag har hemska sjukdomar, typ konstant. Känner både det ena och det andra och vet knappt vad som är fantasifoster och vad som kan vara verkligt. När man börjar titta på sig själv och sin familj med orosfyllda glasögon uppstår ju en helt annan bild än den man är van vid, och helt plötsligt ser jag hemskheter i det mesta. Så himla jobbigt. Går i alla fall på läkarundersökning och gynundersökning för att se om det finns något verkligt i alla orostankar. Det är ju det enda man kan göra.

Tycker inte om den här fasen. För det är just vad jag hoppas att detta är – en fas. Jag vill tillbaka till en tryggare tillvaro, men det kanske inte går. När den här orosdörren väl är öppnad kanske det inte finns någon återvändo? Hoppas att det inte är så. ❤️

  1. Tafa skriver:

    Jag vet knappt vem du är och jag har inte läst din blogg. Dock ÄLSKAR jag din artikel om planerad kejsarsnitt från 15 mars 2018 och den betytt mycket.

    Tyvärr kommer jag vara lite hård nu. Du kommer inte gilla det jag skriver.

    Levde själv med en man som kraschade. Vi hade ”bara ” ett barn så på nåt sätt tog vi oss igenom det. I mitt fall var jag totalt egoistisk, jag gav min man ultimatum tidigt. Jag såg hur han inte tog ansvar för sin hälsa lång tid, och sen kraschade han. Men jag bestämde mig att att inte bli en sjuksköterska, även om jag älskar honom,så sa jag att jag förväntar mig att han hjälper till med barnet trots kaos. Det GÅR inte annars. Jag går sönder då. Man kan inte förvänta sig att nån annan ska vara förälder åt en. Annars kommer jag gå in i väggen(är skör), el vi båda. Och hur går det för dotter då? . Det var skitjobbigt att säga så. Ett tag flyttade vi i sär faktiskt ca 2 mån så fick han stöd att ta hand om dottern mha sina föräldrar. Men det funkade för oss, han behövde detta. Vi hade dock jättetur med avlastningen dock men vi krävde det också.
    Det tar aldrig slut, sjukdomen är kronisk nästan. Man lär sig att hantera det, vi måste tänka på det hela tiden, då jag också är benägen att bli utbränd.Men detta har stärkt oss, vi vet att förhållandet tål en del.

    Jag tycker din situation är allvarlig.
    Mitt intryck av dig är att du tänker för mycket på din man och inte dig. Du axlar hans roll. Och att du är högpresterande. Jag tror du behöver en psykolog som hjälper dig att bearbeta vad som hänt senaste två åren. Annat smått: Om ni har en budget: avsätt den på outsourcing. Städ mm. Du skulle lugnt kunna ta in en nanny om du har råd dvs. 90 min att en snäll inskolad person leker med dina barn och då går du och lägger dig helt enkelt. Pausa all renovering och sånt, wtf, renoveringar känns som a la 2010.
    I övrigt: TACK för snitt artikeln.

    Krya på dig.

  2. S skriver:

    Tack för att du dela med dig 💗
    Jag genomgick en operation som på många sätt gick fel och efter detta mår jag inte bra. Bara tanken på sjukhus får mig att gråta och jag blir illamående. Får otroliga fysiska symtom. Har till o med drabbats av panikångest. Viruset gör det inte lättare för mig. Har så stark ångest och kan inte sova. Idag ska jag ha psykologsamtal.

    Vad vill jag säga med detta då?
    Du är inte ensam.
    Och jag finner tröst i att läsa bland kommentarerna här att jag inte är det heller.

  3. T skriver:

    Förstår din oro och önskar att du och N får må bättre snart igen. Tänker att när det gäller FK så är ett samtal med handläggaren ofta en bra hjälp på vägen där N förklarar hur han begränsas i sitt liv och hur det påverkar hans förmåga att klara av såväl ett arbete men även det att han inte ens klarar av sin vardag med att orka vara med barn och familj är viktigt att det kommer fram. Att det är du och anhöriga som roddar barnen. Sen att be handläggaren förklara vad som behöver vara med i intyget från sjukskrivande läkare. För att visa på att N inte skulle klara varken sitt eget arbete men även inte andra arbeten på arbetsmarknaden i nuläget, då det är det 180 dagars gränsen handlar om. Lycka till ❤️

  4. Ronja skriver:

    självklart är detta endast en fas och någonting som kommer försvinna, fortare om du TROR på att det kommer försvinna, och du måste på riktigt TRO. ja håller alla tummar för dig, och ER hela familjen!! ni kommer utan tvekan att klara av allt detta. TRO på förändring och på att den är nära, och försök när det är svårt att fortsätta vara positiva. många kramar ❤️

  5. Hanna skriver:

    Jag tror definitivt att det finns en återvändo! Jag har alltid varit en orossjäl, går alltid runt och väntar på katastrofer och oroar mig för både det ena och det andra, det är så jag är lagd. Tillslut utvecklades det till en stark hypokondri som jag tillslut sökte hjälp för. Gick i kbt och det förändrade mig på så många sätt. Även att jag är en orosperson i grund och botten så har jag lärt mig att hantera det, och lider inte ofta av det i vardagen. Jag kan verkligen VARMT rekommendera det, bästa investering jag gjort eftersom det påverkade så många andra delar än just bara ekonomin (tips också, jag gick på kbt hos läkarstudenter vid Stockholms Uni. SÅ bra terapeut/psykiatriker och för en mer rimlig kostnad.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..